”Plundrade” gravar hade vittjats av efterlevande

I över hundra år har arkeologer noterat att kvinnors broscher och mäns vapen saknas i gravar på kontinenten från tidig vendeltid (cirka 550–750 enligt vår tideräkning). Det har antagits att gravarna plundrats på de dyrbara föremålen. Först nu har en stor kartläggning gjorts, av en europeisk forskargrupp ledd av arkeologer vid Stockholms universitet.

Den visar att andra dyrbara gravgåvor systematiskt har lämnats kvar, varför de anser att plundringsteorin måste överges.

– I exempelvis en engelsk kvinnograv hade broscher avlägsnats från en grav där kroppen just hade börjat förmultna. Man hade rotat bland kroppsvävnad och tygrester för att ta ut just broscherna, som var en viktig del i klädedräkten på den tiden. Kvar lämnades ett mycket fint halsband med 78 glaspärlor och flera hängen i bland annat silver. Det visar att man hade mycket stark motivation att ta just broscherna, säger Alison Klevnäs, docent i arkeologi som lett studien med forskare i fem länder, vilken publicerats i den arkeologiska tidskriften Antiquity.

Kläddes i sina finaste kläder

Fenomenet förknippas framför allt med så kallade radgravar på stora gravfält i västra och centrala Europa. Gravformen blev på modet efter Västroms fall år 375. De döda kläddes i sina finaste kläder och lades ofta i träkistor. Välbärgade män fick med sig svärd, spjut, sköldar och bälten med fina spännen, medan kvinnorna fick broscher, andra smycken och halsband med pärlor och hängen i silver, ibland guld. Dessutom fanns ofta både keramik- och glaskärl med mat, samt fina tyger.

– Det märkliga är att man skapade dessa mycket välordnade gravar, för att sedan förstöra dem. Det är svårt att tyda det som välmenta handlingar, och därför har det ofta tolkats som plundring. Men när vi nu kan se omfattningen inser vi att det var en del av gravskicket. Det gjordes om och om igen, på gravplats efter gravplats, säger Alison Klevnäs.

Fenomenet är begränsat inte bara till en viss gravtyp, utan även i tid. Det skedde från sent 500-tal till mitten av 600-talet, sedan upphörde det – trots att många gravfält användes flera decennier till. Lika plötsligt som ”plundringarna” börjat upphörde de.

Vilka vittjade gravarna på just broscher och vapen?

– Det kan vi inte säga säkert. Men det står klart att det var socialt accepterat att flytta på kvarlevorna och ta gravgåvor. Förmodligen tog släktingar upp föremålen i en minnesceremoni, ett sätt att vidmakthålla band över generationerna, säger Alison Klevnäs.

Det fanns ingen evig gravfrid, inget tabu mot att öppna en anfaders grav. Det tycks tvärtom ha varit vanligt att man återvände till även ganska tätt inpå en begravning. Det kan röra sig om allt från några månader till ett antal år. Olika sätt som skelettdelar flyttats pekar på olika grader av upplösning.

Arkeologer har resonerat kring om fenomenet kan ses som en föregångare till katolska kyrkans hantering av reliker, helgons kvarlevor. Men det utesluter Alison Klevnäs forskarlag. Här handlar det inte om kvarlevorna, utan enbart vissa utvalda gravgåvor.