Polisanmälningar läggs på hög – för att ”ruttna och dö”

Inkommande polisanmälningar hamnar i ett av tre fack: utreds direkt, skrivs av direkt eller läggs åt sidan. Det sista alternativet kan ha en rad olika skäl.

Ibland rör det sig om fall som polisen vill, men inte hinner utreda. För att avskriva ärenden krävs dock juridiska skäl – tidsbrist räcker inte. Ett ärende kan därför läggas åt sidan ett par månader, varefter spåren kallnar och ärendet inte längre går att utreda.

Det visar en fallstudie främst baserad på intervjuer med 25 poliser, från chefer till förundersökningsledare och befäl, vid en utredningsenhet i en av Sveriges storstäder.Forskarna pratade även med totalt 16 utredare i två fokusgrupper.

F&F ställer 6 frågor till studiens huvudförfattare Andreas Liljegren, docent i socialt arbete vid Göteborgs universitet.

1 | Är det problematiskt att fall läggs åt sidan på det här sättet?

– Vi försöker ducka för normativa frågor om hur det ”borde” vara. Vår utgångspunkt var istället: Om det nu är så att välfärdsorganisationer som polisen är överbelastade, vilket är förhållandevis väldokumenterat, vilka strategier har de för att handskas med det?

– De som deltog i studien tyckte att det var problematiskt när fall läggs åt sidan trots att där finns saker att utreda, som polisen vill och tycker att de borde utreda. Men att de ändå inte får till det för att arbetsbelastningen är så hög.

– Poliserna beskriver att ärenden som läggs åt sidan kan ruttna och dö. Efter exempelvis fyra månader går fallet kanske inte längre att utreda, då teknisk bevisning kan ha gått förlorad och vittnen inte längre kan identifiera gärningspersonen.

2 | Vilka andra skäl finns till att fall läggs åt sidan?

– Det finns fall där polisen vill vänta och se om målsäganden verkligen står fast vid sin polisanmälan. Till exempel om någon klappar till någon annan i ett kompisgäng som gått ut på krogen och blivit onyktra. I vredesmod skickar man in en polisanmälan som man kanske inte är så intresserad av att driva vidare tre dagar senare i nyktert tillstånd.

3 | Hur vet polisen att målsäganden inte drar tillbaks anmälan på grund av hot?

– Det var en bra fråga, som jag inte har något svar på. Jag låter frågan vara öppen eftersom det inte diskuterades i studien.

– Ett annat skäl att låta ärenden vänta kallar vi det ”symboliska”, och ett bra exempel är villainbrott. Erfarna utredare vet att de är hopplösa att utreda om inte brottslingarna tas på bar gärning. För att ge målsäganden uppfattningen att det sker mer i ärendet än det faktiskt gör, så kan man vänta i kanske tre veckor innan man skriver av fallet.

4 | Enligt intervjuerna görs det av respekt mot målsäganden. Kan det inte ha motsatt effekt?

– I normalfallet så blir polisen inte synad på det här, men när det hamnar i ljuset så förstår jag att det kan upplevas som problematiskt.

5 | Vilka reaktioner har ni fått på studien?

– Några poliser jag har haft kontakt med, huvudsakligen från studien, tycker att det här är en realitet som det behöver pratas om. Från andra håll har jag hört att det är på gång med polischefer som ska ut i media och förneka att de hamnar i de dilemman som jag beskriver.

6 | Vad är nästa steg forskningsmässigt?

– Vi gjorde liknande delstudier inom psykiatrin och socialtjänsten, och även enkätstudier inom samtliga tre organisationer. Där tittar vi på arbetsbelastningen mer kvantitativt, bland annat genom att ställa frågor som ”Känner du igen att man använder den här typen av strategier?”. Nästa steg är att jämföra de tre organisationerna, och den artikeln skickas snart in för granskning.

Här går studien om polisens strategier för att minska arbetsbelastningen att läsa i sin helhet. Andreas Liljegren betonar att det rör sig om en kvalitativ fallstudie. Resultaten kan alltså inte generaliseras och tala om hur överbelastad polisen är generellt sett.