Den ryska federationens väpnade styrkors kyrka utanför Moskva.
Bild: TT-Bild

Så formar Putins historiesyn dagens Ryssland

Vladimir Putin har förvandlat andra världskriget till en nationell ideologi med en egen kyrka. Rysslandsforskaren Martin Kragh tecknar i sin bok Det fallna imperiet en historisk bakgrund till kriget mot Ukraina. Här kan du läsa ett utdrag.

Den 9 maj 2020 invigdes den ryska federationens väpnade styrkors kyrka utanför Moskva. Den ryska militären hade fått sin egen helgedom. Kyrkan, som beställts av försvarsdeparte­mentet hösten 2018 på initiativ av landets försvarsminister Sergej Sjojgu, presenterades med sin mittkupol om 95 meter som den tredje högsta ryskortodoxa kyrkan i världen. Dess plats, den så kallade Patriotparken, hade historisk signifikans. Det var här som den Röda armén en gång hade pressat tillbaka den tyska militäroffensiven och räddat landets huvudstad från säker under­gång. Kyrkan var följdriktigt tillägnad segern i andra världskriget och andra militära prövningar som genom historien drabbat den ryska jorden.

Byggnadens arkitektur var symbolbärande. Huvudkupolens diameter uppmätte 19,45 meter, en åminnelse av året 1945. Klocktornets höjd var 75 meter eftersom kyrkan färdigställts 75 år efter krigsslutet. Och då det stora fosterländska kriget pågått i 1 418 dagar var höjden på kyrkans minsta kupol 14,18 meter.

Redan de krig och konflikter som föregick andra världskriget var globala: Italiens invasion av Etiopien 1935, spanska inbördeskriget 1936–39, Tysklands annektering av Österrike 1938, Japans angrepp mot Kina, Mongoliet och Sovjetunionen 1937–38, samt Adolf Hitlers ockupation av tjeckoslovakiska Sudetenland 1938. Den 23 september 1939 slöt Tyskland och Sovjetunionen den så kallade Molotov–Ribben­trop-pakten, ett icke-aggressionsavtal vars hemliga tilläggsprotokoll föreskrev en ”korrigering” av de landgränser som etablerats efter första världskriget. En månad senare hade tysk och sovjetisk militär kluvit Polen mitt itu och Sovjetunionen ockuperade Estland, Lettland och Litauen. Den 30 november angreps Finland, vilket inledde det finsk-sovjetiska vinterkriget. Vid årsskiftet 1940 behärskade sovjetisk militär nästan samtliga de tsarryska territorier som förlorats i första världskriget. Stalins avgörande strategiska misstag var missbedömningen av Hitlers verkliga intentioner. I Berlin, vilket den sovjetiska säker­hets­­­tjänsten förstod men Stalin förnekat ända till slutet, hade krigsplaner österut redan satts i rörelse.

Den 23 augusti 1939 slöts Molotov–Ribbentrop-pakten. På bilden skakar Josef Stalin hand med Tysklands dåvarande utrikesminister Joachim von Ribbentrop.
Bild: Wikimedia commons

Tysk militär inledde operation Barbarossa den 22 juni 1941. Östfronten blev den europeiska krigsteaterns epicenter, ett existentiellt krig för fysisk överlevnad – vad som i sovjetisk historie­­skrivning kom att benämnas det stora fosterländska kriget. Tyska krigsplaner inbegrep mördandet och underkuvandet av befolkningen på hela det sovjetiska territoriet fram till Uralbergen. Särskilda dödskommandon upprättades för den totala utplåningen av regi­onens judiska befolkning. Hitlers krigsplaner mot Sovjetunionen och förintelsens fullbordande i Europa var sammanvävda. Mot alla odds över­levde den sovjetiska kommando­ekonomin det tyska angreppet. Under exceptionella pröv­ningar och små marginaler mobiliserade den sovjetiska krigsorganisationen allt tillgängligt stridsmateriel, bränsle och förnödenheter till fronten. Halvvägs in i kriget hade Röda armén börjat repellera sina fiender från sovjetiskt territorium och inlett operationer bortom sovjetiska förkrigsgränser. Tillsammans med de allierade USA och Storbritannien besegrade Sovjetunionen axelmakterna Tyskland, Italien och Japan. Kriget tillintetgjorde tusentals städer och byar, primärt i de områden som i dag utgör västra Ryssland, Ukraina och Belarus. Minst 25 miljoner sovjetmedborgare hade dött till följd av krigshandlingar, svält och terror, varav två tredjedelar var civila. Landet var en segrarmakt, men det sovjetiska folket kände förlusten starkare än segern.

I termer av geopolitik och territorium utgjorde andra världskriget den sovjetiska stormaktens degel – det ryska imperiets reinkarnation. Stalin betraktade kriget i ett längre tidsperspektiv, som en del av det ryska folkets historiska mission.

”De slaviska folkens sekelgamla kamp för sin överlevnad och självständighet”, förkunnade han i ett radiotal på segerdagen den 9 maj 1945, ”kom till sitt slut med segern över de tyska angriparna och det tyska tyranniet.” Analogt beskrev han segern över Japan i perspektiv av det rysk-japanska kriget 1904. Detta förödmjukande nederlag, menade han, ”hade lämnat svåra hågkomster hos folket” – en ”svart fläck” som fick sitt avslut först fyra årtionden senare. ”Vårt folk fortsatte att tro och väntade, att den dag skulle komma då Japan står besegrat och fläcken likviderats.”

Stalin placerade 1945 i en längre tradition av konflikt, motgång och triumf, sekler av terri­toriell expansion. Snarare än en kvalitativt ny statsbildning var Sovjetunionen det tsarryska imperiets mäktiga arvtagare. Omkring år 1600 hade Moskvarikets gränser sträckt sig västerut till floden Dnepr, halvvägs genom det område som utgör dagens Ukraina; ett århundrade senare till Njemen och Dnestr, gränsen mellan dagens Ukraina och Moldavien. Under artonhundratalets Napoleonkrig inkorporerades Warszawa som polsk provinsstad i det tsarryska imperiet och ryska trupper ockuperade för en tid Paris. Vid segern över Tyskland 1945, och den sovjetiska militärens inmarsch i Berlin och Prag, uppnådde Moskva sin maximala territoriella utsträckning. Politiskt och ideologiskt hade det sovjetiska styret brutit med det tsarryska imperiets traditioner i revolutionen 1917; i praktiken var det möjligt att konstruera och identifiera en sekellång statskontinuitet fram till nuet. Under Stalin hade landet uppnått sin historiskt starkaste maktposition och definierande roll i världen.

För generationer av sovjetinvånare utgjorde det stora fosterländska kriget ett levande trauma men också en källa till nationell stolthet och triumf. Invigningen av de väpnade styrkornas kyrka 75 år senare placerade sig i ett sammanhang där segern utvecklats till Rysslands bärande minne och förenande myt. Detaljer inuti byggnaden hade påtagligt patriotiska motiv. Kyrkans metalliska golv påstods vara konstruerat av nedsmälta troféer och stridsvagnar beslagtagna från Wehrmacht. Dess mosaiker högtidlighöll flera välkända historiska fältslag, men även samtliga krig sedan andra världs­kriget, däribland interventionen i Georgien 2008, annekteringen av Krim 2014 och ”kampen mot den internationella terrorismen” i Syrien 2015. En annan del visade krossandet av Ungernrevolten 1956, interventionerna i Tjeckoslovakien 1968 och Afghanistan 1979, samt de två Tjetjenienkrigen. I bildspråket och inredningen samsades sovjetiska, ortodoxa och militära motiv på ett sätt som i mångas ögon tedde sig egendomligt, om inte blasfemiskt. Kritiskt betraktad var byggnaden en hyllning lika mycket till Gud som till den ryska militären, en gestaltning som ledde tankarna till principen om heligt krig.

Kyrkan var i första hand en symbol för den ryska stormakten, en åminnelse av att Moskva mellan åren 1945 och 1991 varit huvudstaden i ett land men också ett världssystem. Budskapet var enkelt: Perioden av postsovjetisk uppgörelse med kommunismen, där Rysslands styrande eliter befunnit sig på defensiven, var över. Historie­skrivningens huvudsakliga syfte skulle inte bestå i en kritisk uppgörelse med det förflutna, en skär­skådan av stalinismen och sovjetregimens brott mot mänskligheten. Landets historia, hade Putin förklarat på en historikerkonferens i juni 2007, skulle i första hand tjäna två sammanlänkade syften: ”att det förflutna ska porträtteras på ett sätt som stärker den nationella stoltheten” och ”att vi inte kan tillåta någon att påtvinga oss en känsla av skuld”. De mörka sidorna av landets förflutna, fortsatte han, hade förvisso varit en realitet. Men även andra länder hade liknande mörka sidor, och faktum var att Ryssland ”hade färre sådana sidor än vissa andra”. Putin sökte inte förneka ovälkomna fakta så mycket som att normalisera och relativisera rysk historia – i synnerhet dess sovjetepok.

Den nya historiepolitiken var ingen anomali. Även om politiska ledare främst är sysselsatta med nuet, tenderar många att blicka bakåt för att betona sina länders historia och den subtila länken mellan det förflutna och samtiden. I en era där fenomen som kollektivt minne och symboliskt kapital har fått en ofta lika viktig roll för staters ställning som ekonomi, territorium och militär makt, har betydelsen av historiepolitik blivit mer uppenbar. Något för­enklat har stater tenderat att hänge sig åt två versioner av officiell historieskrivning. Å ena sidan den som betonar ett lands heroiska och godhjärtade arv i kampen mot det ”onda”, som befriare och förebild för ”universella värderingar”. Å andra sidan som ”offer”, något som åstadkoms genom betoningen av nationellt martyrskap och hågkomsten av lidande och historiska orättvisor som måste beriktigas. De två versionerna har även kunnat kombineras och kontrasteras mot andra staters förment felaktiga historieuppfattning – ett särdeles potent recept för konflikt.

Måtten på den ryska federationens väpnade styrkors kyrka har inspirerats av Rysslands militära historia.
Bild: TT-bild

Som debattör och författare av artiklar om rysk historia har Vladimir Putin som få andra världsledare gett det förflutna en framträdande roll i sin maktutövning. Landets auktoritära styre, där förenande myter och legender använts för att bygga en känsla av nationell identitet och stöd för den rådande ordningen, har varit en delförklaring. Därvid har det handlat om en reaktion på de geopolitiska skiftningar som följde på sovjetblockets upplösning 1989–91 och på det ryska ledarskapets uppfattning att landets ställning i den nya världsordningen försvagats. Den allenarådande historieskrivningen i såväl Sovjetunionen som i västvärlden hade tidigare haft vissa slående paralleller: På båda platser betonades aspekter som de allierades gemensamma seger över Nazityskland, efterkrigstidens ekonomiska återuppbyggnad, samt den relativt långvariga eran av fred och stabilitet som följde. Det var ett attraktivt narrativ. Sovjetiska ledare jämställdes med några av världens ledande stater, framför allt USA, och Sovjetunionens ställning i det inter­­nationella systemet legitimerades och gavs moraliskt erkän­nande med hänvisning till landets krigstida uppoffringar i termer av människoliv och materiell förstörelse.

Järnridåns fall innebar en omvärdering av andra världskriget. Alternativa perspektiv, som tidigare varit marginaliserade, injicerades nu i en livaktig debatt och polemik – inte minst i den grupp av mångfacetterade länder som tidigare buntats samman som ”östblocket”. Den konsensus som växte fram runtom i Europa hade ovälkomna implikationer för Kremls vidkommande, såtillvida att den ifrågasatte två av den tidigare historieskrivningens bärande pelare: den antifascistiska alliansens triumf över nazismen och Röda arméns befrielse av Östeuropa. Det nya narrativet likställde tvärtom nazismen med kommunismen som två besläktade totalitära ideologier. Sovjetiskt agerande i Östeuropa efter 1945 kom att beskrivas som en ny form av ockupation snarare än befrielse. Stalin och Hitler, enligt denna tolkning, hade gemensamt varit ansvariga för det andra världskrigets utbrott. Att ha besegrat Nazityskland, efter det att Hitler vänt sig mot Stalin i juni 1941, innebar inte ett okritiskt erkännande av krigets alla skeenden och dess efterspel. För ryskt vidkommande hade den nya historieskrivningen ovälkomna geopolitiska implikationer. Landets internationella ställning underminerades av en historieskrivning som förvägrade landets ledarskap en möjlighet att med hänvisning till ett delat narrativ om det förflutna hävda en moralisk rätt till ledarskap.

Martin Kraghs bok Det fallna imperiet: Ryssland och väst under Vladimir Putin (Fri tanke 2022).

Alla stater tenderar att ha sitt eget panteon av hjältar och offer, och inte enbart Ryssland har en regering som ser sig som det kollektiva minnets förmyndare. Men få europeiska ledare har som den ryske presidenten reagerat på omvärderingarna av det förflutna med en egen Geschichts-politik – en officiell historieskrivning som mer adekvat påstås återspegla nittonhundratalets realiteter. Moskva såg den nya historieskrivningen som en förolämpning och utmaning mot landets status som stormakt. Särskild irritation väckte en resolution i EU-parlamentet som hösten 2019 uppmanat Ryssland att erkänna Sovjetunionens ansvar för att tillsammans med Tyskland ha startat det andra världskriget. Sommaren året där­på anlade Putin moteld. I en artikel införd i den amerikanska tidskriften National Interest upprepade han den traditionella sovjetiska historieskrivningen med vissa nya tillägg. Det var västmakterna, menade han, som skenheligt förnekade sitt ansvar för Hitlers väg till krig. Pakten Molotov–Ribbentrop hade vid sitt undertecknande 1939 därvid varit nödvändig och försvarbar, eftersom Stalin inte kunnat lita på väst. Det land som i själva verket startat kriget var Polen, inte Sovjetunionen. Slutligen innebar krigsslutet att dagens Ryssland, som Sovjet­unionens efterträdarstat, övertagit en hävdvunnen position som ledande stormakt i världs­politiken. Dessa konstateranden utgjorde allmängiltig sanning och ”kunde inte ifrågasättas”. Västsamfundets historiska svek mot Ryssland, menade han, speglades i dess försök att nu omtolka det som varit.

Välkommen till

Hjärndagen

Välkommen till en spännande heldag med föreläsningar om den senaste hjärnforskningen. Fredag 11 november kl 9–16. Oscarsteatern, Stockholm.

Läs mer och boka!

I en tid av historisk amnesi förefaller trenden att reducera komplexa skeenden till sedelärande sagor vara universell. På många platser omhuldas en historieskrivning vars huvudsakliga mål är att vara tvärsäker och moraliserande, snarare än prövande och förutsättningslös. I Europa och Ryssland före­låg två oförenliga anspråk på sanningen om det förflutna. Men få länder har framhävt och förlänat historieskrivningen sådan politisk betydelse som dagens Ryssland. Andra världskriget förvandlades under Putin till en del av en nationell ideologi – fysiskt manifesterad i de väpnade styrkornas egen kyrka. Det var en paradoxal perspektivförskjutning. Den sovjetiska ideologin hade handlat om fram­tiden. Bolsjevikerna byggde inga kyrkor utan sprängde de befintliga i luften för att ge plats åt monument till kommunismens ära. Kommunistpartiets legitimitet härrörde ur löftet om utopi. Samhällsproblem kunde per definition inte bero på partiets förda politik, utan betraktades som en konsekvens av det förflutna som därför måste utplånas. Putin åstadkom det omvända. Det politiska system han byggde lånade sin legitimitet från det förflutna snarare än framtiden. Utopier och vidlyftiga löften har inte haft någon plats i hans politiska gärning. Som bärande bjälke i sin ideologi valde han segern i andra världskriget, den centrala händelse kring vilken landet kunde enas, samtidigt som landets komplexa och mångsidiga historia tele­skoperades till en enkel berättelse. I sitt tal till det ryska federationsrådet 2012 kommenterade Putin att det föreligger en ”enkel sanning”, näm­ligen den att ”Ryssland vare sig började 1917 eller 1991, utan snarare att vi har en gemensam, kontinuerlig historia som sträcker sig över tusen år och att vi måste förlita oss på denna för att finna inre kraft och mål i vår nationella utveckling”. Olika ryska statsformationer har uppstått och fallit, men den tusenåriga ryska staten har alltid återkommit med oförminskad kraft. Putin var ingen Stalin, men han fortsatte i sin historiepolitik den patriotiska och statscentrerade tradition som varit typisk för de generationer som växte upp i skuggan av andra världskriget.

I det förflutna har imperiet funnits kvar. Före­­ställningen om en värld fixerad vid Jalta­konferensen i februari 1945, när Stalin, Winston Churchill och Franklin D. Roosevelt bekräftat den europeiska säkerhetsordningen, var ett tryggt rum. Det var en värld präglad av realpolitik, där stormakterna sätter spelreglerna och definierar sina ”legitima intressesfärer”. Röda armén hade besegrat Wehrmacht och etablerat sin hegemoni på den europeiska kontinentens östra halva. Det handlade inte om värderingar eller upphöjda ideal, utan om makt och tradition.

Prenumerera på Forskning & Framsteg!

10 nummer om året och dagliga nyheter på webben med vetenskapligt grundad kunskap.

Beställ idag

Dilemmat för dagens ryska ledarskap är att Jalta var den historiska höjdpunkten i landets geopolitiska ställning, en världsordning som sedan omkring tre årtionden inte längre föreligger. Denna saknad och längtan efter det fallna imperiet, en rädsla för att hamna bakom andra konkurrenter, har förstärkt impulsen att bevara det förflutna in i framtiden – om än begränsat till minnespolitikens symboliska domäner. Vägvalet är inte utan risker. I frånvaron av en uppgörelse med det förflutna kommer landets nittonhundratalshistoria av repression och politisk förföljelse inte att kunna hanteras i öppen debatt; inte heller kommer därför landets många konflikter med omvärlden att bedarra. Imperium som nationell idé har sällan besjälat människors vardagsliv men har som mentalitet visat sig vara långlivad hos Rysslands styrande eliter. Det förflutna, under sådana omständigheter, kommer obönhörligt att fortsätta jaga landet in i framtiden.

Det här är ett utdrag ur Martin Kraghs bok Det fallna imperiet: Ryssland och väst under Vladimir Putin. (Fri tanke 2022)

Upptäck F&F:s arkiv!

Se alla utgåvor