Att samla in statistik från hela riket är en gammal svensk paradgren. Nu har forskare analyserat data från perioden 1749–1859 för att se hur klimatet påverkade dödligheten i det förindustriella Sverige. Deras slutsats är att just senvinterns och vårens väder hade avgörande betydelse för liv och död.

– Runt tio procent av variationen i dödstal mellan olika år kan förklaras av medeltemperaturen under perioden februari–april. När temperaturen var lägre blev dödstalen högre, säger professor Fredrik Charpentier Ljungqvist, Stockholms universitet, som lett projektet.

Det är det enda starka samband som studien hittar i materialet. Temperaturen i december och januari hade marginell betydelse och sommar- och höstvädret tycks inte göra avtryck i mortaliteten.

– Vi har inte data över nederbörd men väl om sommartorka, och där ser vi inte heller några samband. Det förvånade oss, ärligt talat, att sambanden mellan vinter- och vårtemperatur och dödlighet var så pass starka, säger Fredrik Charpentier Ljungqvist.

Vad dog folk av när vintern blev sträng?

– Det har vi inte undersökt närmare, men generellt handlar det om två saker: fler drabbades av sjukdom i kylan, och fler blev undernärda när jordbruket led av en kall vår. Nästan ingen frös ihjäl.

Studien visar att en kall vinter och sen vår ökade dödligheten både samma och nästföljande år. Vilken av dessa ökningar som var mest markant beror på var i materialet man tittar. Hos äldre ökade dödsfallen mest samma år medan barn i större utsträckning dog året därpå.

I södra Sverige kom dödsfallen mest samma år medan mellersta Sverige fick se störst ökning året efter. Och på 1700-talet ökade mortaliteten framför allt året efter medan den på 1800-talet nästan enbart inträffade samma år.

– Vår tolkning är att dödsfall samma år främst förklaras av sjukdomar som gynnas av kylan medan ökning året efter beror på sjukdomar till följd av undernäring.

Så kalla vintrar och vårar tog livet av folk snabbare mot slutet av perioden?   

– Inte i absoluta tal, för variationen i dödlighet var mindre då. Men relativt sett ja. Vi tror att det hänger ihop med bättre levnadsförhållandena under 1800-talet. Undernäring blev mindre utbredd och samhället blev bättre på att ta hand om sina svaga, vilket gjorde att fler sköra var i livet – och kunde drabbas av vinterinfektioner.

I dag förändras dödsfallsstatistiken vanligen bara marginellt från ett år till nästa. På 1700-talet var det annorlunda. Då gick dödligheten ofta upp eller ner med 10–20 procent och ibland ännu mer jämfört med fjolåret, förklarar Fredrik Charpentier Ljungqvist.

Om klimatet stod för en tiondel av denna variation, vad berodde resten på?

– Främst epidemier av olika slag, som smittkoppor, dysenteri, tyfus och tuberkulos.

Studien omfattar södra och mellersta Sverige upp till och med Dalarna i inlandet och Västernorrlands län vid kusten. En stor del av arbetet har utförts av dåvarande doktoranden Sassa Chen, som numera är disputerad forskare.