Så tas PFAS bort ur dricksvattnet – men hur får vi bort det från marken?

När jag tittar ner i ett av reningskaren suger det till i magen och det är på vippen att jag vinglar till lite. Det här karet är tomt, och det är djupare än jag trodde. Vatten­ytan på karet intill avslöjar inte vad som finns längre ner.

– Det är ungefär tre och en halv meter aktivt kol i botten, och sedan vatten ovanpå, berättar Philip McCleaf, som är process- och utvecklingsingenjör på Uppsala vatten och avfall AB.

Philip McCleaf har varit med och startat vattenverket här i Bäcklösa 2006, ett av två stora vattenverk som förser Uppsala med dricksvatten. När det byggdes var finessen att den nya anläggningen tog bort kalken ur det hårda vattnet, för att det skulle bli behagligare att handskas med. Vattnet kommer delvis från ett brunnsfält i Stadsträd­gården i centrala Uppsala, och kolfiltren installerades bland annat för att det var känt att det fanns rester av bekämpningsmedel i vattnet.

– Vi visste inte att det fanns PFAS i vattnet förrän 2012. Då fick vi veta det av Livsmedelsverket, som hade tagit prover, berättar Philip McCleaf.

PFAS är en stor grupp av konstgjorda organiska ämnen som innehåller fluor. PFAS-ämnen har många viktiga användningsområden och har funnits i bland annat valla, cykelolja, impregneringsmedel, stekpannor, mediciner med mera. En av fördelarna med PFAS är att molekylerna är så motståndskraftiga. Det är också PFAS-kemikaliernas förbannelse. Ämnena finns nu överallt i miljön och i studier på djur har forskare bland annat sett att de kan öka cancer­risken, störa sköldkörteln och försämra immunförsvaret.

Den här beständigheten gör att PFAS ofta beskrivs som evighetskemikalier. För att bli av med dem behöver fluoratomerna skalas bort från de kolbaserade, organiska molekylerna. Svårigheten är att det kemiska bandet mellan kol och fluor är mycket starkt och kräver mycket energi för att brytas.

Fluorerade kolväten finns knappt över huvud taget i naturen. Livet har bara sällan utvecklat kemiska mekanismer för att skapa och bryta ner sådana molekyler, även när det finns gott om fluor i omgivningen. Det tycks bero på just den starka bindningen mellan kol och fluor. Biologiska funktioner som en PFAS-molekyl skulle kunna fylla utförs i stället av andra molekyler, som är energimässigt billigare för en organism att omsätta.

Forskare har lyckats hitta några bakterier som kan bryta ner PFAS, men de finns inte tillgängliga i naturen på de platser där föroreningarna breder ut sig.

När det uppdagades att det fanns höga halter av PFAS i dricksvattentäkterna i Uppsala förstod Philip McCleaf att Uppsala vatten skulle behöva använda sina kolfilter på ett nytt sätt. Då började en lång process, som har lett till att han numera kan räkna sig som expert på PFAS-rening.

Och nu är det upp till bevis. Från den 1 januari 2026 gäller nya gränsvärden för PFAS i dricks­vatten. Det får finnas högst 4 nanogram per liter av ämnen i gruppen PFAS 4. Samtidigt får det vara högst 100 nanogram per liter av gruppen PFAS 21 (där PFAS 4 ingår).

Här i Uppsala och på vissa andra platser, har det visat sig finnas höga koncentrationer av PFAS. Det mest extrema exemplet är Kallinge i Blekinge, där sådana ämnen hade spritts till grundvattnet från brandskum som använts vid övningar på den närliggande flygflottiljen F17. Invånare i Kallinge har bland de högsta halterna av PFAS i blodet som uppmätts i hela världen.

Även vid Försvarsmaktens brandövningar vid Uppsala-Ärna flygplats har brandskum med PFAS använts åtminstone mellan 1980 och 1992, kanske ännu längre tillbaka i tiden. Till att börja med var det oklart om detta verkligen var källan till PFAS i brunnsfältet i Stadsträdgården, som ligger långt söder om Ärna.

– Vi tog hundratals grundvattenprover och gjorde en datormodell. Så kunde vi visa hur för­oreningarna drar sig allt längre söderut, säger Philip McCleaf.

Resultatet var tydligt. Försvaret är källan även här.

Många har hört talas om PFAS-föroreningar i vatten, inte minst efter skandalen i Kallinge. För människor med egen brunn är det ett svårt problem att hantera, men kommunala vattenbolag har ändå etablerade metoder som fungerar bra, som i Uppsala. Det betyder inte att problemet är löst. PFAS finns överallt. Vi får i oss ämnena bland annat via mat och förpackningar, och andas in det genom föroreningar och damm i luften. Det här är något forskningen fortfarande inte har bra koll på.

En svårighet är att veta vilka ämnen som finns i omgivningen, var de finns och hur mycket av dem. PFAS som redan har producerats behöver också hindras från att komma ut i omgivningen. Där det redan finns höga koncentrationer av PFAS behöver det tas bort, med metoder som fungerar tillräckligt bra för olika omgivningar. De ämnen som sedan har samlats in måste till slut tas hand om på ett säkert sätt, och helst förstöras helt. Alla de här delarna av problemet har sina olika utmaningar.

Till att börja med gäller det att urskilja vilka ämnen som finns på olika platser. En som har arbetat mycket med detta är miljökemisten Stina Jansson, professor vid Umeå universitet. I ett projekt arbetar hon med avfallsförbränning vid Umeå energi, och spårar vad som händer med PFAS som finns i hushållsavfall.

– Vi var nervösa för vad vi skulle hitta. Men resultaten ger mig hopp, säger Stina Jansson.

De ämnen som finns kvar efter sopförbränningen kan bli kvar i askan eller följa med rökgaserna, men det visade sig att de största koncentrationerna fanns i den interna vattenreningsanläggningen. Vattnet kommer dels från blöta sopor, och dels ifrån rökgasrening med våtskrubber. Det är en teknik för att duscha rökgaserna med vatten, som då fångar upp mycket av föroreningarna.

Fördelen med att PFAS ansamlas i vattnet är att forskningen har kommit längst när det gäller att ta bort PFAS från just vatten. Det finns då goda möjligheter att ta hand om ämnena på ett kontrollerat sätt.

För att se vilka ämnen som finns var gör Stina Jansson detaljerade analyser med en metod som kallas LC-MS/MS. Det är en etablerad typ av teknik som används av många andra, till exempel de laboratorier som Philip McCleaf skickar sina vattenprover till.

Först separeras olika ämnen i ett prov med något som kallas vätskekromatografi (LC, liquid chromatography), som är en sorts våtsiktning av molekyler. Stina Jansson jämför det med att hälla grus genom en hink med innebandybollar. Olika ämnen tar lite olika vägar genom instrumentet och bromsas olika mycket beroende på storlek, men också beroende på polaritet – fördelningen av elektriska laddningar inuti molekylen. På så vis separeras olika ämnen från varandra.

Efter den här uppdelningen kan en del av provet väljas ut och skickas in i två masspektrometrar (MS) efter varandra för att identifiera specifika ämnen. Och det finns många PFAS.

– Vi pratar om 11 000 olika PFAS-ämnen, med en återhållsam definition. Med en vidare definition finns det kanske 7 miljoner, säger Stina Jansson.

Med en masspektrometer går det att göra mycket noggranna mätningar av hur mycket av vissa ämnen som finns i ett prov. Då måste man först bestämma sig för vilket ämne man letar efter, till exempel de som hör till gruppen PFAS 4.

Samtidigt kan det vara intressant att mäta den totala mängden PFAS.

För detta används metoder som inte kan skilja mellan olika ämnen, utan mäter den totala mängden organiskt bundet fluor. Fluor som inte ingår i PFAS kan ibland också komma med och störa mätningen. Oftast är det inte så mycket att det påverkar resultatets tillförlitlighet, men när det gäller sopförbränning kan det till exempel komma med fluor från vissa sorters batterier.

Om PFAS alls ska användas vore det bästa att se till att det inte kommer ut i miljön. Om det kommer ut i miljön borde det tas om hand så nära källan som möjligt.

De flesta experter verkar vara överens om att det bästa vore att helt sluta att tillverka och använda PFAS. Vissa begränsningar har redan införts, bland annat att Försvarsmakten och andra aktörer övergår till fluorfritt släckskum.

Forskning pågår på många håll om hur de PFAS-föroreningar som redan finns kan hanteras. Försvarsmakten har till exempel haft ett projekt ihop med forskningsinstitutet Rise för att utvärdera metoder för att rena jord och vatten. Statens geotekniska institut har en rad pågående och avslutade forskningsprojekt om sanering och nedbrytning av PFAS.

– Även om vi får ett totalt förbud i dag har vi många år kvar att hantera det som finns i omlopp. PFAS måste bort, och det är bråttom, säger Stina Jansson.

I början av 2023 lade Sverige och några andra länder fram ett förslag i EU om att stoppa det mesta av användningen av hela gruppen PFAS-ämnen. Förslaget har fått över 5600 remisskommentarer som vägdes samman i ett uppdaterat förslag som kom i augusti 2025. Förslaget utvärderas nu av den europeiska kemikaliemyndigheten Echa.

Problemet är att PFAS-ämnena är så användbara och ofta svåra att ersätta. Hela tiden måste nyttan vägas mot risken. Resultatet förväntas bli en kraftig begränsning av användningen av PFAS, men med många undantag.

På vattenverket i Bäcklösa tar Philip McCleaf fram en liten behållare med granulerat aktivt kol, GAC, som används i de stora kolfiltren. Han häller ut lite i handflatan. De små mörka kornen ser ut ungefär som bryggmalet kaffe.

– En tesked av det här har en lika stor yta som en fotbollsplan, säger Philip McCleaf.

Kolet är mycket poröst, med mängder av små håligheter. När vattnet silas genom kolfiltret fastnar föroreningarna inuti kolkornen. Efter att filtret har använts ett tag byts det ut, och skickas till ett företag i Tyskland som renar det i en process som kallas reaktivering. Sedan kommer det tillbaka igen, och fortsätter användas.

Sedan problemet med PFAS upptäcktes har Philip McCleaf inte nöjt sig med att bara använda den här etablerade metoden. Han har gjort tester och försök med andra reningstekniker. Uppsala vatten samarbetar med både Uppsala universitet och Sveriges lantbruksuniversitet, och ett antal studenter har gjort examensprojekt här.

En av försöksanläggningarna står i ett annat rum i vattenverket. Sedan 2015 testas här vatten­rening med osmos. Philip McCleaf visar ett osmosfilter som skurits itu så att vi kan se det i genomskärning. Det är en cylinder som består av ett membran som virats många varv. Vatten pressas genom filtret från utsidan, och det renade vattnet kommer ut i ett rör i mitten. En del av vattnet blir kvar, med en högre halt av PFAS.

– Om regelverket blir strängare, som i Danmark där de bara tillåter två nanogram per liter, då behövs detta, säger Philip McCleaf.

Ett annat av de försök som Philip McCleaf berättar om har handlat om rening av avloppsvatten. Där kan PFAS skiljas ut med skumfraktionering. Då bubblas luft genom vattnet, så att skum bildas och samlas på ytan. Eventuellt kan det behövas en extra tillsats av något skumbildande ämne. Skummet skiljs av och hanteras som farligt avfall.

Efter reningen finns det alltid en rest kvar som innehåller en koncentrerad mängd PFAS. Skumfraktionering ger PFAS-haltigt skum, rening med osmos ger en restström av vatten med mycket PFAS i och kornen av aktivt kol i kolfilter blir mättade med PFAS och andra föroreningar. Detta behöver också tas om hand.

En del av PFAS-ämnena verkar kunna brytas ner i vanlig sopförbränning, men troligtvis inte fullständigt. Långa molekyler kan delas upp i kortare, men de mindre molekylerna hör fortfarande till gruppen PFAS. Precis vilka nedbrytningsprodukter som bildas är ofta oklart. Ett av problemen är att de allra minsta PFAS-molekylerna, TFA, är svårare att rena bort och ta om hand än molekyler med långa kedjor av kolatomer.

För att bryta ner PFAS helt krävs riktigt kraftfulla processer. Den mest etablerade metoden är högtemperaturförbränning. Då hålls rökgaserna vid en högre temperatur under en längre tid, och det anses kunna förstöra alla PFAS-ämnen. Men Stina Jansson anser att det här också är något som behöver undersökas mer.

– Vi vet inte exakt under vilka förhållanden PFAS bryts ner och till vad. Det är inte säkert att det här är en fullgod metod, säger hon.

I Sverige finns det en anläggning som tar hand om PFAS-avfall och förstör det. Den drivs av Fortum och ligger i Kvarntorp nära Kumla. Det är hit man skickar bland annat förbrukat brandskum som har samlats upp efter brandövningar. 2024 uppdagade tidningen ETC att vattendrag nedströms från anläggningen innehåller höga halter av PFAS. Än så länge är det oklart hur de här ämnena läcker ut. Kanske finns de kvar från äldre hantering, från tider då PFAS-halterna inte mättes. Det är välkänt att avfallsanläggningar av olika slag hör till de platser som har de största koncentrationerna av PFAS-föroreningar. Fortums anläggning ingår nu i vilket fall som helst i ett forskningsprojekt där Svenska miljöinstitutet IVL gör tester för att utvärdera mängden PFAS i rökgaser och se hur ämnena bryts ner.

Vi återvänder till Uppsala. När det aktiva kolet från vattenreningen i Bäcklösa reaktiveras görs det också genom att behandla det med höga temperaturer. Den processen är annorlunda än den vid högtemperaturförbränning, och företrädare för branschen säger att de kan garantera att all PFAS bryts ner och ingenting släpps ut. Exakt hur kemin fungerar och vilka metoder de använder för att garantera detta är dock företagshemligheter, som de inte delar med sig av.

Att själva kolet är rent när det kommer tillbaka råder det inga tvivel om. Om det finns något PFAS kvar är det så låga halter att det inte ens går att mäta. Philip McCleaf har fått garantier från företaget Jacobi Carbon som genomför proceduren, men han har också låtit göra oberoende analyser.

Efter rundturen på vattenverket i Bäcklösa sitter vi och pratar i ett personalrum på reningsverket. Philip McCleaf tappar upp ett glas vatten och smuttar lite på det.

– Det här är fint vatten. Det kanske har den lägsta halten av PFAS i Mälardalen, säger han belåtet.

Det är inga problem att garantera att dricks­vattnet klarar de nya gränsvärdena.

Försvarsmakten har betalat kostnaderna för Uppsala vattens PFAS-rening fram till juli månad 2021. Men allt är inte frid och fröjd. Räkningen för tiden augusti 2021 till augusti 2025 uppgår till ungefär 30 miljoner kronor, men Försvarsmakten bestrider räkningen och har begärt att få ut mer detaljerade analysprotokoll.

Dricksvattnet är visserligen säkrat, men hanteringen av PFAS i samhället artar sig till en lång och segdragen följetong.