Sex vågor av inflyttning efter istiden

De senaste tio åren har genforskare ritat om kartan över hur Norden befolkades efter den senaste istiden. Men det är bara en del av sanningen – arkeologiska fynd ger en mer komplex bild.

Arkeologer från Sverige, Norge, Finland och Ryssland har finkammat regionen efter materiella spår av migrationsvågor söder- och österifrån. Fynd som de beskriver i sin rapport tyder på sex större vågor redan före den äldsta mänskliga dna:n i Norden, vilken daterats till 7.500 år före vår tidräkning. Det är ett glapp på 1.500 år som fylls ut.

En av rapportens författare är Kjel Knutsson, professor i arkeologi vid Uppsala universitet.

– Genstudierna har fått stort genomslag i medierna, medan de arkeologiska spåren hamnat i skymundan. Men de genetiska rönen bygger på få observationer i förhållande till det arkeologiska materialet. Det behöver ges större vikt, säger han.

Rapporten baseras på klassisk arkeologi, med bland annat studier av stenyxor och metoder för framställning av redskap. De visar hur jägare-samlare cirka 10.000 år före vår tidräkning kom in från söder.

Gruppen rörde sig snabbt norrut längs den redan isfria norska kusten och stötte senare ihop med en grupp från norra Ryssland, som hade en helt annan redskapsteknik. Sedan följde ytterligare vågor från öst, en via Baltikum-Finland och in i Sverige från norr. En annan våg gick över Östersjön till södra Sverige, och en från Norge.

– Arkeologiska fynd ger en ögonblicksbild av hur man tillverkar redskap. Det var inte vilken kunskap som helst, utan det krävdes någon som förmedlade den. Vi ser en förändring i materialet från 8.300 före vår tidräkning i västra och södra Skandinavien. Vi menar att det tyder på att människor fört över tekniken i en migration från öster, där vi ser liknande redskapsteknologi, säger Kjel Knutsson.

Tillsammans med andra migrationsvågor ger det den öst-västliga mix som syns i analyser av genetiskt material från omkring 7.500 före vår tideräkning.

Från 1970-talet till millennieskiftet talade arkeologer ogärna om kulturer och folkvandringar. Det ansågs vara en förlegad bild som speglade nationalistiska föreställningar om folkgrupper. I stället betonades överföring av kunskap, bland annat teknologi, snarare än att stora grupper kom in i ett område med tekniken.

Det genetiska materialet är inte på långa vägar så detaljerat som det arkeologiska. Man kan identifiera större processer men inte rörelser inom regioner, förklarar arkeogenetikern Anders Götherström vid Stockholms universitet som lett och deltagit i ett antal studier om den genetiska mixen i Norden.

– Vi kan fånga upp en rörelse från nordost och en annan från sydväst. Men vi har svårt att se om det är hundra personer som flyttat vid ett tillfälle eller enstaka personer som flyttat vid hundratals tillfällen, säger han.

De spår som syns i genmaterialet från 7.500 före vår tideräkning kan alltså komma från en eller flera migrationer längre tillbaka. I framtiden kanske man kan se vågorna, utifrån längderna på delar med olika ursprung i arvsmassan, men det vill inte Anders Götherström spekulera kring. För en mer komplett bild behöver genetik och arkeologi samverka, vilket den redan gör till allt större del.

– I framtiden kommer genetiska analyser vara en självklar del i arkeologernas verktygslåda, såsom 50-talets nya teknik kol 14-analys har blivit, säger han.