”Studentaktivism är en del av universitetens själ”

Uppdatering 17 november 2023: Chalmers meddelade under fredagseftermiddagen 17/11 att man har beslutat att upphäva förbudet mot politiska manifestationer.

Chalmers tekniska högskola har meddelat att de förbjuder alla politiska manifestationer i sina lokaler och på campusområdet. Förbudet gäller, enligt ett uttalande från vd:n och rektorn Martin Nilsson Jacobi, affischering och ”människor som samlas i grupp och som uttrycker politiska åsikter”.

Beslutet fattas med hänvisning till det oroliga omvärldsläget, men bör mer specifikt ses som ett svar till de studenter som krävt att Chalmers och Göteborgs universitet ska ta ställning mot Israels pågående attack mot Gaza, bland annat genom att bryta samarbetet med israeliska universitet.

Med tanke på den oro och otrygghet som judar i Sverige har gett uttryck för är det i högsta grad förståeligt att universitetet vill agera. Antisemitism bör aldrig accepteras på våra lärosäten och givetvis ska vare sig lärare eller studenter behöva känna oro för sin egen säkerhet.

Att förbjuda politisk aktivitet bland studenterna är dock helt fel väg att gå. Det är inte bara ett sätt att inskränka studenternas möjlighet att göra sina röster hörda, det är också svårförenligt med den lagstadgade principen om akademisk frihet.

Sedan 1994 drivs Chalmers som en stiftelse och är därmed ett av få privata universitet i Sverige. Dess ledning behöver därför inte förhålla sig till alla de lagar som reglerar statliga universitet. Men alla lärosäten som äger rätt att utfärda examina – det vill säga även de privata – måste uppfylla kraven som ställs i högskolelagens första kapitel. Och där framgår tydligt att studenterna har rätt att utöva inflytande över sin utbildning. Som allmän princip gäller dessutom att den akademiska friheten ska främjas och värnas.

Chalmers beslut är svårförenligt med dessa principer. Det är i sammanhanget viktigt att komma ihåg att akademisk frihet inte bara handlar om universitetens forskare och lärare utan även omfattar studenterna. Denna aspekt hamnar ofta i skymundan i dagens diskussioner om begreppet, men som idéhistorikern Bo Lindberg har visat spelade den under lång tid en avgörande roll för förståelsen av akademisk frihet.

Historiskt är också traditionen av studentaktivism mycket stark. Den var viktig redan i grundandet av universitet i Bologna, som anses vara Europas äldsta, där stadens studenter bildade så kallade nationer som till slut formade ett universitet. Även i det medeltida Paris och Oxford förekom konflikter där studenterna intog en framträdande roll. År 1229 tvingades till exempel universitetet i Paris att hålla stängt i två års tid efter att studenterna gått ut i strejk.

Att studenter protesterar är med andra ord en företeelse lika gammal som universitetet självt. Studenternas möjlighet till fritt åsiktsbyte när det gäller utbildning och omvärld har levt vidare i modern tid och blivit en viktig del av universitetet som idé. Det innefattar så skilda fenomen som studentkårernas aktiviteter, politiska studentförbund, utrikespolitiska föreningar och prideparader.

Utbildningsminister Mats Persson (L) har tidigare intagit ett högt tonläge när han har försvarat den akademiska friheten mot den typ av inskränkningar som han kallar cancelkultur. I en intervju i journalisten Ivar Arpis podd En rak höger vände sig Persson mot idén om så kallade trygga rum, ”att man som student inte ska behöva utsättas för vissa (…) åsikter eller ord och det är egentligen motsatsen till den fria akademin.” Därför är det minst sagt förvånande att Persson nu välkomnar Chalmers agerande.

Att Mats Persson kommit till insikt om att ord kan vara kränkande är visserligen lovvärt, men det måste rimligtvis finnas möjlighet att välkomna studenters politiska engagemang samtidigt som man visar nolltolerans mot antisemitism. För att värna yttrandefriheten menar Persson i stället att det är bra att studenternas möjligheter att uttrycka sig inskränks i förebyggande syfte. Med sådana vänner behöver yttrandefriheten knappast några fiender.