”Studenter föredrar svenska framför engelska på universitetet”

Svenskan har en stark ställning i Sverige, men vid universitet och högskolor har engelska i många sammanhang fått en viktig eller till och med dominerande roll. Engelskan växer som undervisningsspråk och publiceringsspråk, och mycket av kurslitteraturen är på engelska, också i svenskspråkiga kurser. Utvecklingen är inte oväntad i en internationaliserad akademi, men den väcker frågor om svenskans roll som ett hållbart kunskaps- och samhällsspråk och om lärosätenas ansvar att upprätthålla och utveckla detta språk genom både utbildning och forskning.

Att konstatera en språklig förskjutning räcker inte. Svenska universitet och högskolor behöver i stället behandla svenska som en nödvändig kunskapsinfrastruktur, i enlighet med språklagens krav på myndigheter att använda och utveckla svenska – ett ansvar som måste få reellt genomslag i såväl utbildnings- som forskningsverksamheten.

Indirekt ställer språklagen krav på språkets funktion i undervisning, kurslitteratur och examination. Ur ett utbildningsperspektiv handlar detta om villkoren för lärande, och om vilka språkliga resurser studenter ges möjlighet att utveckla, använda och bli bedömda på inom utbildningens ram. För att belysa hur språkval faktiskt hanteras och upplevs av studenter har vi i en nyligen publicerad studie undersökt studenters syn på språkval, svenska och svenskt fackspråk i högre utbildning.

I vår enkät med ett brett och slumpmässigt urval av 1 000 studenter i Sverige framträder tre tydliga mönster.

För det första visar en överväldigande majoritet en stark preferens för svenska framför engelska eller andra språk i utbildningen, oavsett om det gäller föreläsningar, seminarier, tentor eller andra situationer kopplade till lärande och examination. Även inom områden där engelska traditionellt dominerar, såsom naturvetenskap och teknik, efterfrågar studenterna svenska i både receptiva och produktiva aktiviteter. En mindre grupp studenter föredrar ibland andra språk än svenska och engelska, vilket synliggör högre utbildnings flerspråkiga verklighet. Det pekar på behovet av ett nyanserat synsätt där svenskt fackspråk värnas, samtidigt som andra språk erkänns och ges utrymme.

För det andra värderar studenterna svenskt fackspråk högt, både som stöd för lärandet och som en nödvändig förberedelse för framtida yrkesliv.

För det tredje menar många av studenterna att lärarna inte delar deras syn på svenskans relevans: svenskt fackspråk upplevs snarare få begränsat och obetonat utrymme, även i utbildningar där svenska är centralt för den framtida yrkesrollen.

Studiens resultat väcker frågor om hur lärosätenas språkpolicyer omsätts i undervisningen. Konceptet parallellspråkighet lyfts allt som oftast fram som lösningen i lärosätenas språkpolicyer. Svenska och andra språk (i praktiken handlar det oftast om engelska) ska användas sida vid sida, komplettera varandra och tillsammans bära både utbildning och forskning. Men resultaten antyder att detta ideal i praktiken ofta förblir just ett ideal; studenternas svar sätter i stället fokus på ett tydligt glapp mellan lärosätenas parallellspråkiga ambitioner och studenternas upplevelser av hur svenskt fackspråk betonas och används i utbildningen.

Mot denna bakgrund blir frågan om ansvar och utbildningsstyrning central, och vi menar vidare att språkpolitiken måste få ett konkret genomslag i utbildningens vardag. Ett första steg är att göra språkval och fackspråkliga mål synliga där de faktiskt styr undervisningen: i kursplaner, lärandemål och examination. I ämnen där svenskt fackspråk är centralt för studenternas framtida yrkesutövning bör det framgå att studenter förväntas kunna identifiera, förklara och använda centrala begrepp på svenska, också när undervisningen i övrigt sker på ett annat språk.

Detta arbete kan inte lämnas åt enskilda lärare. Pedagogiska forum, såsom programråd och lärarlag, behöver ges en tydlig roll i att identifiera terminologiska behov, utveckla gemensamma riktlinjer och skapa samsyn kring hur svenska och engelska används i utbildningen. Samtidigt kan ansvaret inte bäras enbart av undervisningen, utan förutsätter att lärosäten också genom sin forskning bidrar till att utveckla, synliggöra och tillgängliggöra svensk terminologi inom sina ämnesområden. För att detta ska vara möjligt krävs tid för kollegialt arbete, språkpedagogiskt stöd och erkännande för terminologiarbete och parallellspråkiga undervisningsstrategier.

Kurslitteraturen är också en nyckelresurs i sammanhanget. För många studenter är litteraturen den viktigaste, ibland enda, kontakten med ämnets fackspråk. Medvetna och funktionella litteraturval, där svenska och engelska texter kompletterar varandra, kan både stärka förståelsen och skapa naturliga ingångar till svensk terminologi. Regeringens satsning på att kartlägga tillgången till och användningen av läromedel är välkommen, men räcker inte. Det behövs också tydligare incitament för forskare och universitetslärare att skriva och använda läromedel på svenska, bland annat genom att läromedelsförfattande ges större vikt i akademiska meriteringssystem.

Språklagens krav är tydliga, och studenternas röster likaså. I grunden handlar detta om pedagogiskt ansvar: att säkerställa att alla studenter ges reella och likvärdiga möjligheter att utveckla svenskt fackspråk som en del av sitt lärande och sin yrkesmässiga beredskap. Nu krävs att ambitionen att värna och utveckla svenska som kunskapsspråk omsätts i genomtänkta språkval i utbildningens vardag. Först då kan parallellspråkighet bli mer än ett ideal – och svensk högre utbildning fullt ut leva upp till sitt kunskaps- och samhällsuppdrag vad gäller utvecklingen och användningen av svenskt fackspråk.