Styckmordet och vetenskapen

För dem som följt dokumentärserien Det svenska styckmordet i SVT torde namnet Jovan Rajs vara bekant. Det var han som fick ansvaret för att undersöka kvarlevorna av Catrine da Costa efter det omskrivna styckmordet år 1984. Och det var han som skrev ett obduktionsutlåtande som ledde till misstankar om att den som utfört styckningen var hans yngre kollega Teet Härm.

Dokumentärserien driver tesen att misstankarna mot Teet Härm och Thomas Allgén – i medier kända som obducenten och allmänläkaren – är grundlösa. Tittarna får bland annat följa den galna berättelsen om hur en flicka som vid tiden för brottet var 17 månader gammal får rollen som nyckelvittne till hur styckningen gick till.

På festen är jag först osäker på om det verkligen är Jovan Rajs som står där några meter bort med ett champagneglas i handen. En bildgoogling skingrar all tvivel. Det är han. Jovan Rajs, 91, i vit skjorta och mörk kostym.

Är det för plumpt att armbåga sig fram och ställa frågor? Jag är trots allt journalist. Så jag smyger fram, presenterar mig och frågar vänligt om han har följt dokumentärserien.

– Jag började titta men stängde av för jag stod inte ut, säger Jovan Rajs.

Hans hustru Dina står bredvid och håller med om att serien är förfärlig.

Redan i första avsnittet sägs att polisen antagligen hade behövt stryka Teet Härm från utredningen om det inte vore för uttalanden från hans mentor Jovan Rajs. Hans obduktionsutlåtande bidrog till att Teet Härm fick sitt liv förstört.

Tänk om slutsatserna i utlåtandet var falska. Dokumentärserien skildrar processen mot de båda läkarna som ett justitiemord. Det gör även journalisten Per Lindeberg i boken Döden är en man som kom ut redan år 1999.

Jag frågar Jovan Rajs hur han i dag ser på sin roll i historien om styckmordet. Det troligaste svaret, tänker jag, är att han inte vill uttala sig alls. Men han uttalar sig.

– Jag står för allt jag har sagt och gjort i den här frågan, säger Jovan Rajs.

Jag blir förvånad av eftertrycket, hur starkt hans tonfall understryker att det inte finns något skäl att ompröva något.

I flera dagar efter det korta samtalet grubblar jag över detta med att ompröva, att vara öppen för ett annat perspektiv och kanske till och med erkänna ett misstag. Det är svårt. Extremt svårt.

Naturvetenskapen har som ideal att ständigt ompröva, att formulera en hypotes och sedan testa den med ett experiment. Om en älsklingshypotes blir falsifierad är det bara att byta åsikt.

Verkligheten är mer komplicerad. Vetenskapshistorien är full av händelser som borde få folk att ändra sig. Det var till exempel länge en utbredd uppfattning att det biologiska arvets information lagras i form av proteiner. Redan år 1944 visade forskare från Kanada och USA med eleganta experiment att proteintanken är fel; att arvets molekyler i själva verket är dna. Trots det levde proteinhypotesen vidare i många år.

Den här typen av tröghet ligger bakom ett citat som brukar tillskrivas fysikern och Nobelpristagaren Max Planck: ”Vetenskapen går framåt med en begravning åt gången.” Välgjorda experiment i all ära, men motbevisade teorier har en förmåga att hänga kvar tills deras förespråkare går ur tiden.

Detta gäller till och med lättolkade experiment med proteiner och dna i provrör, lättolkade åtminstone jämfört med många rättsmedicinska frågeställningar, som att fastställa när, var, hur och av vem en mänsklig kropp har blivit styckad. Därför har rättsläkare mycket starkare skäl än molekylärbiologer att vara självkritiska och ödmjuka i sina uttalanden.

Jag kan förstås förstå hur svårt det skulle vara för Jovan Rajs att ändra sig. Hans uttalanden har bidragit till att två unga läkare fick sina drömmar krossade. Att erkänna misstag, eller ens resonera om alternativa tolkningar, skulle vara smärtsamt.

Låsningar på grund av prestige har ett högt pris. Det gäller överallt; inom vetenskapen, i offentliga debatter och i varje enskild människas värld av personliga relationer. Jag skulle till och med sträcka mig så långt som till att påstå att förmågan att erkänna ett misstag är viktigast av allt om man strävar efter att bete sig anständigt. Jag har svårt att se någon viktigare egenskap faktiskt. Rätta mig om jag har fel.

Den här texten har förtydligats den 17 december.