Utdöda mammutar kan hjälpa utrotningshotade arter

För 10 000 år sedan isolerades den ullhåriga mammuten, Mammuthus primigenius, på Wrangels ö utanför nordöstra Sibirien. Havsnivåhöjningarna hade skurit av ön från fastlandet och den lilla ö-populationen mammutar utgjordes då av färre än tio individer. Ändå lyckades det köldtåliga djuret reproducera sig. Populationen ökade relativt snabbt till ett par hundra reproducerande individer och den ullhåriga mammuten överlevde sedan i 6 000 år på ön innan arten mystiskt dog ut.

Love Dalén är professor vid Centrum för paleogenetik som tillhör Naturhistoriska riksmuseet och Stockholms universitet. Under 2017 gjorde han och hans kollegor en forskningsexpedition till Wrangels ö där de bland annat samlade in betar från ullhårig mammut. Tack vare det arktiska klimatet var mammutarnas dna mycket välbevarat.

– Det är nästan omöjligt att greppa att de här stora djuren faktiskt levde på den här karga ön ute i Norra ishavet. Det var otroligt speciellt att se betarna och de jättestora benen. Ibland var det bara en liten bit som stack upp ur marken, säger Love Dalén.

I en ny studie publicerad i tidskriften Cell har Love Dalén och hans forskarkollegor ägnat nästan tio år åt att analysera hela arvsmassan från 21 ullhåriga mammutar, dels från eget material och dels från äldre insamlat material.

Forskarna slår fast att mammutarna led av skadliga mutationer och inavelsdepression under tusentals år fram till utdöendet – ett fenomen där närbesläktade föräldrar producerar avkommor som lider av genetiska sjukdomar. Detta trots att stammen initialt återhämtade sig. Love Dalén är övertygad om att insikterna kan vara viktiga för att rädda arter som är utrotningshotade i dag. Han drar paralleller till andra djur, som fjällräven. När den svenska fjällrävspopulationen var som skörast bestod den av ett 20-tal individer. Tack vare aktivt bevarandearbete är antalet fjällrävar numera cirka 400.

– Vi kunde studera vad som händer när en sårbar population får utvecklas över 6 000 år och såg att mammutarna fortsatte att drabbas av de här sjukdomarna. Det betyder att man får räkna med genetiska sjukdomar i många år framåt. Det är dåliga nyheter, men det behöver tas i beaktande när man modellerar utdöenderisk och klassificerar hur hotade olika arter är, säger Love Dalén.

Han konstaterar också att det ökar incitamenten att bryta inaveln, till exempel genom att låta de svenska fjällrävarna få möta fjällrävar från isolerade populationer i Sibirien och Kanada.

Love Dalén tror inte att de skadliga mutationerna var orsaken till att den ullhåriga mammuten dog ut för 4 000 år sedan. I sådana fall skulle populationen successivt ha minskat. I stället låg populationen konstant på cirka 300 reproducerande djur ända fram till några generationer innan utdöendet, trots inavelsdepressionen.

– Vi vet fortfarande inte vad som orsakade utdöendet och det är inte säkert att det går att ta reda på. Vi har prover från de sista överlevande mammutarna och ska studera dem, men vi har inte tillräckligt med dna. Tekniken blir hela tiden bättre, så vi får se. Vi ska också studera växtligheten genom sedimentprover från tiden före och efter att mammuten dog ut, säger Love Dalén.