”Vården behöver fler donerade kroppar”

Kirurgisk träning på donerade kroppar från avlidna är en etablerad form av utbildning. Kurser av denna typ, så kallade wetlab-kurser, ges sedan länge inom de flesta opererande specialiteter, till exempel ortopedi, öron-näsa-hals, urologi, neurokirurgi och allmänkirurgi. Av olika skäl erbjuds sådana kurser framför allt utomlands. Utbudet i Sverige är ännu litet, trots att denna typ av utbildning varit tillåten och juridiskt reglerad sedan 1995.

Kirurgiska ingrepp kräver hantverksskicklighet. Färdighetsträning är därför en viktig del av specialistutbildningen inom kirurgiskt inriktade specialiteter. Vid Kirurgiskt anatomiskt träningscentrum i Göteborg ges sedan tre år tillbaka wetlab-kurser och vi ser en stadigt ökande efterfrågan. Inom flera specialiteter står läkare i kö för att kunna delta. Kursutbudet begränsas dock av tillgången på donerade kroppar.

Vårt mål är att expandera verksamheten så att vi kan tillgodose det stora behovet av kirurgisk träning. Mer träning inom kirurgisk specialistutbildning och vidareutbildning skulle enligt vår mening höja patientsäkerheten och kvaliteten på kirurgisk sjukvård i Sverige.

Den praktiska träningen inom kirurgin sker i dag i hög grad genom en typ av lärlingssystem där den blivande specialisten (ST-läkaren) står bredvid en erfaren kollega för att sedan under observation och handledning få genomföra ingreppet själv. Man tränar således på sina patienter.

Det råder ingen tvekan om att färdighetsträning utanför patienten ökar patientsäkerheten. Om den sker i tillräcklig omfattning förbättrar den rimligen kirurgens hantverksskicklighet. Särskilt gäller detta komplicerade ingrepp och ingrepp där man har relativt få patienter, till exempel inom traumakirurgin. Även om volymerna fortfarande är små ökar de nu i omfattning på grund av ett ökande antal skottskador i hela vårt samhälle.

Färdiga specialister måste genom fortbildning bibehålla sina förmågor och utveckla dessa under ett långt yrkesliv. Den opererande läkaren behöver, på samma sätt som piloten, regelbunden praktisk träning. Även grundläggande anatomiska kunskaper måste repeteras och uppdateras efter många år i yrket.

I många andra länder finns formaliserade krav på fortbildning av läkare. I Sverige saknas detta märkligt nog. Man har från statens sida nöjt sig med att hävda att regionerna, som arbetsgivare, har ett allmänt ansvar för fortbildningen.

Glädjande nog har riksdagen nu uppmanat regeringen att se över frågan om att införa krav på, och rätt till, kontinuerlig fortbildning för anställda inom vård och omsorg. Läkarförbundet välkomnar beslutet, och det kan förhoppningsvis leda till ett formaliserat krav på fortbildningsaktiviteter även i Sverige.

Inom den moderna kirurgin sker en snabb utveckling med bland annat nya typer av teknikstöd som datortomografisk navigation och robotassistans. En del av dessa tekniker kan simuleras i artificiella system, liksom mycket av den endoskopiska (titthåls)kirurgin. Träning i simulator kan dock inte helt ersätta träning på verkliga kroppar, särskilt inte när det gäller öppen kirurgi där kirurgen arbetar med händerna i såret.

Sammantaget står vi i Sverige inför ett kraftigt ökat behov av kirurgisk färdighetsträning med donerade kroppar. Mer träning utanför patienten behöver erbjudas inom både specialistutbildning och kirurgisk fortbildning. För att tillgodose detta behov krävs ett större utbud av kurser inom kirurgisk färdighetsträning och fler kroppsdonatorer. Alla som bestämmer sig för att efter sin död låta kroppen komma till nytta för kirurger och blivande läkare bidrar till att höja kvaliteten på svensk kirurgisk sjukvård.