Varför begravdes kristna i forngravar?

När arkeologer i Östergötland undersökte ett gravfält från mellersta järnåldern fick de sig en rejäl överraskning: I en grav från 300-talet hittades ben från en sannolikt kristen person, begravd där i början av 1200-talet. Det var delar av tänder och ett kranium som låg bara en decimeter under en välvd stenpackning.

– Det är märkligt att man valt att lägga en kristen människa i en 900 år äldre grav. Om det nu är en sekundär begravning. Vi kan inte utesluta att det rör sig om en nyanlagd stenpackning, men det är mindre troligt eftersom det också låg brända ben i marken under, säger arkeologen Ann Lindkvist vid arkeologfirman SAU, Societas Archaeologica Upsaliensis, som ledde undersökningen i fjol.

Gravfältet intill godset Landsjö sydväst om Norrköping undersöktes, eftersom det påverkas av den planerade järnvägen Ostlänken från Järna i norr till Linköping i söder. Eftersom gravarna ligger i naturskyddat område och i mycket brant terräng valdes en representativ grav ut. Den visade sig ge fler frågor än svar, enligt en rapport som kom nyligen.

Men någon sen hednisk begravning var det troligen inte. Den begravda personen var 12–15 år och hade, av de få benens läge att döma, lagts i öst-västlig riktning. Det var viktigt att kristna begravdes på det sättet, så att de skulle kunna resa sig mot den uppåtgående solen på domedagen.

– Det finns inget som talar emot att det skulle vara en kristen begravning. En reservation kan vara att kristnandet inte gått så snabbt i området som vi tänker oss. Kyrkan var kanske inte byggd än, men gården som anläggs intill något senare visar att det fanns ett etablerat samhälle som definitivt var kristet, säger Ann Lindkvist.

Att kvarlevorna bara låg en decimeter under marken kan tyda på att personen begravts i hast, eller att det var tjäle och svårt att komma djupare. Men att det skulle handla om ett brottsoffer motsägs av att man bemödat sig om att lägga personen i öst-västlig riktning. Det kan också ha rört sig om en självmördare, vilka ända fram till 1800-talet inte fick läggas i vigd jord.

Att det skulle ha rört sig om en träl begravd utanför gården är mindre troligt, då ett kopparhaltigt smycke lämnat spår på kraniefragmenten.

I Östergötland har en handfull liknande begravningar hittats, från 900- till 1200-talen. I minst fyra fall hittades också brända människoben i samma grav, där minst en konstaterats vara av hög ålder. I Skänninge hittades en tonåring begravd ensam på ett vikingatida gravfält. Den kan dock vara kopplad till ett hospital i närheten.

Arkeologen Martin Rundkvist beskriver i en ny artikel i International Journal of Historical Archaeology  15 exempel på individer från tidigmodern tid, på 1500–1700-talen, som lagts i forntida gravar fjärran från kyrkor och avrättningsplatser. Där rör det sig ofta om pestoffer som inte begravts på kyrkogårdar av rädsla för smittspridning, konstaterar han.

– De visste inte hur sjukdomar spreds, utan trodde att det kanske berodde på dålig luft. Att de då begravde människor i äldre gravar kanske var för att de sett dessa som helgade.

Men i fallet med graven vid Landsjö tror han att det kan ha funnits en äldre liten träkyrka intill gården, men att man i den tidigaste kristna tiden inte ansåg att människor behövde begravas just vid kyrkan och därför valde det existerande gravfältet längre bort.

– När man får upp ögonen för att sådana här gravar finns tror jag att man kommer att hitta beskrivningar av dem i arkiven. De har betraktats som särfall, vart och ett för sig – udda kuriositeter. Men med ett större material tror jag att vi kommer att kunna förstå fenomenet, säger Martin Rundkvist.