Vikingatidens bönder betalade med mynt

Ingenstans i Europa har det hittats så många arabiska mynt som på Gotland, över 80 000 av de totalt 500 000 som hittats i Norden. Merparten kommer från gravar och silverskatter, som Sveriges största silverskatt som hittades i Spillings 1999 och bland annat innehöll över 14 000 mynt. De ströfynd av enstaka mynt som gjorts på Gotland och andra håll har forskare tagit mindre notis om.

Arkeologer, historiker och numismatiker (myntforskare), har antagit att bara eliten betalade med mynt till en bra bit in på medeltiden. Bönder som blivit rika i viking – på handels- eller plundringsfärder – grävde i stället ned det värdefulla silvret för att ta fram i sämre tider, eller som ”pensionsförsäkring”.

Efter att ha undersökt större ytor med metalldetektorer – som kräver tillstånd med stränga begränsningar enligt svensk lag – omprövas nu bilden att det inte förekom någon större cirkulation av mynt förrän i slutet av 900-talet.

Det är arkeologen Martin Rundkvist, biträdande professor vid universitetet i polska Lodz, som under ett flertal år genomsökt ytor i framför allt Närke i samarbete med Örebro läns museum och Sveriges metallsökarförening, men även i Östergötland och Bohuslän. Överallt hittas arabiska dirham-mynt från 800-900-talen, är iakttagelsen som han delger i en artikel i Fornvännen.

Fyndplatserna i jordbruksmark är sannolikt sista platsen där mynten användes – och tappades.

När mynt hittas i skatter och gravar är de oftast hela, medan ströfynden tvärtom i regel klippts i mindre bitar och bär märken som visar att äktheten testats. Det framgår bland annat av undersökningar i Husby i Glanshammar socken utanför Örebro som Martin Rundkvist gjort tillsammans med numismatikern Florent Audy.

– Nordbor använde dirhamklipp även för vardagliga småtransaktioner i sitt icke-urbana bondesamhälle. De klippte upp dem i små bitar, ofta en åttondels dirham. Jag kan tänka mig att för så små belopp kunde man köpa jordbruksprodukter och djur, säger Martin Rundkvist.

Den nya bilden är densamma som i Danmark, där privatpersoner kunnat söka fornfynd med metalldetektor sedan slutet av 1970-talet. Hobbyn har växt lavinartat de senaste 15 åren och antalet myntfynd har ökat exponentiellt. I ett projekt på Själland framträder samma bild som i Martin Rundkvists artikel: Var man än söker hittar man dirham-mynt.

På liknande sätt förändrades synen i England vad gäller lågvalörmynt från medeltiden, när metallsökare började användas bredare.

– Man hade trott att bönderna sällan använde mynt. Nu visade det sig att det fanns en massa mynttyper av mycket låg valör som man inte kände till, åtminstone inte i stora skatter. För om du sätter ihop en skatt med tusenlappar bryr du dig inte om att lägga till några ettöresmynt, säger Martin Rundkvist.

Samma bild framträder även i Baltikum, där polska arkeologer gjort liknande fynd. De enorma mängder arabiska mynt som kom till norra Europa under vikingatiden hamnade inte bara i nedgrävda skatter, utan användes i dagligt bruk. Mynt med nominellt värde – det vill säga det värde som präglats, och inte silvervikten – förekom dock inte förrän på 1200-talet.

För att få mer kunskap i Sverige krävs en lagändring som gör det lättare för privatpersoner att söka med detektor, då universitet saknar resurser för storskaliga undersökningar. En ändring kan också vara på gång, med en motion i Riksdagen i höst.

– Svenska museer är också underfinansierade och vägrar ta emot okonserverade fynd, vilket även länsstyrelserna som ger tillstånd har tagit till sig. Men jag tycker det är bättre om mynten ligger okonserverade i magasin. I åkern ger de ingen information, säger Martin Rundkvist.

Det är viktigt att få upp metallföremål överlag ur jorden, då saker av mindre ädla metaller med tiden förstörs, framhåller Martin Rundkvist.