Vrak kan förklara 1500-talets sjökrig

När svenska örlogsflottan jubilerade i förfjol var det för att Gustav Vasa 1522 köpte tio krigsfartyg från Lübeck. Sedan började Sverige bygga egna örlogsskepp med Vasa och hennes systrar som höjdpunkten. Det var kapprustning till sjöss i hela Europa, samtidigt som krigstaktik och krigsteknik förändrades.

Marinarkeologen Rolf Warming studerar perioden för dessa förändringar, 1450–1650, som en del i sitt doktorandarbete vid Centrum för maritima studier, ett samarbete mellan Stockholms universitet och Statens maritima och transporthistoriska museer.

– När man tidigare undersökt örlogsskepp och deras stridsförmåga har man mest fokuserat på sjöhjältar och artilleriet ombord. Hur man egentligen stridit ombord med soldater och hur nya stridssätt påverkade människorna ombord har inte studerats, säger han.

I sitt projekt har Rolf Warming tidigare dykt på det danska vraket Gribshunden, eller Gripen som det kallas, som sjönk utanför Ronneby i Blekinge 1495. Han har även dykt på ett av Gustav Vasas skepp som inte namnges i källor, men av forskarna döpts till Kraveln efter skeppstypen kravel. Kraveln sjönk utanför Dalarö, troligen 1525. Fältarbetet har han gjort med stöd av professor Johan Rönnby vid Södertörns högskola.

På 1400- och 1500-talen var både för- och akterkastellen mycket höga. Både på Gripen och Kraveln har Rolf Warming och kollegor mätt in och dokumenterat skeppstimmer som hör till överbyggnaderna.

– Det ger oss ny kunskap om överbyggnadens konstruktion, dimensioner, och form vilket är viktigt för att förstå skeppen som flytande stridsplatser. I allmänhet vet man mycket lite just om överbyggnaden på dessa örlogsfartyg då det finns så väldigt lite bevarat säger Rolf Warming.

På 1500-talet utkämpades sjöslagen som närstrider, man mot man på krigsfartyg som låg sida vid sida. De använde kastvapen, huggvapen och stångvapen, som över fem meter långa pikar.

I början av 1600-talet förändrades det med tungt sjöartilleri, och skeppen byggdes som seglande artilleriplattformar. Men under övergångsfasen hade taktiken ännu inte förfinats och man fortsatte parallellt med närstrid, förklarar Rolf Warming.

– Det finns uppgifter om upp till 700 man ombord för framför allt närstrid, medan man just har utvecklat det tunga sjöartilleriet. Det var ingen bra kombination, med en massa människor som utsattes för artillerield. Om ett sådant skepp sjönk var det som att en mellanstor by gick under.

I projektet studerar Rolf Warming förutom Gribshunden och Kraveln även Mars från 1564, Vasa från 1628 och engelska Mary Rose från 1545. Det sistnämnda är likt Vasa bärgat och finns på museum i Portsmouth i Storbritannien.

– Under den här kapprustningen gällde det att hänga med och få toppmoderna bronskanoner och nya skepp. Sverige fick relativt snabbt en dominerande position på Östersjön, vilket var avgörande för statsbildningsprocessen på den här tiden.