Bortfall
Nu har opinionsinstitutens högkonjunktur inletts. Valår innebär täta mätningar av hur befolkningen tror att de kommer att rösta tredje söndagen i september. Men det är svårt att mäta samhälleliga fenomen som till exempel åsikter eller attityder, något som vi samhällsvetare ständigt försöker.
Relativt stora variationer mellan olika opinionsmätningar har redan redovisats och det finns sedan länge de som ifrågasätter undersökningarnas tillförlitlighet. En avgörande fråga är hur stor andel av de tillfrågade som deltar i undersökningen, trots detta redogör man sällan för svarsfrekvensen. Istället anges hur många som deltagit i undersökningen. I SIFO:s undersökning om skillnaden mellan de politiska blocken som refererades av Ekot förra helgen ([14 februari](http://www.sr.se/sida/gruppsida.aspx?programid=3615&grupp=9635&artikel=3441721)) har drygt 1900 intervjuer gjorts. Det framgår dock inte hur stort det totala urvalet var och därmed hur många personer som avböjt deltagande. En av anledningarna till detta är kanske att när man redogör för svarsfrekvensen och det såkallade bortfallet blir man ofta kritiserad. Ett exempel är Vetenskapsradions kritik av en rapport från Folkhälsoinstitutet där bortfallet i en enkätundersökning var nära 70 procent. Frågan som journalisten ställde var om man kan generalisera resultaten från 400 personer till populationen på 25 000. Frågan borde snarare ha varit om de 400 personerna är representativa för de 25 000 och här har vi kommit till pudelns kärna. Med hjälp av olika statistiska metoder kan man visserligen väga urvalet så att det mer eller mindre motsvarar populationen när det gäller karakteristika som ålder, kön och utbildning. Men andra faktorer som personliga egenskaper och attityder går inte att ta hänsyn till eftersom de inte är kända på populationsnivå. Detta problem har även opinionsmätningarna. Visserligen har man ofta representativa urval när det gäller de observerbara karakteristika som ålder och kön, men när det gäller icke-observerbara karakteristika har de samma problem som i undersökningen genomförd av Folkhälsoinstitutet. Som konsument av opinionsundersökningar saknar jag redovisningen av hur stort bortfallet är och därmed möjligheten av att bedöma tillförlitligheten i resultaten. Summa summarum, att undersöka samhälleliga fenomen är svårt men vi har inget annat val än att göra det bästa vi kan av de metoder som finns tillgängliga. Det är dock viktigt att redogöra för begränsningar som till exempel låg svarsfrekvens även om det medför kritik och ifrågasättanden.