Därför forskar jag inte längre

När jag blev tillfrågad om jag ville blogga för Forskning och Framsteg så tänkte de sig en forskare. Tidningen ville nog ha en relativt ung evolutionsbiolog som också var intresserad av populärvetenskap. Thats me! Det är bara det att jag inte forskar längre. Nu förtiden så jobbar jag på museum. Jag började doktorera inom evolutionär växtekologi på Uppsala universitet. Med tiden svängde mitt intresse in mot en lite bortglömd del av evolutionsbiologin: frågan varför finns sex? Jag använde växten gulkämpar som modellsystem. Det var bara jag i hela världen som jobbade med gulkämpar under den här tiden. Jag kände mig ensam, men lite utvald. Med tiden fann jag och min handledare några intressanta mönster hos dessa växter. Gulkämparna i söder har en molekylär mekanism som förhindrar självbefruktning, en mekanism som inte fungerar hos gulkämparna i norr. Samtidigt finns det gott om rent honliga plantor i norr (~18%) bland de vanligare hermafroditerna. I söder är honorna betydligt ovanligare (~2%).Det här mönstret var tidigare okänt. Till viss del är det fortfarande okänt, för jag har inte publicerat alla mina resultat ännu. Vi siktade högt. I dagens forskarvärld satsas det mycket på att publicera i välkända tidskrifter. Några tidskrifter som Nature och Science är värda betydligt mer än andra. Efter att ha doktorerat sökte jag medel för att få fortsätta forska. Några mindre stipendier och anslag gjorde att jag kunde fortsätta ett tag till. Jag började en molekylär undersökning av gulkämparna där jag sökte efter de gener som upprätthåller självsteriliteten. Undersökningen gick ut på att hitta den molekylära orsaken till att generna som styr gulkämparnas sexliv hade kraschat. Jag gjorde vissa framsteg, men det var svårare än jag hade trott. Generna var för lika andra gener som styr andra funktioner. Under tiden fick jag ett nyckelmanus refuserat, och inga pengar för en post-doc från varken VR eller Formas. En av motiveringarna, som var positiva överlag, var att mitt föreslagna forskningsämne var intressant, albeit not at the very cutting edge (ungefär: fast inte i forskningens absoluta front). Det var inget oväntat besked, men slutet på min forskningskarriär. Jag ville inte bli en hangaround, en akademisk asgam som hänger kring universiteten för att hoppa på första bästa forskningsprojekt. Jag ville forska om fördelen med sexuell förökning hos växter, annars fick det vara.Idag räcker det inte med att hitta nya spännande mönster för att bli en framgångsrik forskare. Eller kanske ska jag säga så här; man behöver inte hitta någonting nytt, så länge man är medförfattare på ett antal publikationer i ansedda tidskrifter. För att lyckas med det måste man ingå i en framgångsrik och aktiv forskargrupp, gärna en grupp med många kontakter runt om i världen. Runt mig sjukskrev sig doktoranderna för depression. Någonting var fel. För mig blev det för mycket social psykologiska spel och strategiska beslut; jag var ju intresserad av att forska, inte av att göra karriär på universitet. Tyvärr så hänger det ihop. Idag jobbar jag därför med populärvetenskap istället!