De två kulturerna

Är naturvetenskap lättare än humaniora? Eller är naturvetare intelligentare än humanister? Vad beror det annars på att naturvetenskaperna, inklusive medicin och teknik, levererar så mycket mer än humaniora, inklusive samhällsvetenskap? Varför är det lättare att bygga atombomber än att få bukt med kriminaliteten?

Vi har tekniska kunskaper för att lösa de flesta problem, bland annat svält och sjukdomar i tredje världen, men vi har inte klarat av att skapa sociala rutiner för att få tekniken att fungera. Naturvetenskap och teknik har levererat, men humaniora och samhällsvetenskap hänger inte med. Den kunskap de borde kunna leverera har vi inte sett mycket av. Vad beror det på?

C.P. Snow talade om de två kulturerna och hävdade att naturvetare kan mycket mer om humaniora än vad humanister kan om naturvetenskap. En del humanister har blivit sura över det och påpekat att det bara är ytliga kunskaper om humaniora som naturvetare har. Det må vara sant, men min erfarenhet är att de flesta humanister inte ens har ytliga kunskaper om naturvetenskap. Man kan tycka att det inte gör så mycket om en litteraturvetare inte kan ”de fyra sädesslagen” eller känner till att det kan bli jordbävningar på havsbotten. Men i många fall skulle det behövas ett samarbete över disciplingränserna. Bland annat skulle mycket av den nya tekniken behöva granskas och analyseras från ett humanistiskt perspektiv.

Vad gentekniken beträffar har sådan granskning fungerat hyfsat, åtminstone i fråga om denna tekniks tillämpning på människa. Det har utvecklats forskningsprogram om etiska, sociala och legala aspekter på genteknik, och en del läsvärda publikationer har tryckts. Även några praktiska konsekvenser i form av regelverk har det blivit. Men gentekniken är ett undantag, och även där är det långtifrån frid och fröjd.

Nu är det dags för nästa steg, den syntetiska biologin. Craig Venter vilar inte på lagrarna. Hur många humanister är insatta i vad han håller på med? (För undvikande av missförstånd vill jag påpeka att jag är generellt positiv till hans forskning, även den tidigare kartläggningen av det mänskliga genomet. Men det hindrar inte att de olika delarna av forskningen behöver analyseras, främst ur etiskt perspektiv.)

Forskningsetik är vad jag har sysslat med i en massa år. Jag har tagit initiativ till kurser i ämnet för doktorander inom medicin och naturvetenskap och föreläst på andras kurser, främst i Sverige. Det har delvis varit stimulerande, eftersom jag har märkt vilka aha-upplevelser kursdeltagarna ofta har fått. Men det har också varit frustrerande, eftersom vi aldrig har hunnit mer än skumma lite på ytan. Jag har fått nöja mig med att stå och stampa på lågstadienivå, trots att det finns så många frågor som pockar på fördjupning. Det blir som att bjuda på snabbmat, när man egentligen skulle vilja bjuda in alla att laga och äta en närande måltid med många rätter.

Trots ytligheten har det känts tacksamt att det har funnits intresse från medicin och naturvetenskap att lära sig mer om etiska frågor. Något sådant intresse har jag aldrig mött från humaniora och sällan från samhällsvetenskaperna. Vad beror det på?

Det finns drag hos modern humaniora som gör att jag, trots humanistisk bakgrund, de senaste decennierna har haft lättare att kommunicera med naturvetare. Det är något i sättet att tänka som skiljer sig åt mellan kulturerna, och jag tilltalas mer av naturvetarnas sätt att tänka.

Kanske är det orättvist, men min uppfattning om humaniora är att den numera är så teoriindränkt att den skapar sin egen verklighet, som inte har så mycket med den yttre verkligheten att göra. Att söka sanningen ses som fåfängt, eftersom det ändå inte existerar någon sanning. Om en humanistisk forskare är intresserad av att belägga fakta, sägs det ofta med förakt att ”han är positivist”. Eftersom total objektivitet inte går att uppnå, väljer man subjektivitet och ideologiskt motiverade svar på sina frågor. Detta är riskabelt. En äldre professor som jag intervjuade i min bok ”Vetenskap och moral” sa så här:

”En sak är att den fullständiga objektiviteten naturligtvis är en önskedröm, men det är en värdefull önskedröm, och det gör ju skillnad om man strävar därhän eller om man struntar i det. Jag brukade ibland ta som exempel, när jag skulle förklara den här inställningen, att det är självklart att det inte går att få fram absolut sterila sjukhus, men ingen vettig läkare drar ju slutsatsen att alltså kan vi strunta i hygienen. Jag menar, om man anstränger sig så kan det bli litet bättre.”

Intervjupersonen var inte läkare utan kan snarare räknas som humanist. Alla humanister är lyckligtvis inte postmodernistiska flummare, inte ens alla i den yngre generationen. Men även de som gör ett gediget arbete har svårt att nå ut med sina resultat. Vad beror det på? Ett svar tror jag ligger i hur forskningsinformationen fungerar.

Om man lyssnar på radions vetenskapsnyheter, så handlar de oftast om naturvetenskapliga – inklusive medicinska och tekniska – landvinningar. Likadant är det i TV och tidningar. Men inte nog med det; dessutom tar sig naturvetenskapliga upptäckter in i folks vardag på ett närmast automatiskt sätt. Plötsligt finns det nya apparater att köpa, nya behandlingsmetoder på sjukhusen och byggnader som vi aldrig har sett maken till. Naturvetenskapen behöver knappt någon muntlig eller skriftlig forskningsinformation; det räcker med den rent materiella ”informationen” i form av produkter som folk inte kan undgå att lägga märke till.

Hur kan humaniora hävda sig i en sådan konkurrens? En lösning kanske vore att humaniora fick mer plats i medierna än vad de självinformerande disciplinerna får. Men är medierna beredda att släppa till det utrymmet?

Alla, inklusive regeringsmedlemmar och andra politiker, vet att en lampa börjar lysa, om man trycker på rätt knapp. Men vad vet de om Aristoteles rättvisebegrepp, Kants kategoriska imperativ eller Humes giljotin – för att nu bara ta exempel från den filosofiska etiken? För den som vill skapa ett gott samhälle är detta mycket viktig baskunskap.

Både naturvetare och humanister behövs, men det krävs en ordentlig uppryckning av de senare för att deras kunskaper inte ska bli helt negligerade.