Det dystopiska trilemmat
Ibland kallas 1900-talet för ideologiernas århundrade. I historieböckernas fokus står då kommunism och nazism, och de storskaliga brott mot mänskligheten som förövades av regimer som härskade i dessa ideologiers namn. Mera sällan inplaceras liberalismen och de liberala demokratierna i samma historia. Detta sker emellertid i en ny doktorsavhandling i historia, Dystopiernas seger. Totalitarism som orienteringspunkt i efterkrigstidens svenska idédebatt, skriven av Lundahistorikern Johan Stenfeldt. Han tar sin utgångspunkt i vad han kallar det dystopiska trilemmat. Det innebär att representanter för var och en av dessa tre ideologier har definierat sig gentemot de övriga två som därtill har betraktats som likvärdigt onda. Medan nazister tenderade att förstå sig själva i motsättning till en kommunism och en liberalism som båda sågs som internationalistiska, judiskt färgade ideologier, buntade kommunister gärna ihop nazism och liberalism i en kapitalistisk eller imperialistisk ondska. I den tredje blickpunkten, den liberala, jämställdes nazism och kommunism i den i väst länge segerrika totalitarismteorin. Det är utvecklingen av denna senare teori som Stenfeldt i sin studie följer längs trilemmats slingrande vägar genom den efterkrigstida svenska samhällsdebatten. Vägen räcker ända fram till historiens slut, det vill säga till de föreställningar om den liberaldemokratiska världsordningens slutliga seger som präglade tiden efter kommunismens fall under åren kring 1990, och faktiskt ännu en bit längre, till historiens snabba återkomst med den svenska uppgörelsen med folkhemmets välfärdshistoria och undfallenheten gentemot det nazistiska Tyskland. Det är här, och i den informationskampanj om kommunistiska regimers brotthistoria som bedrivits av Forum för levande historia, som den svenska liberaldemokratiska dystopin tydligt framträder i vänsterns blickpunkt.
