Dikotomier som fördummar

”Vem tycker du bäst om, mamma eller pappa?” är en fråga som ibland har ställts till barn. De måste välja den ena eller den andra; de får inte svara ”båda” eller ”ingen”. För ett barn kan det orsaka ångest, och nuförtiden ställer folk nog inte så dumma frågor.

Men att låsa tänkandet genom dikotomier är fortfarande mycket populärt. Politiker utsätts för att välja mellan ”Rot eller Rut”, ”vargpäls eller minkpäls”, pest eller kolera. Tyvärr är de flesta så missriktat snälla att de accepterar journalisternas upplägg av utfrågningen.

I Konrad Marc-Wogaus Filosofisk uppslagsbok förklaras ”dikotomi” som en ”delning i två delar; i logiken: division av en klass i två varandra uteslutande underklasser, som uttömmer den indelade klassen”. Något tredje gives alltså inte. I logiken fyller dikotomier naturligtvis en funktion, men i det verkliga livet är de ofta mindre användbara. Inte ens manligt och kvinnligt kön kan vi tydligen längre betrakta som två uttömmande underklasser i klassen ”kön”.

Ett känt exempel inom etiken på felaktigt uttömmande tudelning är psykologen Lawrence Kohlbergs undersökningar av barns (= pojkars) moraliska utveckling. Kohlberg ställde barnen inför ett så kallat dilemma med följande berättelse (här i sammandrag): En man har en sjuk hustru men har inte pengar nog att köpa medicin till henne. Apotekaren vägrar lämna ut medicinen utan att få betalt. Utan medicin kommer hustrun snart att dö. Vad ska mannen göra? Ska han låta henne dö, eller ska han bryta sig in i apoteket och stjäla medicinen?

Kohlberg ansåg att den som bara slaviskt följer regler – till exempel att inte stjäla eftersom det är förbjudet – ligger på en lägre moralisk nivå än den som ibland kan sätta sig över reglerna om något högre värde står på spel. Därför klassificerade han de pojkar som svarade att mannen borde bryta sig in och stjäla medicinen som mer moraliskt högtstående. Jag anser också att det i yttersta nödfall kan vara rätt att bryta mot ett förbud. Tänk till exempel på mannen som krossade ett fönster i tåget mellan Stockholm och Södertälje i somras, där ett spädbarn var nära att dö på grund av extrem värme och brist på frisk luft, och där personalen vägrade öppna dörrarna.

Emellertid kom Kohlbergs experiment att utmanas av den feministiska psykologen Carol Gilligan, som hade upptäckt att flickor reagerade annorlunda på historien om den inlåsta medicinen. Generellt vägrade de godta att det bara fanns två valmöjligheter, att låta hustrun dö eller att stjäla medicinen. ”Han måste väl kunna prata med apotekaren en gång till”, var ett förslag att lösa problemet på ett tredje sätt.

En anmärkningsvärd sak ur forskningsetisk synvinkel är att när Gilligan hade publicerat sin artikel ”In a different voice” hörde flera forskare av sig och sa att de hade upptäckt samma sak men sorterat bort kvinnorna, eftersom deras svar inte stämde med de fastslagna kategorier som data skulle placeras in i. ”We left out the women, and I don’t think we mentioned it”.

Det är illa när man utesluter allt som inte passar in i det schema man har gjort upp från början. Det är inte bara fördummande utan också bedrägligt.

F&F gör i nr 6/2010 ett experiment med läsarna som bygger på falska dikotomier. I tävlingen ”Vilken forskning ska Sverige satsa på?” får man välja mellan två forskningsområden i olika ”par”. Ett sådant par, där man ska välja bara det ena alternativet är ”Lyckoforskning” och ”Forskning om psykisk ohälsa”. Här är det ganska klart att det ena inte utesluter det andra, eftersom lyckoforskning skulle kunna bidra till nya perspektiv på psykisk ohälsa – och kanske vice versa. Inte heller de flesta andra valen som läsaren ställs inför består av alternativ som utesluter varandra. Man skulle lika gärna kunna ställas inför valet mellan ”forskning” och ”framsteg”.

Människor har tillräckligt starka tendenser att dela in verkligheten i ”svart och vitt” utan att vi behöver underblåsa det. I stället bör endimensionellt tänkande ifrågasättas och motarbetas när det går, och det går ganska ofta. Jag hoppas att F&F med sina frågor har för avsikt att undersöka hur självständigt tänkande läsare den folkbildande tidskriften har.