Annons

Ett slags rasism

Författare: 

Publicerad

2013-10-08

Nyligen rapporterades att en flicka i Malmö hade tvångsomhändertagits från sin familj för att slippa bli skickad till Irak för oskuldstest. Det var en glädjande nyhet, för alltför ofta är de sociala myndigheterna rädda för att ingripa i sådana fall på grund av risken att bli kallade rasister.

Men när är man egentligen rasist (om vi nu godtar det utvidgade rasismbegrepp som blivit vanligt på sista tiden)? Är det när man kritiserar ett kollektiv som förtrycker sina individer? Eller är det när man vägrar ta ställning för individer som förtrycks av sitt eget kollektiv? Jag anser att det är det senare. Det är individer som har rättigheter och behöver skydd. Kollektiv bör inte kunna hävda någon rätt att inte bli kritiserade. Det vore ett långt kliv tillbaka i utvecklingen om till exempel maffian skulle åtnjuta en frihet att inte bli kritiserad.

Ett stort framsteg i mänsklighetens historia var när individer fick rätt att bli betraktade och behandlade som just individer, oavsett sina blodsband. Detta är skillnaden mellan å ena sidan ett stamsamhälle, där man måste ha släktband eller andra kontakter för att överleva, och å andra sidan ett generellt välfärdssamhälle där individen inte ses som familjens och släktens ägodel.

I Sverige lyckades man under 1900-talet kämpa sig fram till ett liv, där familjen blev alltmer onödig. Att skilsmässorna och singelhushållen har ökat så mycket beror bland annat på att även kvinnor numera kan försörja sig själva och inte behöver leva tillsammans med någon annan. Det är en positiv utveckling.

Svenskar betraktar för det mesta andra svenskar som individer, inte som delar av en stam, släkt eller familj (även om det finns politiska partier som åter vill ge de biologiska kollektiven mer makt). Men när det gäller de andra, de icke infödda svenskarna, har många en benägenhet att se dem som grupper, inte som individer. Denna inställning är kamouflerad till respekt för de andras kultur. Den kommer många gånger på kollisionskurs med respekt för den individ som inte har valt kulturen i fråga utan bara fötts in i den.

De som i Sverige har vågat ta debatten och kritisera de kollektiv som förtrycker sina medlemmar är ofta invandrade flickor och kvinnor. En socionom med ett turkiskt efternamn, en jurist från Libanon, en debattör från Kurdistan är typiska för de kvinnor som tar kampen mot stamsamhället, för moderniteten. Något stöd från organiserade svenska feminister får de inte. Dessa säger att inte kan VI lägga oss i hur DE lever; det måste de själva få bestämma. Jämför detta med hur svenskarna förhöll sig till apartheidkulturen i Sydafrika! Inte lät man den vara i fred med hänvisning till att det fick sydafrikanerna bestämma själva. I det fallet talade man om solidaritet med de förtryckta. Men solidaritet kan tydligen vara väldigt selektiv, och i det postmoderna samhället får varje grupp reda sig själv.

I sin bok Heder och samvete: En bok om hederskultur i Sverige skriver Eduardo Grutzky och Lars Åberg att det är två faktorer som präglar hederstänkandet. Dels gäller det att samhället eller gruppen inte har haft kontakt med och påverkats av upplysningsidéerna, dels att det inte existerar något offentligt finansierat välfärdssystem.

Människan är i viss utsträckning en gruppvarelse, och evolutionen har gynnat dem som har kunnat hålla ihop i sin egen grupp, i konkurrens med andra grupper. Dessa grupper har nästan undantagslöst styrts patriarkaliskt, och kvinnor och barn har setts som ägodelar som man kan göra vad man vill med. Att det fortfarande kan vara så vittnade en rättstolk i arabiska om i en radiointervju nyligen. Han sa att för honom som tolk gällde det inte bara att översätta orden utan att översätta hela rättssystemet. Det går inte att tala om ett brott som grov kvinnofridskränkning, till exempel, för det är inte ett begrepp som de tilltalade kan förstå i en kultur där en man äger sin fru och sina barn.

Varför har det blivit en sådan vurm för kulturer på senare år? Varför har många som vill se sig själva som progressiva övergett sitt tidigare ideal om färgblindhet i fråga om människors hudfärg och plötsligt börjat fästa vikt vid vilken undergrupp av mänskligheten någon tillhör? Varför har den normativa kulturrelativismen vunnit mark? Är det verkligen så att alla kulturer har visat sig vara lika bra?

Ett test på om en kultur är bättre än en annan skulle förslagsvis vara att titta på vilka länder människor söker sig till, vilka kulturer de väljer om de får möjlighet att välja. Och då kan man se att folk inte flyr i någon större utsträckning från modernitetens kulturer till stamsamhällen.

Kultur, detta amorfa begrepp, är naturligtvis inte något gott i sig. Den indiske antropologen Veena Das säger att ”kultur är ett sätt att fördela smärta ojämlikt i en befolkning”, och den brittisk-indiske professorn Bhiknu Parekh påpekar att respekt för människor inte nödvändigtvis innebär att man måste respektera deras kultur, för kulturen kanske inte visar någon respekt för människan.

I Norge har man varit lika rädd för rasismanklagelser som man är i Sverige. Därför är det även där mest kvinnor från utomeuropeiska länder som har framfört kritik mot de kulturer de kommer ifrån – trots den risk de löper genom att träda fram som kritiker. I Unni Wikans bok En fråga om heder citeras en kurdisk-norsk författare som gör sig till tolk för en tonårig invandrarflicka:

I ett land som skryter över att kvinnorna frigjorts är det min far och mor och mina äldre bröder som tar ansvar för min framtid. Inte jag … De säger: hon ska gå på korankurs. Och ni stödjer dem. De säger: hon ska gå på sykurs. Och ni stödjer dem. De säger: hon ska gå med slöja. Och ni stödjer dem. De säger: hon ska inte gå hand i hand med norska pojkar på skolgården. Och ni instämmer, av fruktan för att bli kallade rasister. Ni frågade aldrig mig … I ett land som berömmer sig av att vara modernt och civiliserat har ni gjort mig till fånge i medeltidens mörker.

Om vi behandlar ungdomar, som tillhör ett för oss främmande kollektiv, på ett sätt som vi aldrig skulle behandla svenska – eller norska – ungdomar, så demonstrerar vi en främlingsfientlighet, ja kanske till och med ett slags rasism.

Kommentera:

29

Dela artikeln:

Kommentarer

Det bästa jag har läst om kritiken på just kulturrelativismen i frågan. Bravo.

Det var ord och inga visor!
Och huvudet på spiken då det gäller problemformulering. Den typ av problemformulering, som vi inte får ge enfrågepartier ensamrätt på! Denna typ av invandringskritik är så gott som alla partier vettskrämda för.
Låt mig ge min vidgning av frågan: Har kurder, finländare, somalier och bosnier kommit till Sverige för att (primärt) bli bofasta svenskar? Lever deras dröm om ett återvändande ännu? Vill de få hit släktingar eller bli återförenade med släkten i ett fredligare eller mer välmående hemland? Har de en religion, som de antingen får modifiera eller överge, eftersom den strider mot svensk lag? Kan de som HBTQ-personer inte alls drömma om ett återvändande? Pekas däremot människor ut som påverkade av kontra-upplysningen, blir de automatiskt klassade som odemokratiska, och deras barn som - ja vad? Obildbara eftersom de absolut ska förneka utvecklingen enligt Darwin t ex.
Rasism med modernt språkbruk har inte ett dugg med biologiska raser att göra. Främlingsfientlighet, invandringskritik, islamofobi och "Fästningen Europa" är mer adekvata begrepp att diskutera/kritisera. Kvinnors rätt till likabehandling i utbildning och yrkesval måste nog tas på största allvar, men hur övertygar "samhället" det familjeöverhuvud, som tänker sig ett återvändande, om detta?

rubriken En högst personlig åsikt:_
Det är en skam att det svenska samhället inte kan garantera tryggheten för invandrade flickor och kvinnor! Hellre vurmar man för imamer och andra män av hög rang. Detta är inte bara rasism utan även uttryck för det jag kallar "karltokighet". "Karltokighet" genomsyrar de flesta sammanhang så därför backar nu t o m de feministiska organisationerna hela utvecklingen 100 år tillbaks i tiden i sin strävan efter att få manlig bekräftelse

Man måste ställa sig frågan om de som kallar sig antirasister någonsin ens varit det. Vänstern - och de här människorna är oftast det - har ju en lång historia av att knäböja inför diverse förtryckare, bara dessa torgfört sig på s.a.s. rätt sätt. Partiets politbyrå eller imamer, det kvittar för dem.

Dagens svenska antirasism har helt enkelt stulit ett positivt laddat ord, precis som de tidgare stal ord som t.ex. fred. Sedan har de försett ordet med en för andra människor vilt främmande innebörd.

Slutade läsa efter påståendet att man inte gör saker åt problem för att man är rädd för att anklagas för rasism. Det är den största och mest korkade myt vi har i detta land. Sanningen är enklare, folk bryr sig inte om invandrare, hedersförtryck är inte intressant eftersom det bara drabbar "dem". Vem fan bryr sig om någon säger att man är rasist? Skulle du bli ledsen i ögat då? Alla som någonsin yttrat en åsikt har blivit kallad för Nazist, Rasist, Kommunist, Kulturrelativist, Mångkulturalist, Islamistkramare, Sionistlakej, osv. Tankefiguren att detta skulle få folk att sluta yttra sig är så naiv och korkad att jag inte vet hur du ens för ett ögonblick kan låtsas att du själv tror på den.

Det är väl ingen korkad myt? Eftersom kritik av grupper eller kollektivs agerande ofta framställs som rasism av den grupp som kritiseras, oavsett hur väl underbyggda argument kritikern presenterar. Tyvärr vet allt för många att om man använder tillräckligt hårda kraftuttryck kommer inga våga fortsätta kritisera den aktuella företeelsen. Ofta tillskrivs kritikern ett visst tankesätt eller en uppfattning som inte stämmer, vilket kanske inte är så upplyftande på ett rent personligt plan, förutom detta glöms sakfrågan ofta bort eller drunknar bort i rasismdebatten. Detta kan i värsta fall leda till att kritiken tigs ihjäl av andra som är rädda att bli uthängda eller bojkottade, eftersom de om de stödjer eller publicerar kritikern blir förknippade med att vara rasister.

Det finns väl många som bryr sig om andra människor eller är intresserade av och försöker bistå individers rättigheter oavsett var de bor, kommer ifrån, eller flyttar till.

Du skrev "Det är väl ingen korkad myt?" därefter snackade du bara runt det, kom inte med några belägg och besvarade inte det grundläggande påståendet. Påståendet är och förblir trams.

Birgitta Forsman, finns det någon evidens bakom ditt påstående att sociala myndigheter inte vågar ingripa vid hedersrelaterade förtryck pga rädsla att bli kallade rasister, eller är detta ett påstående utan grund?

Ja, det finns rätt mycket evidens. Läs t.ex. de böcker jag nämner, och se t.ex. Oscar Hedins dokumentärfilm Sämre än djur! 

Så du tror att man inte kan framföra en åsikt utan att några först forskat och provat forskningen mot varandra på några universitet i världen? Demokrati betyder att du har rätt att uttrycka vad du tycker utan att det skall nedvärderas som varande ett påstående utan grund. Läs på i ämnet!

Demokrati betyder att man har rätt att framföra sina åsikter ja. Det betyder däremot inte, vilket du verkar tro, att andra inte har rätten att ifrågasätta det man säger. Det är en central distinktion du inte verkar begripa. Birgitta har rätt att framföra sina åsikter, precis som Inti har rätt att påpeka att hen tycker att Birgittas åsikt är ogrundad.

Nu var det ju inte så att Inti påstod något. Hen ställde en fråga. 

Jag tror att många av oss infödda svenskar är naiva i den här frågan. Bostadssegregationen bidrar förmodligen till vår okunskap om hur vardagen faktiskt kan se ut för en del invandrare och deras barn. "Vi" känner inte "dem", och tar för givet att de har samma rättigheter som "oss". Och det har alla i teorin, men tyvärr kan det se helt annorlunda ut i praktiken.

Då och då kommer det fram exempel i media, som hedersmord, flickor som blir diskriminerade på muslimska friskolor, moskéer som får statliga bidrag trots att de inte lever upp till värderingar om jämställdhet mm. När jag själv gick på högstadiet hade jag en klasskamrat som inte behövde delta på sexualkunskapen i skolan, med hänvisning till sin religion. Jag tyckte redan då att det var förkastligt. Skolplikten och läroplanen måste ju gälla för alla barn, och jag tycker det är särskilt viktigt när det gäller ett ämne som handlar om den mänskliga reproduktionen. Att min skola ändå valde att låta min klasskamrat slippa delta på dessa lektioner, det var antagligen av respekt för hennes religion.

Jag tror det är viktigt att vi får upp ögonen för hur vi behandlar människor och kulturer, och att det finns vissa grundläggande värderingar som vi måste vara väldigt rädda om. Det är bra att vara öppen och tolerant mot andra kulturer och andra religioner, men vissa företeelser bör aldrig tolereras!

Är det inte så att Veena Das skrev "... culture works to distribute pain unequally in populations"? Det kanske man inte ska översätta till ”kultur är ett sätt att fördela smärta ojämlikt i en befolkning”, eftersom en nyans går förlorad? Nu kanske det inte påverkar citatets användning i just den här artikeln.

Du har rätt i att det finns en nyansskillnad. Men den engelska texten är åtminstone inte snällare mot fenomenet kultur än det svenska citat som jag träffade på.

Tänk att svensken alltid ska stå till svars för allt ont i hela världen ... Alla folkslag är väl i någon mån rasister, eftersom det är mänskligt att vilja tillhöra sin egen grupp?

Det är fel att beskylla svenskarna för att vara mer rasistiska än andra. Det är nog snarare tvärtom. Då menar jag rasism i den ursprungliga betydelsen av ordet: att bedöma andra människor som sämre utifrån deras ursprung eller utseende. Däremot verkar många svenskar vara benägna att diskriminera ungdomar som kommer från andra kulturer - av hänsyn till deras föräldrar och släkt. Det är ett försök att svära sig fri från rasism, som till slut landar i en annan sorts rasism.

Det är sant som du säger att alla vill tillhöra sin egen grupp. Det är inte bara mänskligt, det är till och med djuriskt. Genom hela evolutionen har en grupp försökt vinna över en annan och stöta ut den. Detta är det naturliga urvalet i sin prydno. Att det är så ska inte förnekas, men nu när vi har kommit ett litet stycke till i utvecklingen - inte biologiskt men socialt - måste vi inse att det inte blir något bra samhälle om vi bara följer vår djuriska natur. Civilisationen är ett fenomen som gör att vi i viss mån kan sätta oss över de mera hänsynslösa delarna av vår natur. Sedan tycker jag att ordet rasism har blivit nästan helt uttömt på mening, när det används i tid och otid. 

I en text där det knappast saknas källhänvisning för uttalanden och påståenden som stödjer skribentens tes, tillåts följande att stå helt utan sådant stöd: "Något stöd från organiserade svenska feminister får de inte. Dessa säger att inte kan VI lägga oss i hur DE lever; det måste de själva få bestämma."
Jaså verkligen? Skribentens trovärdighet rasar.
Liksom med frågan "Varför har den normativa kulturrelativismen vunnit mark?" Det har det förstås inte, men intrycket kanske stämmer eftersom så många av de som kämpar för hedersförtryckets offer valt att rikta sin ilska mot samhällets progressiva krafter istället för att fösöka skapa dialog. Denna annars tankvärda artikeln fårfatå som exempel.

Den som har följt debatten i svenska tidningar, tidskrifter och sajten Newsmill har inte kunnat undgå att organiserade feminister antingen helt förnekar hedersvåld eller förminskar det. Att tala om hedersmord är rasistiskt, har flera kända feminister sagt och skrivit. Samma talibaner här som där, verkar vara ett slagord som fortfarande gäller. Eftersom oviljan att se fakta har irriterat mig, gick jag vid årets 1 maj-demonstration fram till Fi och ställde lite frågor. Det svar jag fick var exakt det jag har skrivit. Har även försökt komma till tals med ett kvinnligt jämställdhetskommunalråd, som dock var ytterst ovillig att diskutera problemet. Om du inte tror mig, kan du ju fråga t.ex. Sara Mohammad hur mycket stöd hon har fått från dem som kallar sig feminister. Nyamko Sabuni ville aldrig kalla sig feminist, men hon gjorde mer för flickor och kvinnor än de som bara bryr sig om hur många kvinnor som sitter i bolagsstyrelser. 

Fantastiskt att någon vågar kritisera den kollektivism som skapat ett så dåligt politiskt klimat i Sverige just nu. Ett kollektiv är inte mer än summan av dess individer; en gruppindelning som främst återspeglar den ideolog som definierat vilka grupperna ska vara. Men när den politiska korrektheten dikterar vilka kollektiv det är som man ska tycka synd om, så förbiser de individuella olikheter vilket i själva verket är ett hån mot flertalet av de individer som ingår i kollektivet. Även den snällistiska varianten av kollektivism gör fördomar till självuppfyllande profetior.

Det var utmärkt skrivet. Kollektiva omdömen och beskyllningar för rasism dominerar alldeles för mycket, speciellt på kultursidorna, där många verkar ha svårt för klarhet och logik

Mycket välformulerat. Har tänkt samma själv men inte kunnat formulera detta. Det finns ju en lag att stödja sig på. De som bryter mot lagen begår ett brott. Oavsett varför. Att gömma sig bakom ett kollektiv är fegt. Om jag slår någon i huvet hjälper det inte att 100 andra har gjort samma sak. Det gör ont i huvet på offret ändå.

Som jag tidigare kommenterat: denna typ av invandringskritik är så gott som alla partier och kommentatorer vettskrämda för. Det är dock samhället och inte individerna, som för en viss invandringspolitik. Hur övertygar nu vårt samhälle det "familjeöverhuvud" som i kraft av sin kultur/etnicitet styr sin hustru och sina barn i en riktning, som varit okänd i Sverige under mycket lång tid? Alternativet är ett starkt segregerat land, med behov av speciallagstiftning på t ex barnrättens område för dem som vill registrera sig tillhörande viss grupp/religion.

Jag vill ju helst hålla mig till etiken i sammanhanget, eftersom det är mitt ämne, men jag kan ändå säga att det var en stor olycka att Nyamko Sabuni inte fick fortsätta som integrationsminister, för hon hade många goda idéer! 

Svenskarna håller på att få sitt land övertaget av främmande folkgrupper med en rad stora problem som följd just på grund av att man inte bryr sig tillräckligt om det folket man tillhör. När samhället försämras ännu mer kommer dock fler svenskar börja se sig mer som svenskar då kontrasterna mellan dem och andra grupper blir stora. Samtidigt blir då den nationella identiteten allt viktigare för att klara sig i konkurrensen med andra grupper. Problemet är då bara att om det har gått för lång tid med massinvandring så är svenskarna en minoritet vid sidan av andra grupper från främst mellanöstern och Sverige är då ett mycket splittrat land.

Själv ser jag mig främst som en världsmedborgare och universalist - i olika avseenden. Jag känner samhörighet med de persiska kvinnor som kunde läsa på 400-talet f.Kr. (se Esters bok i Gamla testamentet) eller med Erathostenes i Alexandria, som på 200-talet f.Kr. räknade ut jordens omkrets och tog avstånd från uppdelningen i greker och icke-greker. Långt innan den svenska nationen hade sett dagens ljus, alltså. Tyvärr fick denna utveckling av vetenskap och etik inte fortsätta (jag har skrivit om detta i min bok Gudlös etik).

De flesta som har kommit som invandrare till Sverige de senaste åren har kommit från det område där den västerländska kulturens vagga stod. Det är tragiskt att de områdena har blivit så förstörda. Men människorna är ättlingar till dem som levde under antiken och är rimligen genetiskt mycket besläktade med de fantastiska personer som en gång i tiden stod för så många innovationer. Så vi måste åter skilja mellan individer och grupper.

De grupper jag har talat om är de kollektiv som människor föds in i och ibland inte känner sig hemma i. Inte bara rena terroristgrupper utan även andra grupper som förstör livet för sina medlemmar, främst kvinnor och barn, måste granskas kritiskt. Men det är svenska medier dåliga på. Boken Heder och samvete rapporterar att TV efter Fadime Sahindals storståtliga begravning var ute och intervjuade människor i hennes ursprungsgrupp, men när de fann att nästan alla tyckte att det varit rätt av pappan att skjuta ihjäl henne, bestämde de sig för att inte sända inslaget. Risken var att TV-tittarna, om de fick reda på detta, skulle bli mer främlingsfientliga.

Jag hade för mig att journalister fick lära sig att vara konsekvensneutrala i sin nyhetsrapportering, men det har man tydligen frångått. Risken är då stor att det blir som i det gamla Sovjetunionen, där ingen trodde på de tillrättalagda bilder av verkligheten som kom från medier och officiella organ. När det inträffar återstår bara att lyssna på djungeltrummorna, vilket många människor i Sverige redan gör.

En kvinna som invandrat från Somalia fick arbete på en radiostation i Sverige, men efter att hon hindrats från att göra ett kritiskt reportage om Al Shababs aktiviteter i en invandrartät förort i Stockholm, flyttade hon tillbaka till Somalia (där förhållandena under tiden hade blivit lite bättre) med motiveringen att det inte finns någon pressfrihet i Sverige; det går inte att göra ett ärligt journalistiskt arbete här, menade hon. Återigen en tänkande invandrarkvinna som reagerade!

Jag anser att yttrandefriheten i Sverige inte utnyttjas som den borde. Politiker och journalister borde naturligtvis vara måna om att fakta kommer upp på bordet, oavsett hur fakta ser ut. Därefter får man börja diskutera – så mångsidigt som möjligt - vad man ska göra åt de missförhållanden som kommit fram.

Jag läste din krönika och dina kommentarer och frågan slog mig, hur vågar hon skriva det här? Svaret är väl troligen att du är pensionerad och inte har en karriär och jobb att ta hänsyn till. Hade du varit yrkesverksam på ett universitet eller för den delen t ex dörrvakt, yrkeschaufför eller politiker så hade du mist jobbet eller dina möjligheter att avancera. I alla sammanhang had edu blivit avfärdad som rasist. Detta trots att din krönika är saklig och nyanserad. Det är p g a rädsla för dessa konsekvenser som media och makthavare och även den enskilde lilla människan visar en fasad utåt men jäser av frustration inombords och eftersom det inte får utlopp någonstans utom kanske i anonyma kommentatorsfält så frodas också extrema krafter som nazister och kommunister och växer sig starkare. En stor fara för vårt demokratiska samhälle och ett stort underbetyg när demokratin inte klarar av att tala om obekväma och känsliga frågor på ett öppet sätt. Det är en skrämmande utveckling i Sverige och risken är att det i får utslag i mer och mer öppet våld. Politiker och vi som medborgare har ett stort ansvar för att vända denna utveckling. Men det krävs modiga politiker och mer en någon modig pensionär för att klara detta.Men all heder åt dig som ändå vågar, det är ändå en bit på vägen när respekterade äldre får och vågar ta tag i i heta frågor. Ni visar vägen.

Det stämmer att jag är pensionerad, men faktum är att jag tog en del risker även tidigare, i debatter om andra ämnen. Nu har jag ju aldrig varit någon karriärist, och det hjälper kanske. Men nog tycker jag att folk borde våga säga lite mer, så länge de håller sig till fakta. Rädsla för fri debatt kan inte föra något gott med sig.

De risker jag tar är i alla fall försumbara, jämfört med de risker kvinnor och ungdomar som hotas av hedersvåld tar, när de talar öppet om detta.

Så här tycker Gudrun Schyman (en ändå rätt organiserad feminist) och jag:
http://gamla.feministisktinitiativ.se/artiklar.php?show=668