Ett slags rasism

Nyligen rapporterades att en flicka i Malmö hade tvångsomhändertagits från sin familj för att slippa bli skickad till Irak för oskuldstest. Det var en glädjande nyhet, för alltför ofta är de sociala myndigheterna rädda för att ingripa i sådana fall på grund av risken att bli kallade rasister.

Men när är man egentligen rasist (om vi nu godtar det utvidgade rasismbegrepp som blivit vanligt på sista tiden)? Är det när man kritiserar ett kollektiv som förtrycker sina individer? Eller är det när man vägrar ta ställning för individer som förtrycks av sitt eget kollektiv? Jag anser att det är det senare. Det är individer som har rättigheter och behöver skydd. Kollektiv bör inte kunna hävda någon rätt att inte bli kritiserade. Det vore ett långt kliv tillbaka i utvecklingen om till exempel maffian skulle åtnjuta en frihet att inte bli kritiserad.

Ett stort framsteg i mänsklighetens historia var när individer fick rätt att bli betraktade och behandlade som just individer, oavsett sina blodsband. Detta är skillnaden mellan å ena sidan ett stamsamhälle, där man måste ha släktband eller andra kontakter för att överleva, och å andra sidan ett generellt välfärdssamhälle där individen inte ses som familjens och släktens ägodel.

I Sverige lyckades man under 1900-talet kämpa sig fram till ett liv, där familjen blev alltmer onödig. Att skilsmässorna och singelhushållen har ökat så mycket beror bland annat på att även kvinnor numera kan försörja sig själva och inte behöver leva tillsammans med någon annan. Det är en positiv utveckling.

Svenskar betraktar för det mesta andra svenskar som individer, inte som delar av en stam, släkt eller familj (även om det finns politiska partier som åter vill ge de biologiska kollektiven mer makt). Men när det gäller de andra, de icke infödda svenskarna, har många en benägenhet att se dem som grupper, inte som individer. Denna inställning är kamouflerad till respekt för de andras kultur. Den kommer många gånger på kollisionskurs med respekt för den individ som inte har valt kulturen i fråga utan bara fötts in i den.

De som i Sverige har vågat ta debatten och kritisera de kollektiv som förtrycker sina medlemmar är ofta invandrade flickor och kvinnor. En socionom med ett turkiskt efternamn, en jurist från Libanon, en debattör från Kurdistan är typiska för de kvinnor som tar kampen mot stamsamhället, för moderniteten. Något stöd från organiserade svenska feminister får de inte. Dessa säger att inte kan VI lägga oss i hur DE lever; det måste de själva få bestämma. Jämför detta med hur svenskarna förhöll sig till apartheidkulturen i Sydafrika! Inte lät man den vara i fred med hänvisning till att det fick sydafrikanerna bestämma själva. I det fallet talade man om solidaritet med de förtryckta. Men solidaritet kan tydligen vara väldigt selektiv, och i det postmoderna samhället får varje grupp reda sig själv.

I sin bok Heder och samvete: En bok om hederskultur i Sverige skriver Eduardo Grutzky och Lars Åberg att det är två faktorer som präglar hederstänkandet. Dels gäller det att samhället eller gruppen inte har haft kontakt med och påverkats av upplysningsidéerna, dels att det inte existerar något offentligt finansierat välfärdssystem.

Människan är i viss utsträckning en gruppvarelse, och evolutionen har gynnat dem som har kunnat hålla ihop i sin egen grupp, i konkurrens med andra grupper. Dessa grupper har nästan undantagslöst styrts patriarkaliskt, och kvinnor och barn har setts som ägodelar som man kan göra vad man vill med. Att det fortfarande kan vara så vittnade en rättstolk i arabiska om i en radiointervju nyligen. Han sa att för honom som tolk gällde det inte bara att översätta orden utan att översätta hela rättssystemet. Det går inte att tala om ett brott som grov kvinnofridskränkning, till exempel, för det är inte ett begrepp som de tilltalade kan förstå i en kultur där en man äger sin fru och sina barn.

Varför har det blivit en sådan vurm för kulturer på senare år? Varför har många som vill se sig själva som progressiva övergett sitt tidigare ideal om färgblindhet i fråga om människors hudfärg och plötsligt börjat fästa vikt vid vilken undergrupp av mänskligheten någon tillhör? Varför har den normativa kulturrelativismen vunnit mark? Är det verkligen så att alla kulturer har visat sig vara lika bra?

Ett test på om en kultur är bättre än en annan skulle förslagsvis vara att titta på vilka länder människor söker sig till, vilka kulturer de väljer om de får möjlighet att välja. Och då kan man se att folk inte flyr i någon större utsträckning från modernitetens kulturer till stamsamhällen.

Kultur, detta amorfa begrepp, är naturligtvis inte något gott i sig. Den indiske antropologen Veena Das säger att ”kultur är ett sätt att fördela smärta ojämlikt i en befolkning”, och den brittisk-indiske professorn Bhiknu Parekh påpekar att respekt för människor inte nödvändigtvis innebär att man måste respektera deras kultur, för kulturen kanske inte visar någon respekt för människan.

I Norge har man varit lika rädd för rasismanklagelser som man är i Sverige. Därför är det även där mest kvinnor från utomeuropeiska länder som har framfört kritik mot de kulturer de kommer ifrån – trots den risk de löper genom att träda fram som kritiker. I Unni Wikans bok En fråga om heder citeras en kurdisk-norsk författare som gör sig till tolk för en tonårig invandrarflicka:

I ett land som skryter över att kvinnorna frigjorts är det min far och mor och mina äldre bröder som tar ansvar för min framtid. Inte jag … De säger: hon ska gå på korankurs. Och ni stödjer dem. De säger: hon ska gå på sykurs. Och ni stödjer dem. De säger: hon ska gå med slöja. Och ni stödjer dem. De säger: hon ska inte gå hand i hand med norska pojkar på skolgården. Och ni instämmer, av fruktan för att bli kallade rasister. Ni frågade aldrig mig … I ett land som berömmer sig av att vara modernt och civiliserat har ni gjort mig till fånge i medeltidens mörker.

Om vi behandlar ungdomar, som tillhör ett för oss främmande kollektiv, på ett sätt som vi aldrig skulle behandla svenska – eller norska – ungdomar, så demonstrerar vi en främlingsfientlighet, ja kanske till och med ett slags rasism.