Evolutionsbiologerna bjuder upp till dans

Jag har tidigare på den här bloggen ondgjort mig över bristande naturvetenskapliga kunskaper hos humanister. Nu är det i rättvisans namn dags att säga något om naturvetarnas humaniorablindhet.

Den som läste Karin Bojs vetenskapskrönika i söndagens DN (12 september) eller har sett på ”Good dancing avatar” på youtube vet att en grupp evolutionsbiologer nyligen försökt ta reda på vad som gör manlig dans attraktiv för kvinnor. Studien gick till så att ett antal män fick dansa iförda reflexmärken som registrerades av ett datorprogram. Datorn ritade sedan om männen till ansiktslösa figurer, ”avatarer”. Därefter fick ett antal kvinnor bedöma avatarernas dans. Kvinnornas preferenser analyserades och si, därefter kunde datorn tala om vilka dansrörelser det var som fångade damernas uppmärksamhet. Forskarna skriver stolt: ”we have identified specific movements within men’s dance that influence women’s perceptions of dancing ability. We suggest that such movements may form honest signals of male quality in terms of health, vigour or strength, though this remains to be confirmed.”

Så varför är detta ett exempel på usel vetenskap? Jo, för att man har tittat på nitton män och trettiosju kvinnor år 2010 och sedan antagit att deras danspreferenser gäller hela mänskligheten. Forskarna anger inte hur de valt ut männen och kvinnorna. (Kommer de till exempel från olika delar av världen? Antagligen inte – filmklippen av avatarerna visar en dans som ser ganska typiskt västerländsk ut.) Inte heller resonerar forskarna kring varför just denna dans, från tidigt 2000-tal, skulle vara representativ för arten människa.

Det sannolika är att den inte är särskilt representativ alls. De europeiska forskarnas avatarer skulle antagligen inte uppfattas som goda dansare av en kvinna från Trobrianderna. Och 1640-talets mest eftertraktade svenska ungkarl, Magnus Gabriel De la Gardie, dansade definitivt inte som avatarerna när han glänste i hovbaletterna i Stockholm och Paris.

Med lite gott humör kan man kanske se avatarstudien som en lustighet, men undertecknad historiker är inte road. Hade en human- eller samhällsvetare offentliggjort en så här ogenomtänkt studie skulle inte bara forskaren utan antagligen hela vårt vetenskapsområde sågas jäms med fotknölarna. Man beskyller ofta humanioran för ovetenskaplighet utan att ha något exempel att hålla fram, medan naturvetenskaperna kommer undan med det mesta. Som avatarexperimentet visar är inte en studie automatiskt bra bara för att dyrbara högteknologiska hjälpmedel varit inblandade.

(Karin Bojs krönika finns tyvärr inte tillgänglig på nätet för icke-prenumeranter och inte heller artikeln ”Male dance moves that catch a woman’s eye”, Biology Letters online-upplaga 8 sept 2010. Avatarerna kan man däremot se på [http://www.youtube.com/watch?v=3m9b1ZWxCuA](http://www.youtube.com/watch?v=3m9b1ZWxCuA).)