Förstaplats i evolutionen

För en dryg månad sedan läste jag en [vetenskaplig artikel](http://nar.oxfordjournals.org/cgi/content/full/gkq140) som fick mig att hoppa till. Du känner säkert till grunderna i [evolution genom naturligt urval](http://www.youtube.com/watch?v=xkwRTIKXaxg) där ärftlig variation är en grundpelare. Den klassiska synen på hur ny ärftlig variation uppstår har varit små mutationer som förändrar [enskilda bokstäver](http://en.wikipedia.org/wiki/Point_mutation) i det genetiska alfabetet. Artikeln fick mig att inse att det synsättet är både förenklat och delvis föråldrat.

Det går kanske inte att prata om en ”förstplats i evolutionen”, men om man ändå ska våga sig på att skriva om det så innehas förstaplatsen i alla fall inte av människan. Istället är det en gen som förökar sig själv som är toppkandidat för titeln. Det finns fler kopior av den genen i ditt DNA än de gener som behövs för att bygga dig. Genen som förökar sig själv i ditt och andra organismers DNA har kallats för ”själviska element” eller ”hoppande gener”. Eftersom den visat sig vara så mycket vanligare än andra gener kan man undra om den inte gynnat sina värdorganismer, däribland du själv, på något sätt.

Livets utveckling på jorden kan liknas vid en långdistanstävling i löpning som pågått i runt fyra miljarder år. Du och jag ingår i den tävlingen tillsammans med alla andra organismer som finns på jorden idag. Tillsammans med dem har vi formats av tävlingen. Vår placering är inget att skämmas för, tvärt om, för den överväldigande majoriteten av dem som en gång deltagit har redan avbrutit. De har dött ut. Till skillnad från dem så kan vi, organismer som finns idag, tacka den obrutna kedja av tidigare organismer som lyckats föröka sig. Därigenom har de gjort vår existens möjlig.

Det är inte bara vi organismer som deltar i tävlingen. Gener tävlar under i stort sätt samma förutsättningar, tätt sammanlänkade med de organismer som bär dem och är dem. Ju vanligare en gen är på jorden, desto rimligare är det att anta att genen ger en fördel för de organismer och de ekosystem som genen finns i. Hur kan det då komma sig att de ”själviska elementen” är de vanligaste generna på jorden?

Vi kan kalla de ”själviska elementen” för [transposoner](http://sv.wikipedia.org/wiki/Transposon) eftersom de bär med sig en DNA kod för enzymet [transposas](http://en.wikipedia.org/wiki/Transposase). De upptäcktes redan på 1940-talet av Barbara McClintock när hon lade märke till de [konstiga färgmönster](http://www.plosbiology.org/article/slideshow.action?uri=info:doi/10.1371/journal.pbio.0040353&imageURI=info:doi/10.1371/journal.pbio.0040353.g001) som kan uppstå hos majs. Hon märkte att bitar av kromosomer kunde byta plats och hoppa från en kromosom till en annan. McClintock fick [Nobelpriset](http://nobelprize.org/nobel_prizes/medicine/articles/green/index.html) för sin upptäckt 1983.

Den [artikel](http://nar.oxfordjournals.org/cgi/content/full/gkq140) som jag läste använde databaser för att ta reda på vilken gen som är vanligast i världen. De använde genetisk information från två källor:

Den ena källan var information från prover som tas direkt från naturen där den genetiska koden i allt DNA läses av ([metagenom](http://en.wikipedia.org/wiki/Metagenomics)), där delar av informationen kan komma från idag helt okända organismer. Den andra källan av information var från kända organismer där hela DNA koden har lästs av.

Den här metoden gav artikelförfattarna information från [bakterier](http://tolweb.org/tree?group=Eubacteria&contgroup=Life_on_Earth), [arkéer](http://www.ucmp.berkeley.edu/archaea/archaea.html), [eukaryoter](http://sv.wikipedia.org/wiki/Eukaryoter) (det är bland annat du) och [virus](http://en.wikipedia.org/wiki/Virus), kort sagt allt liv på jorden. Med andra ord använde de i stort sätt all information som finns tillgänglig idag som kan återspegla hur vanliga gener är. Vad de kom fram till är [det här](http://nar.oxfordjournals.org/content/vol0/issue2010/images/large/gkq140f3a.jpeg), där namnets storlek visar hur vanlig genen är.

Evolutionsprocessen gynnar inte av nödvändighet intelligent liv eller andra egenskaper som vi människor brukar se som fördelaktiga. Det är snarare så att livet är en bieffekt av vissa biokemiska reaktioner och transposoner visar det mer än väl. För att få vara kvar i evolutionens långdistanslopp räcker det med att lyckas med överleva och föröka sig, ju mer desto bättre. Det är något som transposonerna klarar med bravur.

Transposonerna har till och med klarat det lite för bra. De borde rimligtvis inte vara så vanliga, på ”förstaplats i evolutionen”, om de inte gjorde något [mer](http://en.wikipedia.org/wiki/Transposon#Evolution_of_transposons) än att bara hoppa kors och tvärs i ditt och alla andra organismers DNA. Vad är det för fördelar som transposonerna kan innebära för de organismer och ekosystem på jorden som är bärare av dem? Det är ingen som vet med säkerhet. Eftersom transposonerna byter plats, inom och mellan organismer, så leder de också till mutationer och nya arrangemang av DNA. Det kan i sin tur leda till mer biologisk variation och därför också mer evolution.

Det är inte alltid bra med variation. Sannolikheten för att en ny mutation ska ge en fördel för organismen som bär den är ganska liten. Att transposoner är världens vanligaste gen rimmar dåligt med det påståendet. Det kan vara så att transposoner skapar ny variation med en viss elegans eftersom de ofta tar med sig större bitar av DNA, vilket kan borga för att funktionen inte förändras avsevärt. Det skulle också kunna vara så att transposoner helt enkelt är en ofrånkomlig bieffekt av livet på jorden, en felkoppling som evolutionen inte kan rätta till med den biokemiska uppbyggnad som livet har idag. Oavsett vilket så utnämner jag dem till förstaplatsen i evolutionens långdistanstävling. Säg grattis till dina transposoner!