Historien har gett oss fingret.
Glöm det du lärde dig i skolan. Vår mänskliga historia har inte varit så spikrak och enkel som du fick lära dig i gymnasiet. Inte har det varit någon progressiv framgångssaga från apliknande imbeciller till fetlagda livsnjutare. Det går inte ens att fullt ut likna vår historia med ett träd eller ens en buske, då går insikten från nya forskningsrön förlorade. Vår historia kanske bäst kan liknas vid en snårig buskliknande väv. När modern forskning utförs på bästa sätt räcker det med ett finger för att omkullkasta både gamla teoribyggen och göra tidigare liknelser redo för den idéhistoriska skräphögen. Samtidigt har det under det senaste året också visat sig att det räcker med några tänder och slarviga antydningar från forskare för att förvirra hela världens journalistkår.
Det finns frågor som naturvetenskapen ställer som berör oss på djupet, existentiella frågor som ingen kan blunda för. Själv har jag på äldre dar intresserat mig för den blytunga frågan om varifrån vi kommer, vi människor. Ett lyckans finger från en okänd grupp människor, ett gäng högklassiga ben från neanderthalare och den kompletta DNA sekvensen från en handfull nu levande människor fick mig att omvärdera gamla sanningar.
Min slutsats är anti-kategorisk. Jag undrar om vi inte borde ifrågasätta om det finns ett ”vi”. Är det verkligen meningsfullt att fråga sig varifrån vi kommer, vi människor av arten *Homo sapiens*? Biologin är full av alla dessa kategorier. Allt ska namnges och placeras i rätt låda. Platon och Carl von Linné har gått mig på nerverna. Det är ett knappologiskt korthus som redan börjat rasa. Spräng lådorna, bort med kategorierna!
Mest upprörd blir jag över tänderna – snacka om giftiga gaddar! I artiklar som den i Aftonbladet eller Daily mail går det att läsa om hur israeliska arkeologer har hittat ”de äldsta mänskliga tänderna”. På utgrävningsplatsen i Israel hittades tänder av en människa i släktet *Homo*, ditt och mitt släkte, som verkar vara 400 000 år gamla. I slutet av reportaget låter reportern oss förstå att tolkningen av fyndet är kontroversiellt. Det är en underdrift på drygt 300 000 år.
Det är minst sagt kontroversiellt att hävda att dessa tänder skulle ha tillhört en av oss, en *Homo sapiens*. Enligt vår nuvarande förståelse av den mänskliga evolutionen uppstod den moderna människan för 200 000 år sedan i Afrika. Vi som idag lever utanför Afrika är ättlingar till den grupp som vandrade ut ur Afrika för runt 60 000 år sedan. Det är den enkla berättelsen. Den är inte huggen i ben, jag menar sten. Till stor del gäller den fortfarande, även om det på senaste tiden tillkommit bevis som rört till det betydligt mer än några tänder. Det är bland annat fingrets fel.
Vi vet inte allt om världen för 400 000 år sedan. Det vi vet är att det då fanns en grupp människor i Europa, Afrika och Asien som vi idag kallar för *Homo heidelbergensis*. Enligt det traditionella sättet att se på vår historia så har vi inget att göra – genetiskt – med Heidelbergensarna. Århundraden av död och födelse förändrade dem till *Homo neanderthalensis*, neanderthalare. Men nu är det traditionella sättet ifrågasatt. Som så ofta tidigare är det sexualdriften som brutit med de gamla förklaringarna.
Det luriga med de gamla israeliska tänderna är att de tidiga neanderthalarnas tänder var mycket mer lika våra. Senare neanderthalare hade tänder som skiljde sig mer. Variationen i tändernas utseende mellan neanderthalare och moderna människor går ihop, de är bara de mest extrema tänderna som tydligt skiljer sig åt. De tänder som tolkats som moderna människor, *Homo sapiens*, kan alltså i själva verket vara en äldre grupp av neanderthalare. Men det är inte hela historien. Det fattas nämligen pusselbitar. Tänderna skulle kunna komma från en grupp människor som vi ännu inte hittat hela skelett av. Det skulle också kunna vara så att tänderna kommer från en grupp människor som inte passar in i vårt sätt att dela in människan i olika arter. Ett litet finger från Sibirien har pekat på allvarliga briser; inte bara i nuvarande tolkning av människans historia, utan också grundläggande delar av det biologiska teoribygget. Det är ett litet finger som har gett giganter inom den moderna syntesen av biologin som Ernst Mayr fingret. Men varför? Jo, för att våra förfäder var för heta på gröten för att bry sig om våra kategorier. När det kom till sex så hade de inget emot att hoppa över gränserna. Trots att Ernst Mayr på sin tid påstod motsatsen så verkar dessa kärleksmöten ha resulterat i genetiska ekon som finns hos oss än idag.
Först fick vi reda på att neanderthalarna brutit den genetiska barriären. Det har länge pågått en debatt inom forskningsvärlden över huruvida neanderthalare var en variant av oss *Homo sapiens*, eller om de var så åtskiljda från oss att de med rätta borde anses ha varit en egen art, *Homo neanderthaliensis*. De flesta fossil som tolkats som hybrider har avfärdats av en majoritet av forskare. Men för ett år sedan förändrades den historien. Då publicerade Svante Pääbo och hans forskargrupp genetiska bevis för att neanderthalare till viss del lever kvar, som genetiska ekon i en till fyra procent av arvsmassan hos människor som inte har ett sentida ursprung i Afrika. Hoppsan. Kanske hade vårt rykte lätt ha kunnat repareras genom att låta neanderthalarna få vara med under vårt kategoriska paraply *Homo sapiens*, men så kom det ett finger emellan.
Ernst Mayr har skrivit hyllmeter om artbildning. Enligt Mayr är artbildning en process där populationer som ursprungligen är av samma art kan bli genetiskt isolerade och med tiden, genom att anpassa sig till livsbetingelserna i just sin miljö, utvecklas till två olika arter. Det verkar så enkelt och visst är det så som evolution genom naturligt urval drivit fram skillnader mellan svartvit flugsnappare och halsbandsflugsnappare, mellan svart kråka och grå kråka eller mellan näktergal och sydnäktergal. Problemet är bara att hos de exempel jag tar upp förekommer återkorsningar mellan populationerna, hybrider. Själv är jag botaniker i grunden, så för mig har hybrider aldrig varit så kontroversiella. När jag pratat med vänner som är zoologer så har jag alltid fått höra att jag krånglar till det, ”bara för att du är botaniker”. Likaså var Charles Darwin rätt säker på att hybrider inte var så viktiga i naturen. Jag kan också gissa att forskaren Svante Pääbo tidigare hade menat samma sak. Nu borde det bli annat ljud i källan. Nu är det vi själva, vi människor, som inte passar in i fållan och Pääbo själv som lagt fram bevisen.
Samtidigt har jag kunnat skriva under på progressiva definitioner av hur nya arter uppstår, som när Edward O. Wilson skriver att det är när ”någon skillnad – vilken som helst – som under naturliga betingelser förhindrar produktionen av fertila hybrider mellan olika populationer” (ur E. O. Wilsons bok Livets Mångfald i översättning av Fredrik Sjöberg 1995). Wilson har lätt för att få det komplicerade att låta enkelt, men det blir för den saken skull inte lättare. Var ska vi dra gränsen? Har det någon betydelse över huvud taget?
Fingret visar vägen. I december 2010 publicerade Svante Pääbo och hans medarbetare en artikel i tidskriften Nature. I artikeln undersöker de det finger som hade hittats i en grotta som heter Denisova i södra Sibirien tillsammans med ben från både neanderthalare och moderna människor. Pääbo, som redan under normala förhållanden påminner om en överentusiastisk skolpojke, måste ha blivit eld och lågor när han insåg att fingret varken tillhörde moderna människor eller neanderthalare. Bevisen visar att den människa som en gång burit detta finger stod nenaderthalarna närmare än oss. Allt tyder på att fingret tillhör en grupp av människor som hittills varit okända för vetenskapen. I artikeln döper Pääbo och kollegor de okända människorna till Denisovanier efter grottan där fingret blev funnet. Men där slutar inte fingrets revolution.
När forskarlaget hade undersökt fingrets DNA och jämfört det med den genetiska variationen som finns hos nu levande människor över hela världen fann de något otroligt – än idag finns det genetiska ekon av Denisovanierna. Fyra till sex procent av arvsmassan hos människor som har sitt ursprung i det som kallas Melanesien, öar nordost om Australien inklusive Nya Guinea, är en rest från kärleksmöten med Denisovanierna.
Om det nu är så att vi ska se hela vår mänskliga evolutionshistoria som en ständigt pågående artbildningsprocess, varför ska då den ständigt växande benhögen av utdöda människor alltid benämnas med namn som om de vore arter? Jag är väl medveten om att utdöda arter ibland kallas ”paleospecies”. För mig verkar det mer och mer rimligt att utgå från att fossilen utgör historiska exempel på den variation som funnits. Det naturliga urvalet har inte på något påtagligt sätt missgynnat korsningar mellan olika varianter. Än idag bär vi med oss genetiska ekon av neanderthalare och Denisovanier, grupper som var påtagligt annorlunda mot alla människor som lever idag. Det blir mer och mer uppenbart att det inte finns ett tillfälle i historien när vi ”blev människor”. Det har hela tiden varit en gradvis process som svängt än hit, än dit. Vår evolutionshistoria kan delvis liknas vid en buske, men för att det ska stämma med de senaste fynden måste grenar tillåtas att gå in i varandra.
Kunskap baserad på vetenskap
Prenumerera på Forskning & Framsteg!
Inlogg på fof.se • Tidning • Arkiv med tidigare nummer
Fingret har också visat sig att det är ensammare idag. Under vår historia har det ofta funnits flera olika grupper av människor. Ibland möttes de. Ibland parade de sig med varandra. Än idag finns genetiska ekon av dessa urgamla kärleksmöten. Fingret har visat att vår historia är en rörig väv.
*Om du vill läsa mer om feltolkningen av tandfynden från Israel så kan jag rekommendera Carl Zimmers blog the Loom eller Brian Switeks blog Laelaps. Läs vad Brian Switek har att säga om Densiovanerna på Lealaps eller Carl Zimmer på bloggen Loom. Svante Pääbo är född i Sverige men utför sin forskning på Max Planckinstitutet för evolutionär antropologi.*