Hjärnskada gör oss till moraliska utilitarister?

Utilitarism är en normativ moralteori som utgår från att det rätta moraliska valet alltid är det som har de bästa konsekvenserna. De bästa konsekvenserna brukar ofta mätas i termer av lycka. Den rätta handlingen är därmed den som mest ökar lyckan i världen. Att jämföra med t ex pliktetik som istället utgår från att vi har vissa plikter att uppfylla oavsett vad ens handlingar får för konsekvenser. Ett exempel på en sådan plikt kan vara: Du ska inte ljuga. Det innebär att det är fel att ljuga i alla lägen. En utilitarist ser istället till vilka konsekvenser en lögn kan få i det enskilda fallet. Ibland kan det förefalla riktigt, som när nazisterna knackar på dörren och frågar om man har några judar gömda i lägenheten. Utilitaristiska resonemang kan i mångas ögon dock även få svårsmälta konsekvenser. Som att man bör döda ett barn om man genom detta räddar livet på två andra. ”Spårvagnsexemplet” är ett tankeexperiment för att testa människors moraliska intuitioner. Föreställ dig att du står vid en växel och en spårvagn kommer rusande i okontrollerbar hastighet. Om den fortsätter förbi växeln kommer den köra rakt in en grupp människor som står på spåret. Du har emellertid möjlighet att lägga om växeln så att vagnen kommer in på ett stickspår. På det spåret står endast en person. Vad gör du? I ett annat scenario ska du föreställa dig att du står på en bro över spåret och ser vagnen komma rusande. På andra sidan bron står återigen en grupp personer. Bredvid dig står en stor och tung person. Bör du knuffa ner denna person för att på så vis hindra spårvagnens framfart? I bägge fall handlar det om huruvida man bör offra livet på en person för att rädda livet på andra. Det första exemplet är dock mer opersonligt, det enda man behöver göra är att lägga om en växel, i det andra fallet blir det mer personligt – här ska man handgripligen knuffa en annan människa framför en spårvagn. Den kände neurologen Antonio Damasios forskargrupp har visat att människor med vissa skador i prefrontala cortex (pannloben) tenderar, till skillnad från personer i en kontrollgrupp, att svara på samma vis i både det personliga och det opersonliga exemplet. Personer i kontrollgruppen var dock mycket mindre benägna att säga att de skulle knuffa en person från en bro för att rädda livet på en större grupp människor, än de var att lägga om en växel.