In med historikerna?
Under rubriken ”Ut med statsvetarna, in med ekonomerna” efterlyser ledarskribenten i Dagens Industri på skärtorsdagen ett skifte i rollen som främsta vetenskapliga samhällsdebattör. Det framgår inte varför hon vill flytta ned statsvetarna från förstarangsplatsen, men utgångspunkten, att dessa har skaffat sig en framträdande position när televisionen och massmedierna diskuterar inte bara valresultat utan alla slags politiska och samhälleliga frågor, går knappast att förneka. Orsakerna är onekligen intressanta, men minst lika intressanta är följdfrågorna. Vad har ekonomerna att erbjuda? Jo, enligt DI utgör de en ”komplicerande kraft” som genom tankemodeller, allmänbildning och historiekunnande har förutsättningar att ”fördjupa och därmed hyfsa debatten”. Men, utifrån dessa kriterier, varför efterlyser skribenten då inte historikerna, det vill säga sådana som jag? Jo, därför att det absoluta flertalet av oss under vår professionalisering har lärt oss att historien har sina egna samtida och unika förutsättningar, och att idén att blanda in vår tids samhällsdebatt i historieforskningen och historieundervisningen bara riskerar att göra våld på historien. Det var länge sedan historievetenskap representerade allmänbildning. En riktig historiker bör ägna sitt arbete åt borrprov som når djupt i en väl avgränsad del av historien, medan jobbet att historiskt förklara och förstå problem och konflikter i samhället och världen som vi lever i med fördel lämnas åt andra. Det historiekunnande som träder fram i historiska tidskrifter, doktorsavhandlingar och andra historiska studier med vetenskapliga ambitioner är alldeles för ofta oläsbara för andra än de närmast sörjande. Det är i det längre perspektivet en överlevnadsfråga att historiker också låter tala om sig på Dagens Industris utmärkta ledarsida.
