Mikroskop i mikroformat

Konventionella ljusmikroskop har en teoretisk begränsning i sin upplösningsförmåga som beror av våglängden på det ljus man använder sig av för avbildningen. Det hänger ihop med att ljus som passerar ett litet hål inte går bara rakt fram, utan också böjs av, ett fenomen som kallas diffraktion. Teorin för detta utarbetades av Ernst Abbe redan på 1800-talet, och har länge varit avgörande för hur man konstruerat mikroskop.På sistone har man emellertid lyckats bryta igenom denna ”Abbe-gräns” med flera olika metoder. En del (inte alla) av dessa metoder bygger på att man utnyttjar ”närfältet”, nära objektet, innan ljuset hinner genomgå diffraktion. I en artikel som är tillgänglig i sin helhet här visar nu Xiaquan Cui och medarbetare hur man kan konstruera ett mikroskop i mikroformat på ett chips, utan vare sig objektiv- eller okularlins. Också i detta fall utnyttjas närfältet. I prototypen är upplösningsförmågan något sämre än ett konventionellt ljusmikroskops, och den stora fördelen ligger i att mikroskopet kan bli mycket billigt att massframställa, och att man lätt kan automatisera undersökning av ett stort antal objekt. Det som ska undersökas, i demonstrationsfallet en suspension av celler eller nematoden Caenorhabditis elegans (en mycket populär experimentorganism) får strömma förbi en rad av små hål, bakom vilka de ljuskänsliga elementen befinner sig.