Vinnare av Tidskriftspriset: Årets rörligt 2024!

Näbbar med blandat ursprung

Publicerad

Darwinfinkar parar sig över artgränserna. En ny mycket omfattande undersökning har visat att de har gjort så sedan de första finkarna blåste över till Galapagosöarna från Sydamerika för 1,5 miljoner år sedan. Finkarna var tillsammans med härmtrastarna och sköldpaddorna från Galapagos väldigt viktiga pusselbitar när Charles Darwin gjorde sin första skiss på evolutionsteorin 1842.

Med allt detta blandande, vad är det då som behåller de olika darwinfinkarnas särarter? Korsningar mellan olika närliggande former verkar inte kunna förhindra att olika varianter uppstår och vi människor, också Charles Darwin, brukar kalla dem för för arter. Tänk dig att du har fem olika färger och att du blandar dem med varandra så att det blir en brun sörja. Så ser det inte ut i naturen, arterna kan jämföras med tydliga färger som blått och grönt. Det som driver organismerna bort från den “bruna sörjan” är det naturliga urvalet  som trots korsningarna som ibland sker mellan arter upprätthåller ett speciellt urval av all möjlig variation. Vissa sorter har helt enkelt lättare att överleva. Sedan kan klimatet förändras, på Galapagosöarna har väderfenomenet El Niño jättestor effekt, och det påverkar i sin tur vilka fröer som finns att tillgå. Fröerna är många av finkarnas mat och därigenom påverkar deras antal och form hur fåglar med olika näbbform överlever.

När Charles Darwin var på Galapagos red han på sköldpaddor och åt middag med en norsk-engelsk sjöfarare. Visst, han for runt och fångade djur från olika öar i skärgården men han glömde att märka de olika exemplaren med önamnet. Som tur var han inte den enda personen som samlade in organismer från skeppet Beagle. Några darwinfinkar fick han inte se, däremot fåglar som såg ut som rödhakar och andra som såg ut som stenknäckar. Det var inte förrän år senare som ornitologen John Gould kunde berätta för honom att dessa fåglar var nära släkt med varandra och det var då som de började kallas darwinfinkar. Med hjälp av andras insamlade material kunde unika arter knytas till specifika öar. När det skedde var Charles Darwin tillbaka i England och tankarna om arternas utveckling fyllde all hans tid  men hybridisering var ingenting som han trodde hade en avgörande betydelse för den processen, varken hos finkarna eller några andra organismgrupper.

I tidigare forskning under decennier på finkarna av det legendariska forskarparet Peter och Rosemary Grant har visat att det ibland sker hybridisering hos dessa finkar idag. I den nya undersökningen som publicerades i tidskriften Nature har hela 120 individer av olika darwinfinkar fått all sin arvsmassa kartlagd deras genom. Med hjälp av all denna massiva information har forskarna inte bara kunnat kartlägga hur de olika formerna av darwinfinkar har korsat sig med varandra i över en miljon år utan de har också kunnat lokalisera en gen som påverkar näbbformen hos dessa fåglar. Genen heter ALX1 och du har den också även fast du inte har näbb, hos människor har den istället andra funktioner. Charles Darwin skulle ha varit mycket intresserad om han hade fått veta det här och själv tycker jag att det är oerhört spännande att det kommer in mer och mer forskning som visar på hur komplex evolutionsprocessen är med korsningar mellan arter som man tidigare inte haft möjlighet att spåra.

Publicerad

Upptäck F&F:s arkiv!

Se alla utgåvor