När går världen under?

Varför inte lätta upp dagen med några korta tankar om mänsklighetens förestående undergång? Att den kommer att gå under har vi vetat sedan 1800-talet. Frågan är bara när.

Jag tror inte att jag är den enda forskaren inom miljöområdet som ibland befarar att det inte dröjer tills solen börjar åldras, eller ens några miljoner år, utan att det går avsevärt fortare än så – kanske inom de närmaste årtusendena. Eftersom kyrkan numera sällan talar om de gamla kristna domedagsprofetiorna, tänkte jag ta mig friheten att för en stund skaka lite liv i dem.

Under medeltiden pågick en envis konflikt mellan de aristoteliska naturfilosoferna, som hävdade att universum var oändligt gammalt, och teologerna, som ansåg att tiden hade haft en början och att människans epok en dag skulle få ett slut. Numera är de flesta överrens om att teologerna hade rätt.

Ett första slag mot evighetsteorin kom med upptäckten av termodynamiken på 1840-talet. Då blev det plötsligt klart att världsalltet inte kunde existera som en ändlöst tickande klocka. Enligt de termodynamiska lagarna kan energi omvandlas mellan olika former, men bara på ett sådant sätt att det sker en temperaturutjämning. I en avlägsen framtid kommer därmed hela universum att förvandlas till en jämnvarm, eller snarare jämnkall, stillastående soppa – den så kallade värmedöden.

Men värmedöden är trots allt oerhört avlägsen. När den inträffar har solen sedan länge varit en utbränd stjärna i en beckmörk galax. Kommer mänskligheten, eller en annan framtida djurart från den här planeten, att rädda sig vidare i någon slags rymdfarkost när solen börjar åldras betänkligt miljarder år framåt i tiden? Kommer vi ens att överleva de närmaste århundradena? Frågan är inte helt obefogad. Inte ens en livstid har passerat sedan människan genom atombomben fick ett verktyg att utplåna både sig själv och alla större landlevande djur på jorden. Ett scenario som dessvärre inte var otänkbart under kalla krigets värsta dagar. Fortfarande hade vi i alla fall valet i vår egen hand. Det gällde bara att undvika fingrandet på avtryckaren.

Under senare årtionden har vi gått från möjligheten att kunna förgöra oss själva till svårigheter att låta bli. Ett samhälle som vårt, som förbrukar ändliga resurser utan metoder för fullständig återvinning, går obönhörligt mot sitt slut. Att påpeka detta är knappast någon provokation – det är uppenbart för alla. Trots sinande tillgångar accelererar råvarukonsumtionen. Många av de ämnen vi bryter ur jordskorpan kommer att nå sin maximala utvinning inom de närmaste hundra åren, ibland betydligt fortare. Det gäller exempelvis koppar, silver, zink, bly, mangan, fosfor (oumbärligt för jordbruket) och som bekant olja. Det är, till och med i teorin, långt kvar tills vi når ett slutet kretslopp av de oersättliga naturtillgångarna.

Men i den bästa av världar skapar marknadskrafterna balans i konsumtionen. Då måste vi se upp med nästa nivå på vägen mot kollaps; ett bakslag på grund av obalans i naturen. Klimatförändringen är det miljöproblem som framför allt kastar en dyster skugga över framtidsprognoserna, men det finns fler – eskalerande förlust av biologisk mångfald, allvarlig rubbning av kväve- och fosforbalansen, försurning av haven, tömning av sötvattensreservoarerna och ansamling av långlivade skadliga kemikalier i ekosystemen. För att nämna några av de största.

Är vi oförmögna att lösa problemen tvingas vi skyla över dem genom olika motåtgärder. Ett slags konstgjord andning. För att sänka temperaturen i atmosfären börjar vi släppa ut svavelpartiklar, hotade arter kanske räddas genom konstruktion av olika artificiella miljöer, brist på naturligt sötvatten kompenseras med energikrävande avsaltat havsvatten och lagrade gifter oskadliggörs genom utsläpp av andra kemikalier. Ingen lätt uppgift.

De närmaste århundradena kommer att utvisa om människan är en tillgång för planeten eller en självutplånande cancer. I värsta fall visar det sig att evolutionen traskade in på ett olyckligt stickspår när den gav upphov till vår intelligens. Låt oss hoppas att vi spelar våra kort väl. Det kräver politiskt mod, en altruism som sträcker sig över nationsgränserna och en individuell vilja att nöja sig med det nödvändiga. Allt för att vinna tid nog åt vetenskapen att nå en teknologi som är helt biologiskt hållbar.

Vad händer annars? Om en global ekonomisk kris, en maktkonflikt eller bristande ingenjörskonst sätter käppar i hjulet på vår väg mot en hållbar livsstil. Då är kanske tiden utmätt för vår civilisation. En spillra av mänskligheten lever vidare under primitiva former, fast utan större möjlighet någonsin att åter kunna bygga upp en ny teknologisk högkultur liknande vår. Åtminstone kommer de tillgångar som varit förutsättning för vår teknologiska utveckling att vara förverkade för oerhört lång tid framåt. Den lättillgängliga oljan är borta och de ytliga metallfyndigheterna är länsade.

Vi kan föreställa oss hur en grupp människor, om några tusen år, samlas vid lägereldens trygghet skyddade av en söndervittrad husvägg från en igenvuxen fabrik. ”Farfar, kan du inte berätta sagan om den västerländska civilisationen?” frågar en liten flicka. ”Ja, och om alla konstiga maskiner som trollkarlarna tillverkade och om de mystiska djuren som fanns på den tiden”, fyller hennes bror på. ”Jo”, svarar farfar. ”Men det är en mycket märklig historia. På den tiden kunde människor åstadkomma fantastiska underverk. Ändå hade de inte lärt sig att planera för mer än några år in i framtiden.”

Med ett riksdagsval i antågande hoppas jag att politikerna kan ge farfar (eller, som han snarare är, ett av våra barnbarns barnbarnsbarnbarnsbarnbarns osv. barn) fel om det där sista med oförmågan till framsynt planering. Världens undergång ska helst bara upplevas på film. Jag drömmer om en politisk diskussion som är långsiktig. Och med långsiktig menar jag projekt, beslut och visioner som sträcker sig, inte tio eller tjugo år framåt i tiden, utan hundratals. Hundra år är fortfarande bara en snabbt förbiilande ljusglimt i jordens miljardåriga historia.

PS. Det finns ingen anledning till oro. Livet varar ändå inte för evigt. Åtminstone inte i denna världen. Det är bara trevligare att tänka sig en framtid där flickan, under en liten utflykt till planeten Mars, frågar sin farfar: ”Är det sant att en del människor som levde för länge länge sedan saknade tillräckligt med mat, slogs med varandra och att de inte hade provat att hoppa längdhopp på månen?”

(Korta och lättlästa) **Referenser**
Ett par texter om resurser som håller på att ta slut finns i [F&F senaste numret (4/2010, om fosfor)](http://www.fof.se/tidning/2010/4/nar-fosforn-sinar-blir-det-svalt) och [Lunds universitets magasin (4/2007, om metallbrist, se s 30-31)](http://www.lu.se/upload/LUPDF/lum/lum_2007_04.pdf).

Om metoder för att kyla klimatet utan att minska på växthusgaser går också att läsa i [senaste numret av F&F](http://www.fof.se/tidning/2010/4/ska-vi-mixtra-med-klimatet).

En kort, aktuell och uppmärksammad [artikel om de globala miljöproblem](http://www.nature.com/nature/journal/v461/n7263/full/461472a.html) som hotar att sätta jorden i obalans publicerades för några månader sedan i Nature. Årets svensk, Johan Rockström, är huvudförfattare.

Mitt arbete omfattar mest den dystra uppgiften att beskriva problemen och därför kan jag inte ge några bra svar på lösningarna. En hel del kan vi klara av utan direkt smärtsamma globala förändringar, såsom att upphöra med fossila bränslen. Annat kommer att bli svårare. Hur ett hållbart samhälle ser ut vet jag inte, men det finns [visioner](http://en.wikipedia.org/wiki/Outline_of_sustainability).