Novemberkvällens flyktingfrågor
Jag höll en föreläsning i Köpenhamn i går kväll. På väg hem med tåget över Öresundsbron fick jag på perrongen på Köpenhamns huvudbangård sällskap med hundratals flyktingar som också var på väg till Malmö. Men de hade rest mycket, mycket längre än jag, och visste föga om vad som väntade dem. Ett par frågor, knutna till mitt intresse för internationell samtidshistoria, dök upp i huvudet på hemvägen och hamnar nu på bloggen, som ju genom dess lilla textutrymme och kommunikativa karaktär gör sig mycket bättre för frågor än för svar.
Den första frågan rör hastigheten i den nuvarande migrationsprocessen. I Libyen har det varit inbördeskrig sedan 2011, så ock i Syrien. Islamiska staten har spridit fruktan i Mellanöstern i flera år. Fattigdomen och förtrycket i Afghanistan är inga nya företeelser. Varför kommer då denna explosiva flyktingrörelse just nu? En av mina favorittänkare, Alexis de Tocqueville, slog en gång i sin reflexion om revolutionens väsen fast: ”Det onda som man tålmodigt bär med sig så länge det verkar oundvikligt, blir outhärdligt så snart man anar att man kan undvika det.” Det vill säga att det är ”verkar” och ”anar”, nya tankar och idéer, föreställningar och förhoppningar, som driver människor att vilja förändra sin tillvaro, inte utsatthet och fattigdom i sig. Frågorna blir då: Vilka är dessa nya idéer som får så många människor att just nu lämna sin vardag för att flytta till Sverige? Varifrån kommer idéerna, och hur sprids de och får fäste? Från ett internet där olika slags rykten och utspel snabbt når ut till stora massor? Från människor som tjänar grova pengar på andra människors flykt, eller från politiker och krigsherrar som också kan tjäna på att människor ger sig iväg? Noteras bör att sådana frågor kan och bör ställas utan att frågeställaren blir misstänkliggjord för att sakna empati för de svåra förhållanden som råder i de länder som människor flyr eller flyttar från. Min poäng är att det inte är de svåra villkoren som automatiskt och följdenligt igångsätter migration, utan att människors plötsligt förvärvade insikter om möjligheterna till ett bättre liv driver till handling, trots alla hinder på vägen. Nästa fråga blir då vad som händer när dessa möjligheter inte förverkligas i ett Sverige med brist på bostäder och arbetstillfällen, och med svår oro inför allt det nya.
Den andra frågan som inställde sig på tåget rör den totala ovilja att ta emot flyktingar som finns i de forna östeuropeiska kommuniststaterna, däribland Polen, Tjeckien, Slovakien och Ungern. 200 000 ungrare lämnade sitt land i samband med upproret mot den kommunistiska makten 1956 och fick en ny tillvaro på annat håll, 8 000 i Sverige. Varför minns man i Ungern inte detta idag och låter sig bevekas till större generositet mot vår tids flyktingar? Varför ser vi i östra Tyskland ett så starkt främlingshat? Det finns visserligen inte bara där, men det verkar ändå uppenbart att de många decennierna av kommuniststyre har bidragit till att deformera människor och gjort många oförmögna till empati och medmänsklighet. Huvudfrågan gäller här förhållandet mellan den gamla realkommunismen till vänster och den nationalistiska extremismen till höger på den ideologiska skalan. Det brukar heta att les extrêmes se touchent, ytterligheterna vidrör varandra. Vi som har försökt förstå den kommunistiska ideologin i Östeuropa vet att den exkluderande nationalismen hela tiden fanns som en underström och stundtals, när kris och krig närmade sig, steg upp till ytan. Så tycks det vara idag också.
