Annons

Oväntat stora positiva effekter av stora rovdjur

Författare: 

Publicerad

2014-01-11

En grupp forskare har sammanställt sju rovdjurs ekologiska roll. Det visar sig att de kan ses som nyckelarter vars effekter är större än vad forskare tidigare antagit. Både ur ett biologiskt och mänskligt perspektiv kan effekterna ses som mycket postitiva. De nya resultaten presenteras i det senaste numret av tidskriften Science.

Helt utan avsikt har flera storskaliga ekologiska experiment utförts på flera håll i världen under senare tid. Ett sådant är när vargen återintroducerades till nationalparken Yellowstone i USA, ett annat när lejon och leoparder försvann från delar av västra Afrika, ett tredje i Australien där vildhunden dingo har utestängts från ett stort område av kontinenten med ett väldigt långt stängsel. Med de här nya resultaten växer en ny bild fram av de stora rovdjurens roll som visar att deras påverkan på ekosystemen är större och mer komplex än vad man tidigare trott och att deras ekonomiska och social betydelse ger många fördelar också för människor.

När vargen återintroducerades till nationalparken Yellowstone i USA under vintern 1995-1996 fick det stora effekter. Idag är parken den mest rovdjurstäta i hela Nordamerika vilket har gjort det möjligt för bävern att återvända till parken när videsnår får växa upp utmed flodstränderna utan att bli nedbetade av wapitihjortar.

Babianerna ökade oväntat när lejon och leoparder försvunnit från västra Afrika. Det här påverkar folk som bor där eftersom babianer kan ta både getter och grödor  de gillar helt enkelt samma mat som människor. På en del platser har det gått så långt att föräldrar inte kan släppa iväg sina barn till skolan, de måste hjälpa till att skydda fälten från babianerna.

I Australien är dingon det enda rovdjur som är stort nog för att ha en stor påverkan på ekosystemet sedan pungvargen dött ut. Ett 550 mil långt stängsel har satts upp för att hålla dingos borta från de stora fårbesättningarna och det har skapat ett experiment på kontinental skala. Det har visat sig att dingon inte bara håller både inhemska och introducerade växtätare i schack, den hindrar också den introducerade europeiska rödräven, ett mindre rovdjur i sammanhanget, från att bli för talrik. Det hela gynnar mindre inhemska däggdjur och växter som dött ut på de stora ytor där dingon hålls ute.

Så vad menar forskarna händer om de stora rovdjuren försvinner? Jo, då blir inte bara bytesdjuren fler, också bytesdjurens beteende förändras och de äter på fler platser än vad de skulle gjort om det fanns rovdjur i närheten. Det kan tyckas trivialt vid första anblicken, men det går att visa att det påverkar sjukdomar, skogsbränder och hur mycket kol som lagras av växter. Artrikedomen är högre i områden där det finns stora rovdjur, men de behöver vara tillräckligt många för att ha en avgörande betydelse. Hur många som behövs vet forskarna inte ännu och det är ett fält som artikelförfattarna pekar ut där det verkligen behövs mer forskning. Det är viktigt, för människan kan, medvetet eller omedvetet, hindra de positiva effekterna av att ha stora rovdjur i ett ekosystem genom att begränsa deras antal för mycket.

Så hur är det i Sverige? Har de stora rovdjuren någon ekologisk betydelse också hos oss? Deras effekt är i ärlighetens namn svår att bevisa eftersom skogarna där varg, lodjur och björn framför allt finns är mycket hårt brukade av människor samtidigt som framför allt antalet vargar är mycket litet i sammanhanget. Trots det finns det effekter som går att mäta, som att varg gynnar både vanliga och ovanliga asätare. Det är rimligt att anta att om vargen skulle tillåtas expandera ut från dagens kärnområde i Värmland-Dalana så skulle effekterna kunna bli större, framför allt i områden som naturskogar och naturreservat där människans påverkan inte är så påtaglig. Också lodjur har visat sig ha stora effekter, i Finland blir det mer hare om det finns lodjur genom att det då finns mindre räv. Det är forskning av bland annat Bodil Elmhagen som kommit fram till det här och hon är också en av författarna till rovdjursartikeln i Science.

Artikelförfattarna tar också upp skillnaderna mellan mänskliga jägare och de stora rovdjuren. De betonar den stora påtagliga skillnaden som är att många rovdjur jagar året runt, både dag och natt, på platser som kan vara otillgängliga för människor. De påpekar att mänskliga jägare inte klarat att kontrollera antalet växtätare och mindre rovdjur i både Europa och Nordamerika. Vi behöver förändra vår attityd mot de stora rovdjuren för att förhindra att de utrotas, för då går också deras positiva effekter på ekosystemen förlorade. 

Uppdatering kl 21:09 11/1: Jag har lagt in lite information om Bodil Elmhagens forskning på lodjur.

Uppdatering kl 11:49 12/1: Jag har tagit bort några meningar i början och slutet som var för öppna för tolkning. La till en slutmening som också återspeglar artikelns sista stycke.

Kommentera:

14

Dela artikeln:

Kommentarer

Vad var det som var oväntat?

Bra fråga! Det som är oväntat är det massiva genomslag som de stora rovdjuren har i så många olika delar av ekosystemen de lever i. Visst har man tidigare kunnat bygga upp teoretiska modeller och visa en möjlig effekt, men nu har man alltså kunnat sammanställa stora effekter hos sju olika stora rovdjur. Naturligtvis förväntar man sig att också andra rovdjur kan ha stora effekter, men det som är viktigt här är att man kan sammanställa massiva empiriska studier som visar på stora faktiska effekter i riktiga ekosystem. För att dra en parallell till fysiken; visst var det stort av Higgs & Englert att beskriva Higgsfältet men det krävdes Large Hydron Collider för att epiriskt bevisa att deras antaganden stämde med verkligheten.

Glöm inte bort att de svenska ekosystemen är kulturlandskap, starkt präglade av närmare tusen år av skogsbete och att det torde vara svårt att översätta forskningen om "vild" natur i andra delar av världen och framför allt att betet svårligen låter sig kombineras med en stor rovdjursstam.

Vi kanske måste välja om vi vill ha en "vild" natur med älg-rådjur som huvudsakliga störningsfaktorer + varg-björn-lo, eller fortsätta med det kulturlandskap präglat av kor, får och ren som vi byggt upp under århundradena. Bägge naturtyperna rymmer stor biologisk mångfald och det är stor brist på bägge sorterna globalt, men det är svårt att få dem att samexistera.

Till att börja med; artikeln i Science redovisar stora vetenskapliga undersökningar av de ekosystemseffekter som stora rovdjur har. Artikeln i sig är inte ett inlägg i Skandinavisk rovdjursdebatt, vilket jag tycker är viktigt att klargöra. Dessutom så saknar vi den här typen av stora långtidsundersökningar i Sverige, när det gäller varg så är de få i förhållande till landets yta och de har inte funnits här speciellt länge. Därför kan jag bara resonera kring det här, ingen har tillräcklig kunskap för att kunna göra säkra omdömen om de stora rovdjuren har liknande kaskadeffekter här eller inte. Själv kan jag tycka att lodjur och björn borde kunna ha mätbara effekter även om också de har återkoloniserat landet efter nära utrotning för hundra år sedan.

Visst är den skandinaviska naturen också präglad av människans aktiviteter. Det gäller i många delar av världen, till exempel så infördes dingon -- som ingår i studien som jag refererar till -- av människan till Australien. På samma sätt är det landskap där lejon och leoparder försvunnit i delar av Afrika, ett kulturlandskap, där babianer blivit så talrika att de ställer till problem. För att ta närmare exempel så finns det idag runt 2000 vargar i Spanien, sex vargrevir i en tiomils omkrets runt Madrid, i vad som i allra högsta grad är ett kulturlandskap. I Italien finns det runt 600 vargar och i Rumänien runt 2500. Spanien, Italien och Rumänien är mer tätbefolkade än Sverige. Naturligtvis har varje land sin utmaning när det gäller att samexistera med stora rovdjur, men det gör inte Sveriges situation unik ur den aspekten.

I Sverige har vi idag inte några stora långtidsstudier som kan visa på det stora rovdjurens effekter i vårt landskap, men det är inte omöjligt att de finns också här. Man kan tänka sig (men observera att säker kunskap saknas) att fästingarna blivit talrika tack vare den täta rådjursstam som vi haft i Sverige sedan 20-30 år. Det har nog aldrig funnits så mycket rådjur i Sverige som det fanns för en 15 år sedan, då populationen nådde rekordsiffror efter att varit nära på utrotad i början av 1900-talet.

Därför har jag svårt att se de argument som förs fram och ställer "vild" natur mot kulturlandskap. Till viss del kan det ha att göra med att forskningen om rovdjur framför allt har gjorts av viltforskare, där man fokuserat på dynamiken mellan rovdjuren och deras bytesdjur. Det studien i Science visar är att effekterna av toppredatorerna kan nå andra delar av ekosystemet och ibland med effekter som man inte hade väntat sig. Så även om nära på all skog i Sverige är hårt brukad produktionsskog, mer av ett industri- än kulturlandskap, och man därför knappast kan tänka sig en effekt på lövträd liknande den i Yellowstone, så betyder det inte avnödvändighet att ekosystemeffekter måste saknas. Fästingarna var ett möjligt exempel, ett annat kan vara effekter av förändrade betesvanor hos älg och rådjur i rovdjurs närvaro, ett tredje kan vara att asätare som kungsörn och järv kan öka vilket i sin tur kan leda till ytterligare -- kaskadeffekter. Men som sagt, eftersom det saknas ordentliga ekosystemsundersökningar så blir det mest spekulation.

Nu blandar du ihop olika saker. Påverkan av dingos, skogsplantering, älgar och rådjur har ingenting med kulturlandskap att göra.

Kulturlandskapet handlar om våra betesmarker, våra ängar, vår betes- och plockhuggspåverkade skog - det landskap och den biologiska mångfald som hela vår litteratur, sångskatt och diktning handlar om. Det landskap vi lärt oss älska genom Evert Taube, Astrid Lindgren, Erik Axel Karlfeldt, Linné mfl. Det landskap som är beroende av betande kor och får.

Bete på naturbetesmarker och i skog är redan utan rovdjur en olönsam drift som upprätthålls endast genom att entusiastiska bönder som känner ett personligt ansvar mot både tidigare generationers bönder och mot kommande generationer stoppar in stora egna arbetsinsatser. Om man därutöver tillför en stark rovdjursstam - som tyvärr inte nöjer sig med att slå rådjur och älg - utan hellre går på de lättare bytena får och kor så väger kostnaderna så tungt att dessa sista entusiaster helt enkelt ger upp.

Det finns ingen möjlighet att stängsla mot vare sig varg, björn eller lo i naturbetesmarker (det kan gå på en platt åker - men inte i naturbete) - och vad gäller skogsbete är det heller inte önskvärt. I de delar av världen där betesdrift samexisterar med stora rovdjur använder man herdar. Denna brukningsform har vi på goda grunder övergivit i norden och kommer förhoppningsvis att överge även i Rumänien, Italien, Spanien och Afrika - det är ett slitsamt, mycket lågavlönat arbete.

Så därför kvarstår dilemmat - det är mycket svårt, troligen omöjligt att kombinera ett stark rovdjursstam med bevarandet av kulturlandskapet - och helt omöjligt att utöka kulturlandskapet till "gynnsam bevarandestatus". Vi måste nog välja. Kanske, kanske kan vi välja olika i olika delar av landet så att vi på det viset kan behålla kakan och äta den - men ungvargar har ju visat sig svåra att hålla inom ett geografiskt område.

Man kan ju slutligen notera att när skogsbetet var den normala betesformen så led vi varken av rådjursexplosion eller fästingexplosion.

Termen "kulturlandskap" kan användas på olika sätt. Jag ville bredda perspektivet och visa på att det finns andra kulturlandskap än de som omsjungs i gamla svenska visor. Du refererar till ett mycket specifikt kulturlandskap -- det som fanns över allt i södra Sverige för 150 år sedan och mer, det som bara innefattar ängs- och hagmarker samt skogsbete (enligt din definition). Andra skulle inkludera renbetesmarken och kalla också det för ett kulturlandskap, för att ta ett närliggande exempel. Ängs- och hagmarkerna ligger inte bara mig varmt om hjärtat, det är också där som runt hälften av Sveriges biologiska mångfald finns -- och det växte fram under en tid när det fanns flera tusen vargar i Sverige.

Jag tycker det är synd att du så kategoriskt avfärdar de stora rovdjuren så lättvindigt och kategoriskt utan att egentligen ge några riktiga argument. För det första har det du kallar "kulturlandskapet" vuxit fram i över två tusen år (runt 2500 år i Uppland, säkert äldre i andra landskap). Det var ett landskap som växte fram när det fanns stora rovdjur. Se bara på avskjutningsstatistiken från 1800-talet! Det fanns mycket stora mängder varg i Sverige, 1827-1839 fälldes 6 790 vargar i Sverige, varav 271 bara i Stockholms län. För det andra är det helt enkelt inte sant att det inte går att stängsla för varg, men i naturbeten kan det betyda att man måste hoppa ut ur traktorn och stå på egna ben. Lodjur går inte att stängsla mot, de kan hoppa 2,5 meter rakt upp, men de är inte någon stor predator på får i Sverige (ren är en annan sak). Björn är ett än mindre problem i sammanhanget.

Visst är det tråkigt att det öppna kulturlandskapet med ängar och hagmarker försvinner. Ängarna, som hade så stor biologisk mångfald, är i stort sätt borta här i Uppland där jag bor. Ibland går det köttdjur och betar på de gamla ängarna, ibland betar de fortfarande gamla hagmarker, men de flesta köttdjur går på vall och det mesta av det gamla öppna landskapet är idag granskog eller upplöjd åker. Att mena att stora rovdjur skulle vara det som hotar det gamla och biologiskt rika landskapet är helt enkelt inte sant. Eller vänta -- kanske finns det ändå ett stort rovdjur som har en helt avgörande roll när det handlar om det krympande kulturlandskapet i södra delen av Sverige -- det måste vara ett av de fem största rovdjuren i vårt land: människan. När vi äter mer och mer kött så kommer majoriteten av detta kött  från andra delar av världen. Om vi kunde äta kött från naturbeten i Sverige, från köttdjur som betar riktiga hagmarker och inte går och äter fet vall på åker, ja då kanske det gamla landskapet kunde leva vidare. Men att det försvinner har ingenting med varg att göra.

Du missar hela poängen - är det med avsikt?

Poängen är att det landskap som är beroende av betande djur inte kan överleva tillsammans med en stor stam av rovdjur med mindre än att man använder herdar. Alla våra betesmarker är framvuxna genom herdebruk.Och NEJ - det går INTE att stängsla mot rovdjur i en naturbetesmark - fråga vilken bonde som helst. Naturbetesmarker präglas bl.a. av bitvis tunna jordlager, rena hälleberget, branter, träd som faller på elledningar och jordar dem etc etc. Och för skogsbetet - som är det bete vi mest av allt behöver utöka - så ska det inte stängslas - det är liksom själva vitsen...

Ska vi kunna äta naturbeteskött så krävs det att vi inte gör det ÄNNU dyrare för de bänder som redan går på knäna. Och rovdjur gör det rejält mycket dyrare att hålla betesdjur - för skogsbete handlar det om flera hundra gånger dyrare. Den som vill hålla en stark rovdjursstam måste också vara beredd att betala denna nota - eller vara ärlig nog att säga att vi ger upp naturbetesmarkerna.

Det du för fram är personliga åsikter när det gäller stängsling och när de gäller de eventuella effekter som stora rovdjur skulle ha på naturbete. Det är tydligt att du redan bestämt dig för vad du tycker och du är inte redo att ta till dig andra argument än dina egna. Man kan kasta åsikter runt hur mycket man vill utan att det leder någonstans. Det som behövs är mer forskning, på det sättet kan man hitta ett neutralt sätt att undersöka världen. Det är det enda jag har att säga om det här.

Efter att ha arbetat med lantbrukare och biologisk mångfald i naturbetesmarker i över 20 år där jag mött inte bara svenska och norska brukare utan även spanska, italienska och rumänska herdar och dessförinnan fältarbetat tillsammans med Dave Mech om rovdjurspredation på bl.a. vitsvanshjort så vågar jag påstå att det är betydligt mer än endast personliga åsikter. Erfarenhet av hur rovdjur samspelar med betesdjur är väl känt och tarvar knappast vidare forskning.

Naturbete i Sverige är i bästa fall en verksamhet som går plus minus noll. Inför man ytterligare kostnader i form av försvar mot rovdjursattacker kommer detta bete att upphöra med ty åtföljande förlust av biologisk mångfald. Det är en konsekvens man måste ha klar för sig och man måste välja vilka naturvärden man vill bevara. Det går inte att både ha kakan och äta den.

Bara ett ekonomiskt problem?

Anders Andersson tar upp en av de mer avgörande frågorna i debatten om rovdjursstammarnas storlek - frågan om livskraftiga rovdjursstammar kan samexistera med naturbete, två företeelser som båda var för sig bidrar till biologisk mångfald.

Han påstår att det inte låter sig göras utan underbetalda herdar, och hans huvudargument är att det blir för kostsamt för djurhållaren, vare sig man städslar välbetalda herdar, bygger rovdjursstängsel eller bara låter en del av produktionen gå till spillo genom rov.
Han säger "Naturbete i Sverige är i bästa fall en verksamhet som går plus minus noll."

Men, tänker jag (som inte är expert på vare sig betesdrift eller rovdjur, men kan litet om samhällsekonomi), om det bara handlar om ekonomiska marginaler så kan det ju inte finnas något som hindrar att vi förbättrar just dessa marginaler så att samexistens blir möjlig - och naturbetesdriften kanske ändå mer ekonomiskt lönsam än nu. Ekonomin för olika branscher är ju något vi påverkar genom olika samhällsmekanismer, och det gäller i högsta grad lantbruk.

Jag ser genast ett antal olika händelser som skulle kunna förändra de ekonomiska förutsättningarna dramatiskt:
- Efterfrågan/prisnivåer höjs på kött från naturbete (vilket enkelt skulle kunna åstadkommas genom att konsumenter och/eller offentliga upphandlare ställer hårdare krav på djurhållningen i sin köttkonsumtion)
- Höjda energi- eller transportpriser minskar konkurrenskraften hos mer industrialiserad djurhållning och hos importerat kött
- Subventionerna för betesdrift ändras till fördel för naturbete
- Ersättningen höjs för djur som förloras i rovdjursangrepp
- Stödet till stängsling höjs
- Herdedrift möjliggörs genom olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder (många arbetslösa önskar att få "arbeta med djur", och även om herdelivet kan tyckas hårt, så är det med rätt arrangemang säkerligen mer hälsosamt än många av dagens sysselsättningar)

Jag kan inte yttra mig om nivåer eller önskvärd omfattning av ovanstående händelser, men det tycks mig att alla skulle kunna vara positiva för naturbetesbruket i högre eller lägre grad (särskilt den första, som skulle ge en mer hållbar ekonomisk grund oberoende av offentligt stöd). I varje fall är det för mig tydligt att om huvudargumentet mot rovdjur är ekonomiskt, så går det att avhjälpa genom politiska och ekonomiska åtgärder - biologin är inte det avgörande problemet.

Hur vi ska kunna bevara våra kulturmarker är definitivt en fråga vi borde diskutera mer. Oavsett vargen. Värdefulla ängs- och betesmarker försvinner idag i Sverige i en stadig takt. Även mindre naturvärdefull åkermark läggs igen vilket påverkar landskapet. När priset är det viktiga har svensk nöt- och mjölkproduktion svårt att hävda sig, inte minst den som sker på de "minst rationella" markerna. De stora skälen till att mark slutar brukas idag är dålig konkurrenskraft och färre brukare som har tid och lust att genomföra det arbete det innebär.

Vi har miljöersättningar för att i viss mån kompensera för de samhällstjänster brukandet av dessa marker innebär. De är uppenbarligen inte tillräckligt intressanta för att få tillräckligt många av dagens brukare att åta sig uppdragen. De som ändå gör det gör det inte för att bli rik. Lönsamheten är idag generellt låg. Att många ändå fortsätter brukar förklaras med sociala skäl. Att bruka mark är mer än ett företagande vilket som helst. Många uppger ansvar mot tidigare och kommande generationer liksom ett ansvar för bygden som skäl till att man fortsätter.Jag håller därmed med om att det idag finns ett stort hot mot våra kulturlandskap, inte misnt de mest naturvärdefulla markerna.

Kopplingen till vargen då? Den måste nog hittills ses som svag. Jag har fått till mig uppgifter om brukare som när de fått vargangrepp sagt, nu räcker det. Ett vargangrepp kan nog i vissa fall vara droppen, Men det finns även många andra droppar för dessa brukare. Ett krångligt regelsystem, ytterligare en blankett, ett nedblåst fårhus, allt detta är droppar som får brukare på gränsen att sluta.

I tidigare landsbygdsprogram, och även i det kommande kommer det att finnas stöd för rovdjursstängsel. Detta är inte 100% ersättning och kanske inte så attraktivt om man har ett bra stängsel, men en bra deal om man ändå behöver byta stängsel. Dessa stängsel innebär ett gott skydd, i alla fall enligt de utvärderingar vi än så länge har tillgång till. Sedan är det förstås inte rimligt att stängsla alla mark i Sverige. Särskilt svårt kan det vara vid fäbodar med stora ytor eller lågproduktiva ängar där ett fåtal djur ska beta. Här är det svårt att föreslå lösningar som är helt säkra. Och det är här det kan bli ett pris för rovdjur hos en enskild.

Som sagt, vi behöver verkligen en seriös debatt kring hur vi ska bevara vårt kulturlandskap med ängar, hagmarker och åkrar. Med de ambitioner på rovdjursområdet som vi åtagit oss. Detta kan inte bara vara ett slagträ i rovdjursdebatten. Vilket jag nog upplever att det kan bli. Personligen tror jag itne vi skulle få en enda hektar ytterligare brukad mark även om samtliga vargar försvann. De skulle nog fortsätta minska likväl. För den skull måste de enskilda drabbades situation erkännas och förstås.
De bästa för dessa marker vore nog om de olika sidorna i debatten försökte förstå vad den andra säger, och varför den säger som den gör. Då kan vi få konstruktiva lösningar som accepteras av individ och samhälle.
Christel Gustafsson
Landsbygdsstrateg Jordbruksverket

Kloka ord Christel. Även om vi skjuter av varenda varg, lo och björn i landet lär det knappast ge en enda hektar betad mark till, instämmer helt och hållet - det finns alldeles för mycket annat krångel och framför allt dålig ekonomi för det. Men en stor stam rovdjur skulle definitivt få de kvarvarande envetna bönderna att känna att detta är droppen och lägga av. Det var just det som var hela poängen med mitt inlägg.

- - -

Jesper Johansson tar upp några idéer - men har nog inte tittat närmare på vad det egentligen skulle innebära i kostnadsökning:
• Det är inte helt enkelt att höja efterfrågan på naturbeteskött. Vi ser tvärtom en stark konsumentefterfrågan på allt billigare kött - även om den kommer från djurfabriker med minimala krav på ens djurhälsa och antibiotikaanvändning. Att vända den trenden och begära mångdubbelt mer för köttet är en rejäl utmaning.

• Höjda transportkostnader är ingen lösning i nuläget. Kvarvarande få, utspridda naturbetesmarker kräver istället längre transporter för att nå de få betalstarka konsumenterna i storstäderna.

• Det finns redan subventioner för naturbetesdrift, men EUs krav på rättvisa och tidigare fusk i en del länder har gjort ersättningarna små - och framför allt fruktansvärt byråkratiska. Det är alltfler som struntar i bidragen för att det kostar så mycket pappersarbete och risken för ev återbetalning är så stor. Om man exv. utsätts för ett rovdjurangrepp så blir ens marker inte betade det året - då får man betala tillbaks allt man erhållit + en rejäl straffavgift. Och eftersom t.ex. får ofta inte vågar sig tillbaks till en hage där de utsatts för angrepp, måste man samtidigt slakta ut hela sin besättning och skaffa en ny - helt i ofas med hela resten av branschen. Detta blir ofta droppen. En tillräcklig rovdjusrersättning måste alltså täcka inte bara priset för de rivna djuren – utan betydligt mer. Finns det acceptans för detta? Och går det ens att införa utan en enorm byråkrati för att minska risken för förment fusk?

• Rovdjurssäkra stängsel är som jag skrivit ovan mer eller mindre omöjliga att sätta upp i stenig, tunnjordig och trädrik betesmark – dvs naturbetesmarker, och stängsel i skogsbete är ju helt emot själva idén med skogsbete. Visst finns det marker som går att stängsla – då handlar det om mark som tidigare varit åker eller äng – mark som egentligen borde skötas med slåtter– inte stenig naturbetesmark. Sen är också frågan om vi vill ha ett landskap fullt med stängsel som vi människor inte kan röra oss i utan hänvisas till särskilda öppningar. Vad händer med allemansrätten i ett sådant landskap?

• Återstår herdar. Säkert ett hyfsat hälsosamt yrke – men ganska långtråkigt. Även på den tiden herdar var vanliga ansågs det som ett mycket trist arbete som gavs till lågstatusmänniskor och barn. Måhända kan modern teknik göra yrket mer lockande – sändare på varje rovdjur samt på varje betesdjur och övervakning via smartphones?

Jag inser när jag läser kommentarerna att alla inte har studerat naturbetesmarkens biologi i drygt 20 år och kanske inte självklart inser att en av de viktigaste anledningarna till att naturbetesmarker har så stor biologisk mångfald är det myller av gradienter och mikronischer som finns. Oavsett om det blir ett torrt eller regnigt år, varm eller kall vinter, barmark eller skyddande snötäcke, så finns det alltid någonstans en nisch där delar av populationen överlever, vilka krav den än har på sin omgivning.

Men förutsättningen för att detta ska fortleva, är att den här gradienten upprätthålls, och att den är mosaikartat uppbruten. Ett permanent stängsel som år efter år drar en knivskarp linje mellan betad och obetad mark är direkt förödande för den biologiska mångfalden. Det är därför skogsbeten är så viktiga. Och ovetskapen om detta är kanske anledningen att vissa tror att det går bra att stängsla naturbetesmark – de tittar bara på den innersta, mest hävdade delen - som ofta utgörs av mark som en gång i tiden varit åker (oftast mycket artfattig mark idag) eller äng (mark som bör slås och efterbetas för att behålla sin mångfald) medan stängslet (om det alls ska finnas) måste gå så långt ut som djuren rör sig när de rör sig som längst. Detta betyder också att den betade arealen varierar mellan åren - vilket ställer till ett elände för EU som baserar ersättningarna på areal och som också måste dra en skarp linje mellan vad som är skog och vad som är jordbruksmark.

Ett möjligt sätt att kombinera naturbete med en stor rovdjursstam vore att använda stora ambulerande beteshjordar som endast stannar några dagar och under övervakning betar av marken, och sedan fortsätter till nästa betesmark. Så fungerar traditionellt herdebruk i stora delar av världen. Men ska det fungera i Sverige med sina långa avstånd mellan markerna krävs att man kör djuren med lastbil. Detta kan fungera med får - som inte verkar ha något emot att trängas i en lastbil så länge de är tillsammans med djur de känner - men det skulle vara svårt att få till med kor (och grisar) och framför allt svårt att kombinera med mjölkdjur som idag har mycket höga krav på foderstatus för att kunna konkurrera. Vidare skulle det bli svårt att få till det lilla extra gnagandet på buskar i utkanten av det hävdade området - det som djuren gnager på mer för att det är roligt, än för hungerns skull. En sådan betesregim skulle framför allt totalt bryta upp det sätt vi har organiserat vårt lantbruk sedan medeltiden. Ingen lätt omställning - och är den önskvärd?

Detta är frågor man måste ställa sig, och erbjuda svar på, innan man kan börja plädera för en starkt ökad rovdjursstam i Sverige. Flertalet debattörer verkar inte ens vara medvetna om att denna målkonflikt existerar.

Om "herdar" tidigare var lösningen på att naturbete kunde samexistera med en livskraftiga rovdjursstammar kanske man skulle ställa sig frågan - varför?

Själv tror jag inte att det var människan i sig själv som utgjorde svaret utan "doften" av människa.

Med dagens genteknik kanske det skulle vara möjligt att få till en konstgjord "människodoft" som lämpligt placerad skulle kunna avskräcka rovdjuren från att gå till attack?!

Lägg till kommentar