Skola utan innehåll

Det massmediala, politiska och offentliga intresset för den svenska skolan är enormt. Varje dag matas vi med eländeshistorier från utbildningens värld. I det allmänna medvetandet är Pisa inte längre en italiensk stad med ett något lutande torn, utan en svensk skola i brant utförslut. De dystra diagnoserna är för många för att rymmas i ett blogginlägg. Endast en aspekt saknas genomgående i diskussionen: frågor om skolans innehåll, om vad skolan faktiskt är till för: att ge unga människor goda och användbara kunskaper, attityder och föreställningar. Allra minst pratar vi om vad de olika skolämnena har att erbjuda våra ungdomar. I mitt eget ämne, historia, har det sedan det tidiga 1980-talet bedrivits ett historiedidaktiskt forsknings- och utvecklingsarbete som handlar om unga människors möten med historia, i och utanför skolan. Frågor om historieundervisningens innehåll och form har kopplats till större frågor om skolans och utbildningens övergripande mål och nytta, om identitetsbildning, moral, politiska hållningar och ideologiska övertygelser. I ett multietniskt samhälle borde historia vara ett av skolans huvudämnen. Tänk om en lösning på skolans problem skulle vara att vi börjar prata om utbildningens innehåll, i stället för att bara fastna vid mobiltelefoners, mössors eller andra efemära tings vara eller icke-vara på lektionerna.