Utrotningshotade metaller
Visst är uttrycket ”utrotningshotade metaller” lite roligt? Den metallurgiska mångfalden är hotad. Inte bara arterna (djur, växter och svampar) utan också metallerna, har numera sin rödlista. Utrotningshotade rödlistade metaller.
Nej, inte exakt. Men nästan.
Precis som arterna är metallerna en naturresurs, precis som arterna måste metallerna förvaltas med viss försiktighet och stor kunskap så att människor kan fortsätta att ha nytta av dem. En skillnad är förstås att så länge det finns ett (tillräckligt) antal individer av en viss, rödlistad art, så kan det bli fler. En art kan på så vis upphöra att vara rödlistad, genom att hotet mot den undanröjs i tid. Nu är detta kanske inte det vanligaste scenariot för de rödlistade arterna, men jag fördjupar mig inte i det nu (frågan kommer att komma upp igen, den intresserar mig mycket).
Metallerna, däremot, blir det inte mer av. För att betrakta metaller som förnybara råvaror, behöver vi tänka i termer av galaktiska tidsperioder, om jag har fattat saken rätt.
Å andra sidan tar ju metallerna inte slut! De finns kvar hela tiden! I den meningen är det helt fel att prata om dem som utrotningshotade, för de försvinner inte. Däremot kan de mycket väl komma bort, en mer eller mindre stor andel av varje metall som vi använder oss av, har redan kommit bort. Det finns metaller i bortglömd gammal järnvägsräls ute i skogen, i våra källare och på vindar i form av avlagda, undanställda prylar, och det finns metaller i alla upptänkliga avfallshögar, och så vidare. Mer eller mindre åtkomligt.
Ett sätt som metaller kan komma bort på, är genom att avfall av metall hamnar i sopor som ska brännas, och efter förbränningen kunde askan spridas som gödning i skogen. Metallavfallet finns kvar – nu väldigt utspritt i väldigt små delar i skogsmarkerna. Eller om askan deponeras. Även då finns metallerna kvar, och följer med i deponin. Ibland rinner de successivt med vattnet ur deponin, och ibland fångas de då upp av reningsfiltren. Vad ska man göra med dem då? Lägga tillbaka dem i deponin för att så småningom fånga upp dem i filtren igen? Som sagt, metaller försvinner inte.
De rödlistade metallerna är i strikt mening inte rödlistade. Det är EU som satt samman en [lista][] över vad som kallas ”critical mineral raw materials”. Av 41 genomgångna metaller, anses 14 vara kritiska. Det som avgör om en metall är kritisk, är sådant som dess utbytbarhet. Kan vi använda något annat, mer rikligt förekommande material istället för just den här metallen? Och dess ekonomiska betydelse. Om en metall som förekommer sparsamt är av stor ekonomisk betydelse för EU, kan detta naturligtvis bli problematiskt. En annan sak som påverkar om metallen är kritisk, är risken för att man av miljöskäl kommer att upphöra med eller minska brytningen av den i producentländerna (de länder där metallen förekommer naturligt). Ytterligare en faktor som påverkar är om metallen främst förekommer i länder som präglas av politisk instabilitet.
Är det någon mer än jag som slås av den stora skillnaden mellan olika tidsaspekter? Hur metallerna, dessa närmast evigt förekommande ämnen, relateras till så flyktiga saker som den politiska instabilitet som för tillfället råder i olika länder, eller vilka material vi just nu råkar vara tekniskt kapabla att byta ut mot andra.
Jag tycker att det är tankeväckande. Metallerna har funnits väldigt mycket längre tid än människor på jorden, vi människor som lever nu använder – och slarvar bort! – väldigt mycket mer metaller än vad de som levat före oss har gjort, ändå oroar vi oss för att inte få tillgång till den mängd metaller vi vill ha. Vi oroar oss för att politisk instabilitet – i konkreta termer fattigdom, maktlöshet och krig – och miljöhänsyn – i länder där behovet av ett mer utvecklat miljöarbete är skriande – ska göra att vi i EU inte ska få tillgång till de metaller vi vill ha!
För mig är svaret på detta uppenbart: Vi måste bli mycket bättre på att återvinna de metaller vi redan har tillgång till. Vi måste designa våra produkter så att återvinning underlättas, vi måste tänka på återvinning redan vid den tekniska utvecklingen av nya produkter. Och vi måste lära oss att tillverka mer materialsnåla produkter.
Återvinningsforskning pågår i Sverige. Besök gärna Kompetenscentrum för återvinnings [hemsida][] !
[
[hemsida]: http://www.chalmers.se/chem/SV/kbs-centra/ccrg
