Vad gör svenska historiker?
Svenska historikermötet har just gått av stapeln i Stockholm. Historikermötet är vårt yrkes stora nationella konferens som inträffar vart tredje år. Den här gången hade över 500 deltagare anmält sig och man kunde välja mellan 124 olika sessioner. Nya forskningsprojekt presenterades, resultat lades fram, och historieämnets villkor och framtid diskuterades.
Efter tre intensiva dagar kan det konstateras att ”historiker-Sverige” lever och frodas. Ämnena som undersöks sträcker sig mellan himmel och jord – från medeltida vänskapsrelationer till 1900-talets flyktingpolitik. Själv gick jag till sex olika sessioner. Den första handlade om hur vi historiker ska sköta den ”tredje uppgiften” – ansvaret att informera allmänheten om vår forskning – i en tid där hot och näthat är en realitet.
Därefter lyssnade jag till två sessioner som handlade om hur svensk folkbildning har finansierats, en där Svenska kyrkans historieskrivning om sig själv utsattes för en kritisk analys, och en där ett antal forskare berättade om sitt arbete med att skriva historiska biografier (bland annat en biografi om drottning Filippa, Erik av Pommerns drottning, som verkade under tidigt 1400-tal).
Själv satt jag med i en panel som diskuterade varför historieämnet inte hänger med i universitetens allmänna utveckling mot ökad jämställdhet. I högskolevärlden som helhet är ungefär 60 procent av studenterna numera kvinnor. På de historiska institutionerna är de på sin höjd 40 procent. Kom, tjejer! Historia är inte bara för unga män som ”vet allt” om truppförflyttningarna under andra världskriget!
