Vår närsynta moral

I en klassisk artikel från 1972, ”Famine, Affluence, and Morality”, ställer filosofen Peter Singer frågan varför de flesta av oss anser att vi har en plikt att rädda ett barn i vår omedelbara närhet från att drunkna i en grund damm men inte att vi har en plikt att rädda sjuka och svältande barn på långt avstånd från oss.

Detta problem har stötts och blötts, bland annat i filosofen Walter Sinnott-Armstrongs antologi Moral Psychology. Ett troligt svar på frågan, som psykologen Joshua Greene – liksom Singer själv – är inne på är att de som befinner sig på långt avstånd inte trycker på den emotionella knapp som sätter igång vår empati. Men varför är det så?

Människan är, liksom andra levande varelser, en produkt av evolutionen. Vi har utvecklats i en miljö, där det tidigare var omöjligt att interagera med individer på stort avstånd. Därför har våra intuitioner blivit mycket begränsade. Vårt samarbete har utvecklats i små grupper; det innebär att vår moral har ägnats dem vi har närmast inpå oss, ofta dem vi är genetiskt närmast släkt med.

Många tror att vår omedelbara känsla visar vad som är moraliskt rätt och fel, men detta är bedrägligt. Greene skriver att han, sedan han förstått psykologiska fakta bakom spontana moraluppfattningar, är mindre tillfredsställd med sin ”alltför mänskliga” tendens att ignorera lidande på avstånd. När han förstår rötterna till sina impulser är han inte lika benägen att tillerkänna dem moralisk auktoritet. Han varnar för att se våra naturliga beteenden som moralisk sanning, när de egentligen bara reflekterar godtyckliga drag i vår evolutionära historia.

Jag instämmer. En oreflekterad moral räcker bara till att lösa ett fåtal problem. I övrigt måste vi skaffa oss en etik, en moralens teori, som hjälper oss att med förnuftets hjälp avgöra vilka drag i den mänskliga naturen vi bör försöka ändra på och vilka vi gör bäst i att lämna som de är.

Här kommer vi in på ”Humes giljotin”, det vill säga distinktionen mellan vad som är och vad som bör vara. I sin bok Moralens landskap hävdar Sam Harris, neurobiolog och känd ateist, att den distinktionen är ogiltig. Man kan, menar han, genom att studera hjärnan se vad som är bra för en människa och sedan direkt härleda vad som bör vara från det som är. Jag tror att han har rätt, när han säger att upplevt lidande är ett objektivt ont. Men att lösningen på lidandets problem skulle kunna hittas genom att med sofistikerade tekniker titta in i hjärnan följer inte av det. Hjärnan reflekterar bara ”godtyckliga drag i vår evolutionära historia”, för att citera Joshua Greene igen.

Konflikten mellan hur mycket vi bryr oss om lidande på avstånd jämfört med det som vi har nära inpå oss handlar om geografisk närsynthet. Men vi är också präglade av en tidsmässig närsynthet som lätt kan bli skadlig. Hela kulturer har gått under på grund av kortsiktig girighet och tillfredsställande av ”behov” som kanske egentligen bara är begär. Skövling av naturresurser och ovilja att rätta mun efter matsäcken är inte bara en modern företeelse.

På 900-talet kom nordbor till Grönland. Mellan 800 och 1300 var klimatet på Grönland relativt milt, och bönder från Norge och Island byggde gårdar, där inte bara får och getter fick plats utan även mjölkkor. Man byggde också kyrkor med färgade glasfönster, som man köpte från Europa för valrossbetar, det nordiska elfenbenet. Så kunde man leva i 500 år. Men på 1400-talet hade ”lilla istiden” slagit till, och det blev svårt att bedriva jordbruk och boskapsskötsel på Grönland. Nu var bönderna dock så fast i sina vanor att de inte hade lust att anpassa sig till den nya tiden. De vägrade att leva som inuiterna och svalt hellre ihjäl än att ändra livsstil. Inuiterna klarade sig i alla väder och blev de som överlevde på Grönland.

Geografen och biologen Jared Diamond, som har berättat denna historia, har också berättat att en av hans studenter ställde en fråga om Påskön: ”Vad tänkte den som fällde det sista trädet på Påskön?” Nu är det inte helt klart att människan var ensam om att förstöra kulturen på Påskön, men nog bidrog hon med sin trädfällning till att utarma livsmöjligheterna där.

Hur ska vi kunna lösa morgondagens problem? Ja, inte genom att bara luta oss mot våra intuitioner. De vägleder oss en mycket kort sträcka. Vi behöver med förnuftets hjälp bekämpa vissa av våra geografiskt och tidsmässigt mest närsynta uppfattningar om hur vi bör leva.