Premium

Vem man är och vad man gör

Publicerad

Det ständiga talet om alla människors lika värde skaver så att jag måste återkomma till ämnet. Det var naturligtvis på tapeten även under årets Almedalsvecka, där Elisabeth Sandlund, kristen publicist, sa så här:

Att varje människa, rik, fattig, man, kvinna, ung, gammal, frisk, sjuk, flykting … har samma människovärde beror bara på en enda sak: vi är skapade av Gud till hans avbild.

Det finns en logik i detta. Om det finns en enda gud och om denne har skapat människan till sin avbild, så får människan ett alldeles speciellt, oändligt högt värde. Emellertid krackelerar slutsatsen om en premiss är felaktig. Så denna speciella gudstro är en bräcklig grund att bygga människovärdet på, när allt fler inte längre tror på en personlig gud som har skapat världen och människorna. Icke desto mindre är det som Sandlund sa den rimligaste motiveringen till att just människor – alla människor från Hypatia till Hitler – skulle ha ett speciellt värde, lika stort oavsett hur de beter sig.

Mer ska jag inte säga nu om begränsningen av detta tänkta värde till arten människa. Jag ska inte heller gå in på frågan huruvida människovärdet bara gäller födda människor eller också foster och embryon. Det senare vore annars – utifrån ett skaparperspektiv – högst relevant att anta.

I stället vill jag något skärskåda tänkbara biverkningar av talet om alla (födda) mänskliga individers lika värde. Tanken är god och har sitt sekulära ursprung långt före kristendomen, i grekisk filosofi. Exempelvis tog Erathostenes på 200-talet f.Kr., mest känd för att ha beräknat jordens omkrets, avstånd från uppdelningen av människor i greker och icke-greker, där de förstnämnda hade ett speciellt värde. Här är icke jude eller grek, sa han flera hundra år före Paulus.

I modern tid har upplysningsidéerna gjort upp med att människor skulle vara olika mycket värda beroende på sitt ursprung, framför allt sin klass. I Frankrike predikade man frihet, jämlikhet, broderskap. Så småningom fick man upp ögonen även för kön och ras som egenskaper utan moralisk relevans. Alla, oavsett varifrån de kom, skulle ha samma livschanser, ett uttryck som Stefan Löfven använde i sitt Almedalstal.  

Ett problem med talet om alla människors lika värde är att det kan ursäkta vilket uppförande som helst. Mördaren blir lika mycket värd som mordoffret. Talibanerna som försökte mörda Malala Yousafzai i Pakistan är, bara för att de är människor, lika mycket värda som hon. Är detta rimligt? Talibanerna är enligt min mening värda att straffas, medan Malala är värd alla hyllningar och allt stöd hon kan få. Däremot borde båda parter ha samma livschanser. Det var just detta Malala kämpade för, när hon blev attackerad och nästan dödad. Hon hävdade att även flickor skulle få gå i skolan. Denna livschans ville talibanerna ta ifrån henne och andra flickor, bara därför att de var födda som flickor. En sådan uppfattning vänder sig både sekulär och modern kristen etik mot; alla ska ha samma livschanser.

Men det finns ett par saker i Jesu förkunnelse, med bäring på mänsklig samlevnad, som är värda att syna. Han predikade att vi, om vi blir slagna på den ena kinden, ska vända andra kinden till. Detta är en undfallenhet som inte kan tillämpas särskilt många gånger utan att leda till kaos. Jämför detta med teorin om reciprok altruism som Robert Trivers, William Hamilton och Robert Axelrod har presenterat. Den är mest känd som Tit-for-tat och beskrivs så här av filosofen Janet Radcliffe Richards i hennes bok Human Nature after Darwin:

Var trevlig mot andra vid första mötet och, efter det, svara direkt på det de gör mot dig: trevlig mot trevlig, otrevlig mot otrevlig. Den viktiga poängen, om man ser på altruismens evolution, var att detta var en mer inflytelserik strategi än de otrevligare, de uppriktigt själviska, eftersom den kunde få fördelarna av samarbete samtidigt som den kunde hålla bedragare på avstånd.

Att hålla bedragare, sådana som utan rimligt motiv åker snålskjuts, på avstånd är viktigt för hållbara relationer. I det sammanhanget kan man också ifrågasätta ett annat Jesusord, det där han säger att de som börjar arbeta i elfte timmen ska ha samma betalning som de som har arbetat hela dagen. Nu var ju detta en liknelse som skulle visa att en människa kan bli frälst även om hon blir det först på sin dödsbädd, och det är kanske en annan sak än vad en bokstavlig läsning av berättelsen visar. Men om man nu väljer att tolka det hela bokstavligt, så skulle det betyda att det är rättvist att alla får samma lön och förmåner, oavsett hur mycket de själva har bidragit; de har ju samma värde.

Tit-for-tat kan förklara varför evolutionen har frambringat altruism och inte enbart själviskhet. Evolutionen får förstås inte bli en vägledning för hur vi bör leva. I så fall skulle kvinnor föda barn vartannat år från 15 till 45 års ålder, och det tror jag ingen kvinna vill om hon själv får välja. Men vi bör åtminstone känna till evolutionen, för under vår långa förhistoria har den visat sig ha frambringat en del smarta lösningar på undermedveten nivå. Reciprok altruism är ett exempel, och den uppstod långt före människan.

Det är viktigare vad vi gör än vilka vi är! Talet om ett lika stort värde som tillkommer alla bara för att de är människor passar kanske bra i en religiös kontext. I övriga samhället fungerar allas lika livsmöjligheter, likhet inför lagen och Tit-for-tat bättre. 

Publicerad

Upptäck F&F:s arkiv!

Se alla utgåvor