Vetenskap i morgontidningen

Nu har jag gjort det igen. En ovetenskaplig undersökning av förekomsten av vetenskapsartiklar i en av våra största dagstidningar. I mitten av 90-talet slog det mej, en dag när jag satt och läste Metro på T-banan, att vetenskapsbevakningen i min morgontidning var så gott som obefintlig. När jag nästa dag jämförde antalet notiser och artiklar inom vetenskaps- och teknikområdet med de i Metro, avgick Metro med en förkrossande seger; hela 13 mot 1! Jag skrev ett brev till morgontidningens chefredaktör och redogjorde, med ohöljd indignation, för bristen på intresse för vetenskapen och om finrumsattityden, där veckans stora vetenskapsartikel isolerades till ett lätt förbibläddrat uppslag i söndagsbilagan. Chefredaktören svarade, ”lätt omskakad”, och höll med om att ”vår samlade vetenskaps- och forskningsbevakning aldrig har haft den kvalitet som vi eftersträvat.”Och nu har jag alltså gjort om jämförelsen. Den slumpvist utvalda dagen blev torsdagen den 27 december. Och Metro vann igen… Med 6 notiser/artiklar mot morgontidningens 5 (där jag var bussig nog och inräknade en insändare om vindkraft). Morgontidningen omfattar totalt 116 sidor och Metro 44; morgontidningens möjligheter är onekligen stora. Men det har alltså inte hänt mycket på de dryga tio år som gått. Vi kan läsa hela sport- och ekonomidelar varje dag, men teknik och vetenskap är tydligen problematiska områden. Anses de oviktiga? Saknas bra journalister? Är läsarna ointresserade? Säljer de inte?Jag skrev, lite utmanande, 1996: ”Metro har insett att forskning, utveckling och framtid hör ihop. Att dagens samhällsutveckling danas ofta lika mycket i laboratorier, universitet och högskolor som på börser, affärsstämmor, valkonvent och krigsskådeplatser.” Min kritik gäller uppenbarligen fortfarande.