Vetenskap, religion, fundamentalism

Förhållandet mellan vetenskap och religion är ju ett tema i tiden, och jag håller just på att läsa Richard Dawkins ”The God Delusion”, som jag har kommit halvvägs igenom. Det finns en hel del av intresse i den, fast det också är mycket som jag inte alls kan hålla med om. Bl.a. tycker jag att en framstående naturvetenskapsman i vår tid borde ha en mer utvecklad kunskapsteoretisk insikt. Det hade redan Platon för ungefär 2400 år sedan när han skrev ”Staten” (7:e boken) med den berömda grottliknelsen, som tidigare har relaterats i F&F (t.ex. 3/1982, s. 52). Dawkins har en övertro på vad vetenskap kan avslöja om ”verkligheten”; vetenskap kan enligt min mening bara ge en modell som är praktiskt användbar för oss. Hans beskrivning av religionen passar inte heller särskilt väl in på min egen version av lutheransk kristendom. Exempelvis tillåter den senare inte att man gör affärer med Gud; det finns inget i den som säger att man belönas vare sig i detta eller något annat liv för att man gör goda gärningar och avhåller sig från onda. Men det är klart att man som forskare måste slå ned på de avarter av religion som inom vetenskapen vill ersätta evolution med bokstavstro på skapelseberättelser. Våra olika ”tillvaromodeller” ska inte blandas ihop.En annan sak som slår mig, vid läsningen av Dawkins bok, och även av dagstidningar, är den egendomliga användningen av ordet ”fundamentalism”, som emellertid nu blivit så allmän att vi får acceptera den som en del av språket. Det är ju ingalunda något fundamentalt i vare sig kristendom eller islam att man ska uppföra sig som de s.k. ”fundamentalisterna” gör. Koranen säger (t.ex. 2:256) att religion inte hör ihop med tvång, och Jesus vänder sig ju mot sin tids ”fundamentalister” och säger t.ex. ”vilodagen är till för människorna, inte människorna för vilodagen” när han kritiseras för att han inte legat på sofflocket hela dagen.