Vulkanism och våra liv

I dag, den 15 april, skulle jag ha flugit till Kina, där jag emellanåt brukar hjälpa till på ett universitet. Den här gången skulle jag ha deltagit i planläggningen av ett större forskningsprojekt. På grund av att uppgifterna om hur min flygavgång skulle påverkas av det isländska vulkanutbrottet hela tiden varierade, så hann jag med att resa från Lund till Kastrup två gånger innan jag till slut gav upp.

Medan jag reste tillbaks den sista gången över Öresund tänkte jag: Visst har jag besökt flera vulkaner och imponerats av deras kraft, men det här är första gången ett utbrott har påverkat mitt eget liv så genomgripande. Men den tanken följdes omedelbart av en annan: Hur kan jag vara säker på att det är så? Kanske hade jag inte ens blivit till om något utbrott i förgången tid inte hade ägt rum.

Det talas ibland om att däggdjur kanske inte skulle ha utvecklats till bl.a. oss människor om inte dinosaurierna hade fått ett så plötsligt slut. I allmänhet hänvisar man till nedslaget av en asteroid i kanten på Yucatanhalvön i nuvarande Mexiko som det som tog kål på dinosaurierna och beredde vägen för oss. Men forskarna är inte eniga om att denna kollision mellan himlakroppar skulle ha varit den avgörande anledningen. Både för denna ”K/T-händelse” (K/T står för gränsen mellan krittid och tertiärtid) och flera andra massutrotningshändelser i det förgångna misstänker man också vulkanism. Gerta Keller vid Princetonuniversitetet har påpekat att alla stora massutrotningar under de geologiska tidsåldrarna, med undantag av den som avslutade Ordovicium, har inträffat i samband med förhöjd vulkanism (se http://www.livescience.com/animals/081215-agu-volcanism-dinosaurs.html).

Kanske hade inte ens livet uppstått utan vulkanism. Tänkte jag, och förargade mig inte längre över dagens missöde. Askmolnet lägger sig nog snart (i ett geologiskt tidsperspektiv).