De gåtfulla vävarna

Kyrkovaktmästarens son hade fått i uppdrag att göra rent i vedlåren i kyrkan. Längst ner, bland boss och avfall, fann han ett tygbylte som nätt och jämt hängde ihop. Han slängde undan det bland bråtet i kyrkboden i stället. Där upptäcktes det ett år senare, 1910, i samband med en insamlingsresa på uppdrag av föreningen Jämtslöjd. Efter ett tag återfann man också några tygbitar som hade saknats. En av dem hade blivit docktäcke, en annan polertrasa, men befunnits för hård för ändamålet.

Detta är upptakten till hur de vikingatida vävarna från Överhogdal kom i Jämtlands läns museums ägo och blev museets dyrgrip. Och snart såg experterna i de nordiska vävarna en motsvarighet till den berömda franska Bayeuxtapeten. Denna broderades i slutet av 1000-talet.

Från början vågade man inte tro att vävarna var vikingatida. Men en serie förfinade kol-14-mätningar i början av 1990-talet placerade dem i tiden mellan 900- och 1100-talen. Det finns också likheter mellan vävarnas bildvärld och de samtida gotländska bildstenarnas, vilket stöder dateringen.

Mycket torrt, kallt eller vått

När tygstycket hittades bestod det av fem avlånga bitar, slarvigt hopsydda till ett täcke, två meter långt och en och en halv meter brett. Det hade legat mörkt och kallt i kyrkan under en tid, men vägen från bonad via täcke till undanslängt tygbylte är okänd. För att vara tusen år gamla är textilierna i häpnadsväckande gott skick.
-För att textilier ska bevaras så länge krävs extrema förhållanden av något slag. Det kan vara snustorrt. Eller oerhört kallt, så att tyget frystorkar. Det kan vara ständigt vått, men lufttätt, på sjöbottnen eller i en myr, berättar Margareta Nockert, professor i textilvetenskap vid Uppsala universitet.

Hon är ansvarig för den textila avdelningen vid Historiska museet i Stockholm. Där finns en liknande väv från Skog i Hälsingland, tillverkad först på 1200-talet.

Tyg kan också bevaras tillsammans med metaller: på baksidan av t ex ett bronssmycke kan man hitta tygrester. Det är kopparsalterna i bronsen som verkar konserverande.
-Textila fynd är därför ofta pyttesmå, och det kan bli mycket pusslande och gissande när man ska försöka rekonstruera dem, säger Margareta Nockert.

I detta perspektiv är fynden från Överhogdal jättelika. Att de har använts som väggbonader är experterna ganska klara över. Det finns otaliga vittnesbörd i den nordiska litteraturen, särskilt i de isländska sagorna, om det medeltida bruket att pryda väggarna. I Håkon Håkonssons saga står det t ex att huset var prytt med målade eller tryckta tyger och fina dukar. I Njals saga berättas hur drottning Gunhilds hall var smyckad med vackra bonader. Och redan i det anglosaxiska Beowulfskvädet från 700-talet beskrivs en festprydd sal som säkert liknade den hos de samtida nordiska germanerna.
– Bonaderna placerades lågt på väggarna, i ögonhöjd, för längre upp mot taket var det nog så rökigt att det var svårt att se, berättar Margareta Nockert.

Hedniskt eller kristet?

Många har försökt tolka mönstren på bonaderna från Överhogdal. Till de mer exotiska tolkningarna hör de om kaukasiska kamelkaravaner och om kulten kring Medelhavsgudinnan Cybele.

I den första skriftliga tolkningen på 1920-talet framhålls att bonaderna föreställer Hälsinglands kristnande. På bonad 1 börjar missionsarbetet och det fortgår på bonad 2 för att slutföras på bonad 3 med att en kyrka byggs. Museiintendent Georg Karlin från Lund stod för tolkningen, och han menade vidare att mönstret var broderat. Han lät utföra en kopia i stjälksöm som finns bevarad.

I slutet av 1920-talet såg forskarparet Agnes Branting och Andreas Lindblom väverskans egen bröllopsfärd i bonad 3. I bonaderna 1-2 urskilde de nordiska mytologiska motiv. Och då är de i gott sällskap. Flera sena uttolkare har sett germanska och nordiska motiv i vävarna, t ex historieprofessorn Karl Hauck. Men forskarparet menade också att en stor del av bilderna är rent dekorativa.

Författaren och religionshistorikern Sture Wikman tolkar vävarna utifrån den mest berömda dikten i Snorres Edda, Voluspa. Där beskrivs genom völvan, spåkvinnan, hedendomens syn på skapelsen och undergången från ett medeltida isländskt perspektiv. Framför allt är det Ragnaröksvisionen, föreställningarna om världens undergång inför tusenårsskiftet, som Sture Wikman tar fasta på.

Konstvetaren Ruth Horneij är rätt ensam om att se en kristen framställning i vävarna, grundad på Bibelns Uppenbarelsebok. Stämningarna i Europa inför tusenårsskiftet spreds även i Norden och blandas med hedniska undergångstämningar, enligt Horneijs avhandling från 1991.

Två ögon till enögde Oden

Det är lika svårt att tolka bonaderna som att tolka Rökstenen (F&F 5/98), skriver Ruth Horneij. Och inte blev det lättare av att de nya dateringarna placerade bonaderna i vikingatid, därmed minskade jämförelsematerialet.
– Man ska akta sig för att tolka in för mycket i väven, säger Margareta Nockert. Vi kommer aldrig att få veta vem som har rätt, men vi kan förkasta vissa tolkningar genom kunskaper om t ex vävtekniken.

Ett smått klassiskt exempel på detta utgår från Skogbonaden, där en av figurerna ansågs föreställa den enögde hednaguden Oden. I linje med detta antogs de två figurerna i den enögdes sällskap vara Tor och Frej. Men när textilforskaren Anne Marie Franzén granskade baksidan av Skogbonaden närmare hittade hon inslagstråden från det andra, saknade ögat. Dessutom fanns det ett motsvarande hål i bottenväven. Figuren var alltså inte enögd. Därmed rasade grunden för att figurerna var Oden, Tor och Frej.

Yrkesmässigt eller till husbehov

Fyra av bonaderna från Överhogdal är vävda i en teknik som med en internationell term kallas soumak, den femte däremot är en s k dubbelvävnad. Ett annat, beskrivande namn på soumak är snärj som syftar på hur mönstertrådarna snärjs, eller läggs, runt varptrådarna.

Soumak är en teknik som föll i glömska efter medeltidens slut i Skandinavien, ett skäl till att man först felaktigt trodde att bonaderna var broderade. Rätt etikett fick bonaderna först när den medeltida Skogbonaden undersöktes en bit in på 1920-talet.

Att väva yrkesmässigt var mansgöra, kvinnor vävde för hemmabruk. Genom att jämföra olika bonader kan man få en uppfattning om vem som har vävt. Bonaderna från Överhogdal är inte vävda av yrkesmän och det har troligen inte funnits någon förlaga. Mönstret har tillkommit efter hand. Däremot antas bonaden från Skog vara mer medvetet komponerad: figurerna rör sig från ytterkanterna och in mot mitten av bilden.
– I drottning Åses grav i Osebergsskeppet i Norge från 800-talets början fann man små textilfragment där en del var i soumak. Men där slutar likheten med bonaderna. Osebergsfragmenten är vävda på en kungsgård och mycket exklusiva, både tekniskt och konstnärligt, berättar Margareta Nockert. Figurerna avbildas t ex i perspektiv, vilket är tidigt.

Väverskor med olika karaktär

Troligen har bonaderna från Överhogdal vävts på en stående vävstol där varptrådarna hänger lodrätt och sträcks av tyngder. Man väver uppifrån och ner. Om man söker ett spontant berättande förlopp ska man alltså studera den färdiga bonaden från höger till vänster. Det har inte alla uttolkare insett.
– Och den som funderar över varför bonad 5 pryds av åttahörningar bör veta att man bara kan väva grova former med dubbelvävtekniken. Cirklar, exempelvis, kan man inte väva, säger Margareta Nockert. Och att det just blev tre figurer och inte fyra behöver inte vara planerat. Väverskan kanske tröttnade, helt enkelt.

Bonaderna 1 och 2 är vävda på samma varp. Det vet man genom att samma fel går igen på båda bonaderna, på samma avstånd från vänster stadkant. Felet har tillkommit när man har förberett varpen. Men längst ut till vänster på bonad 1 ändrar mönstret plötsligt karaktär och fortsätter på detta sätt längs hela bonad 2. Även färgerna skiljer sig åt.
– Här har två väverskor med olika stil varit verksamma. Den första väverskan väver tätt med figurer av olika slag, och trådarna löper hur som helst mellan dem. Det ser man på vävens baksida. Den andra väverskan väver rader av figurer som är ganska lika, och hon fäster tråden noggrant, berättar Margareta Nockert.

Krapp, vejde och vau

Figurerna på bonaderna är vävda av ullgarn från får av nordisk ras, och bottnen är av ofärgat lin. Lin kunde man inte färga vid denna tid. Ullen är färgad med växterna krapp som ger rött och vejde som ger blått. Det gula är troligen vau. Grönt fick man genom att färga med både vejde och vau.
– Det är problem med gult som lätt bleks. Det gör att det som från början var grönt i dag är blått på bonaderna, berättar Margareta Nockert.

Ändå är färgerna förvånansvärt väl bevarade, särskilt den röda som har en jämn och klar ton. Känsliga textilier mår bäst om de förvaras i mörker och i en temperatur på 15-18 grader och 50 procents luftfuktighet.
– Bonaderna från Överhogdal och Skog är unika, säger Margareta Nockert. Sveriges textila arv är en rik källa att ösa ur, och det gör utländska forskare avundsjuka.