Annons

Förintelsen

Är förintelsen på väg att trivialiseras?

Annons

Man kan tala om vågor av intresse för förintelsen. Det blommade upp under tidigt 60-tal i samband med rättegången i Israel mot Adolf Eichmann, som ledde förintelsen i nazi-Tyskland. Samma sak när tv-serien Holocaust sändes 1978 i USA och 1979 i Sverige. Under det tidiga 1990-talet väcktes intresset igen.

Det säger Stéphane Bruchfeld, doktorand i idéhistoria vid Programmet för studier kring Förintelsen och folkmord, som häromåret inrättades vid Uppsala universitet. Han forskar om svenska historierevisionister och förintelseförnekare, och är medförfattare till den bok som för några år sedan delades ut till alla svenska skolelever, ...om detta må ni berätta...

- Intresset för förintelsen är i dag ett internationellt fenomen och delvis en frukt av kalla krigets slut och murens fall. Arkiven i öst har ju öppnats. Femtioårsjubileet av andra världskrigets slut har också bidragit till ett ökat intresse genom uppmärksamheten på minneshögtider och publicitet i massmedierna. Den växande främlingsfientligheten och nynazismen är en annan orsak.

En sökning på Libris - det svenska biblioteksdatasystemet - bekräftar det tilltagande intresset för förintelsen. Ordet ger nästan 1 800 träffar på böcker och artiklar tillgängliga i svenska bibliotek. En bra bit över hälften av dessa är från 1990-talet eller senare. Sedan millennieskiftet har det skrivits fler verk i ämnet än under hela 1950- och 60-talen. Det publiceras så mycket att fältet är svårt att överblicka till och med för experter på området. Nyligen gav Vetenskapsrådet också 20 miljoner kronor till forskningsprogrammet "Sveriges förhållande till nazismen, Nazityskland och Förintelsen".

En gemensam referens

- Den tidigare historieskrivningen om andra världskriget lyfte fram motståndsrörelserna och enigheten mot nazisterna, menar Ulf Zander, forskare vid Historiska institutionen, Lunds universitet, och en av redaktörerna för den nyutkomna antologin Echoes of the Holocaust (Nordic Academic Press). Men kalla krigets slut, kommunismens fall och EUs utvidgning har inneburit något av en historiens återkomst. Allt fler berörda länder har måst förhålla sig till förintelsen. Det är något som förenar. Alla kan dessutom förenas kring den absolut moraliska nollpunkten i förintelsen.

Den svenska historien om andra världskriget skrevs om under 1990-talet, då tvångssteriliseringar, naziguld och svenska frivilliga i SS kom i dagen. Den gamla berättelsen omen framgångsrik neutralitetspolitik och god beredskap övergavs. Därmed blev vi en del av den gemensamma europeiska historien och dess trauman.

- Man kan tala om förintelsen som en ny "stor berättelse" som ger mening i tillvaron och har ett moraliskt budskap, säger Max Liljefors, som nyligen disputerat på avhandlingen Bilder av Förintelsen vid Konstvetenskapliga institutionen, Lunds universitet. Förintelsen skapar identifikation, framför allt med offren, samtidigt som den är en varning till kommande generationer.

Nya folkmord

Auschwitz finns sedan ett par år med på FNs världsarvslista. Sedan 1970-talet har monument och minnesmärken anlagts i allt snabbare takt. Årsdagen av Auschwitz befrielse, den 27 januari, är sedan 1998 officiell minnesdag för förintelsen i många länder. Förintelsen håller på att bli Historia med stort H. Nya generationer behöver ställa sina frågor och bearbeta sitt arv. Vi har också under 1990-talet sett nya folkmord, i Rwanda och Bosnien. De väcker nytt intresse för förintelsen, för att försöka förstå skeenden som leder till planerat övervåld mot andra folkgrupper.

Men intresset är inte enbart en europeisk angelägenhet. Även i USA odlas minnet av förintelsen.

- I USA finns numera en nästan sakral inställning till förintelsen, ett synsätt som håller på att övertas också här i Europa, menar Ulf Zander.

Från början betraktades förintelsen som en sovjetisk angelägenhet. Ryssarna hade befriat Auschwitz och framhållit de sovjetmedborgare som faktiskt fanns bland offren, varför intresset för förintelsen länge var svalt i USA.

Unikt eller inte?

Det finns en dubbelhet i synen på förintelsen. Å ena sidan betonas dess unika historiska status, dess ojämförbarhet. Men när förintelsen ägde rum uppfattades den inte som unik av den omvärld, som kände till förföljelserna av judar och andra grupper, men väl av nazisterna själva. De såg det som en historisk uppgift att rädda hela mänskligheten från det judiska hotet. För omvärlden dröjde det tills efter 1945 innan man fogade samman informationen om massmorden till organiserad kunskap om vad som egentligen hände.

Å andra sidan finns det i dag, som framgår ovan, en tendens att ständigt jämföra med förintelsen; exempel har vi sett under Bosnienkriget, USAs bombningar i Kosovo och under Irakkriget.

Problemet med förintelsens historiska status yttrar sig bl a i en i sammanhanget liten sak: om man ska skriva förintelsen med stort eller litet f.

- Jag tycker att en skrivning med litet f är rimligt, säger Ulf Zander. För det första brukar man inte benämna historiska händelser med stora bokstäver, för det andra så riskerar förintelsen med stort f att bli till en ojämförbar storhet, och en för alla gånger fastslagen bild av den kommer att cementeras.

Förintelsen som resurs

Den 1 juni i år öppnades i Sverige den statliga myndigheten Forum för levande historia, som främst ska syssla med informationsverksamhet om förintelsen. Förintelsen som pedagogisk "resurs" emot rasism och mobbning är ett fenomen i sig. Föreningen Hem och skola hade för en tid sedan en kampanj där förintelsen framhävdes som en slutfas i en mobbningsprocess:

- Sådan användning tror jag snarast får motsatt verkan, eftersom det saknas mängder av tankeled innan man kan dra en sådan slutsats, säger Ulf Zander. I en folder som informationsprojektet Levande historia har utgivit jämställs Auschwitz, Treblinka och Dachau med Kode, Ytterby och Klippan, tre platser i Sverige där rasistiska mord har begåtts.

- Genom att ständigt framhållas som referenspunkt eller metafor för allmän ondska, riskerar förintelsen att trivialiseras och bli en schablon utan innebörd, en ikon, menar Ulf Zander. En fortsatt demonisering av förövarna och hänvisningar till ren och skär ondska bidrar knappast till någon förståelse. Det finns också forskare som ifrågasätter användandet av förintelsen som "moralisk terapi" och som talar om föreslagna massbussningar till Auschwitz som ett slags peep-show, ett horror-Disneyland utan historiskt sammanhang.

Max Liljefors menar att något av vad han kallar förintelseestetik har vuxit fram:

- Det finns vissa ikoner som alltid finns med i vårt högtidlighållande av förintelsen. Exempelvis Auschwitz skorstenar och likhögarna. Det finns en risk för mättnad.

- En annan sak som är problematisk är den nutida betoningen av överlevare, vilket t ex är temat i filmen Schindler's list. Detta är väl snarast en eftergift till genren, men ändå historiskt problematiskt, eftersom överlevarna proportionellt sätt var så otroligt få, menar Ulf Zander, som dessutom är skeptisk till statliga informationskampanjer som sådana.

- Kampanjer biter inte ett dugg på revisionister, men däremot kan de fungera för tvekande och tonåringar, menar dock Stéphane Bruchfeld, som också han framhåller risken för trivialisering.

- Det vore bättre med en bra och problematiserande historieundervisning i skolan i stället. Risken är annars att vi hamnar i ett läge då vi får statliga historiekampanjer om allt möjligt som för tillfället anses viktigt, säger Ulf Zander.

Litteraturhänvisningar

Förintelsen i perspektiv

Bauer, Yehuda

Auschwitz och det moderna samhället

Bauman, Zygmunt

Levande historia

2003-07-01

Nazistiska idéer eller social ingenjörskonst?

Forskningen om förintelsen har haft flera riktningar och tolkningslinjer, och fokus har sakta förändrats. Direkt efter andra världskriget var forskningen inriktad på Hitler och hans närmaste män. Utgångspunkten var till stora delar det material som kommit fram under Nürnbergrättegångarna. Förklaringen söktes i den nazistiska ledningen, i deras ideologi och i lägerkommendanternas abnorma personlighetsdrag.

Efter Eichmannrättegången i Israel 1961 började man alltmer understryka förintelsens unika dimension, samtidigt som man betonade att långt fler än några hängivna nazister var inblandade i skeendet. Noggrann folkbokföring, rasistiska lagar, järnvägsorganisatörer och lokala myndigheter i ockuperade områden var delaktiga i förintelsen. Denna byråkratiska process - som sköttes av tämligen vanliga ämbetsmän - har kommit att betraktas som en förutsättning för att förintelsen skulle kunna genomföras på ett så effektivt sätt som faktiskt skedde. Forskningen har därför nyanserat de tolkningar som dominerade efter krigsslutet. I stället har allt fler fokuserat på att många av förövarna var tämligen normala och ansedda människor. Tre av de fyra dödskommandona på östfronten leddes t ex av filosofie doktorer. Därmed kan man säga att förintelsen har kommit närmare vardagen, och detta synsätt har bidragit till det växande intresset för just förintelsen. Vi kan inte säga att det var något som hände då, pga ett fåtal hängivna personer.

Två skolbildningar

Två övergripande skolor, intentionalister och funktionalister, beskriver dessa synsätt. Intentionalisterna betonar sambandet mellan ideologin och beslutsfattandet i Tredje riket. Ytterst var förintelsen ett förverkligande av det program som formulerades i Mein Kampf på 1920-talet. Funktionalisterna menar att detta är en efterhandskonstruktion och att förintelsen hade en ganska improviserad karaktär, att den växte fram steg för steg genom olika initiativ underifrån, och att en mängd yttre omständigheter spelade stor roll.

Ibland har förintelsen setts som ett tillfälligt bakslag för civilisationen, ett kortvarigt återfall i barbari och destruktivitet. Den polske sociologen Zygmunt Bauman hävdar i sitt klassiska verk Auschwitz och det moderna samhället att förintelsen i stället kan betraktas som ett extremt uttryck för det moderna samhället och dess sociala ingenjörskonst. Det faktum att antisemitismen inte var särskilt stor i Tyskland jämfört med andra europeiska länder visar att förintelsen inte drevs fram pga några djupa kulturella rötter. Det var snarare en rationellt planerad politisk process. Byråkrati och vetenskap, särskilt medicin och teknik, låg till grund för förintelsens samtidiga legitimitet och genomförande.

Trädgårdsmästarstaten

Baumans iakttagelser, som visserligen kritiserats av andra forskare, vidgar förintelsen till att bli ett symtom på det moderna samhällets starka statsapparat - han kallar den trädgårdsmästarstat - som planerar, ingriper i och dikterar medborgarnas liv.

Orsaken till de olika tolkningarna av förintelsen bland forskarna står sannolikt att finna i att förintelsen är så grundligt dokumenterad och att forskarna kan finna stöd för sina argument i olika delar av källmaterialet. För trots att nazisterna förstörde en del material så kvarstår det faktum att förintelsen sannolikt är det bäst dokumenterade folkmordet under 1800- och 1900-talen.

Forskning & Framsteg berättar om fackgranskade forskningsresultat och om pågående forskning. Våra texter ska vara balanserade och trovärdiga, och sätta forskningsresultaten i sitt sammanhang för att göra dem begripliga. Forskning & Framsteg har rapporterat om vetenskap sedan 1966.