Drogjakt i avloppet

Kevin Thomas sparkar undan ett brunnslock av rostfritt stål och firar ner en plastslang. Nere i hålet strömmar mörkbrunt avloppsvatten. Bekkelaget rense anlegg tar emot avlopp från 280000 personer på östsidan av Oslofjorden i Norge. Ett galler i bassänghallen bredvid har rensat bort tops, bindor och en stor del av alla andra mer eller mind re fasta föremål som Osloborna har spolat ner. Men det som Kevin Thomas är intresserad av finns kvar i den under jordiska strömmen: rester av illegala droger som kokain, heroin, amfetamin, metamfetamin och ecstacy.

– Härifrån kan vi drogtesta en hel stadsdel på en gång, säger Kevin Thomas. Han är kemist och projektledare på Norsk institutt for vannforskning (Niva) i Oslo. Genom att analysera prover från Oslos avlopp har han tillsammans med doktoranden Malcolm Reid visat att stadens befolkning släpper ut ungefär 35 kilo kokain i Oslofjorden varje år.

Liknande mätningar har gjorts i Storbritannien, USA, Italien, Spanien och flera andra länder. Utsläppen speglar den totala drog­användningen i en stad. Uppskattningar som bygger på drogtester av kloakvatten är ofta högre än vad den officiella statistiken visar. Det förvånar inte Malcolm Reid.

– Om man frågar folk om de knarkar finns det förstås en viss risk att de ljuger, säger han.

Den officiella statistiken över konsumtionen av narkotika i ett land bygger som regel på enkäter i kombination med rapporter från bland annat polis, tull, domstolar och sjukvård. Sådana mätningar är indirekta och tar lång tid. Kevin Thomas och hans medarbetare understryker att de kemiska analyserna ger en objektiv bild av hur mycket narkotika som invånarna i en stad faktiskt använder. Dessutom går analyserna snabbt. Resultaten kan vara klara på ett par dagar.

– Det betyder mycket för möjligheten att snabbt fånga upp nya trender i narkotikaanvändningen, säger Ellen Amundsen, forskare på Statens institutt for rusmiddelsforskning i Oslo (som först nyligen har sammanställt sin statistik baserad på traditionella metoder för år 2006).

Ellen Amundsen hoppas att de kemiska analyserna ska ge nya möjligheter att mäta effekterna av upplysningskampanjer och andra insatser mot narkotika. Tillsammans med kemisterna på Niva ingår hon i ett projekt som ska drogtesta avloppsvatten i Oslo, Drammen, Bergen, Trondheim och Tromsø. Invånare där kommer dessutom att få fylla i traditionella enkäter om sina eventuella drogvanor. Målet är att se hur väl de två mätmetoderna stämmer överens och hur de kan komplettera varandra. Arbetet börjar i sommar och ska enligt planerna pågå till år 2012.

Jakten på droger i kloakerna bygger på en forskningstradition som fick ett uppsving efter ett larm om regnbågslaxar i floden Lea norr om London på 1990-talet. Brittiska biologer upptäckte att många fiskhanar nedanför ett reningsverk såg ut som honor. Hanarnas blod innehöll dessutom mycket höga halter av ett ämne som normalt bara finns i honans ägg. Undersökningar visade att könsrubbningarna berodde på att hormoner från p-piller hade passerat genom reningsverket och läckt ut i floden.

Under arbetet med hormonproblemet upptäckte analytiska kemister att det går alldeles utmärkt att spåra extremt låga halter av hormoner i avloppsvatten med en metod som bygger på så kallad massspektrometri. Det blev startskottet för omfattande analyser av hur en lång rad läkemedel och deras nedbrytningsprodukter sprider sig via reningsverk och vidare ut i naturen.

– Eftersom läkemedel är gjorda för att påverka biologiska system finns det all anledning att hålla koll på halterna i miljön, säger Mats Tysklind, kemiprofessor vid Umeå universitet och medlem i en forskargrupp som undersöker halterna av olika läkemedelsrester som sipprar ut i naturen.

Än så länge finns inga tecken på att narkotikarester från avloppsvatten hotar miljön. Poängen med knarkanalyserna är snarare att de skvallrar om människors beteende. Mats Tysklind känner inte till några försök att hitta knark i svenskt avloppsvatten, men han menar att tekniken är kraftfull och användbar på många sätt.

– Poliser borde ha intresse av att använda den som ett verktyg i sitt spaningsarbete, om de får lov att göra det, säger han.

I princip är det möjligt att analysera avlopp från ett enda hus för att se om någon där har tagit olagliga droger.

– Det låter intressant. Jag är säker på att man skulle få använda metoden inom en förundersökning där det finns misstanke om ett allvarligt brott. Men jag vet inte om man i så fall skulle behöva tillstånd för en husrannsakan, säger Kent Rosengren, handläggare för kriminalteknik på Rikspolisstyrelsen.

Dagens drogtester på avloppsvatten görs i större anläggningar och i hela städer. Metoderna är fortfarande under utveckling.

Kemisterna har lärt sig mäta halten av olika ämnen ända ner till något nanogram per liter, vilket motsvarar en enda sockerbit utspädd i drygt tusen olympiska simbassänger. Det räcker gott för att kartlägga halterna av läkemedelsrester från mänsklig urin i avloppsvatten både före och efter ett reningsverk.

Bland de illegala drogerna är kokain den hittills mest analyserade. Forskarna mäter halten av både kokain och benzoylecgonin, ett ämne som bildas när kroppen bryter ner kokain. Det minskar risken för att kokain som spolas ner i toaletten, till exempel i samband med en razzia, ger intryck av att missbruket plötsligt blivit skyhögt.

Den typen av kontroll fungerar bara för vissa droger. Amfetamin, metamfetamin och ecstasy kommer ut med urinen i huvudsakligen oförändrad form.

Heroin är ett extra krångligt kapitel. Missbrukare kissar ut en stor del av drogen som morfin. Exakt samma ämne finns i urinen från människor som helt lagligt tar morfin eller kodein mot svår smärta. För att få en uppfattning om heroinmissbruket i samhället måste forskarna alltså dra ifrån konsumtionen av vissa lagliga läkemedel, vilket gör beräkningarna något osäkra.

Ytterligare felkällor döljer sig i okända kemiska och biologiska processer i missbrukarens kropp, och bland mikroberna i avloppsrören på väg till reningsverket.

– Det troligaste är att analyserna underskattar den verkliga konsumtionen av narkotika, säger Roberto Fanelli, som leder avdelningen för miljömedicin vid Mario Negri Istituto di Ricerche Farmacologiche i Milano, Italien.

Han hör till pionjärerna bland kloakens knarkspanare. År 2005 visade hans forskargrupp för första gången att en olaglig drog – kokain – lämnar tydliga spår både i reningsverk och i den omgivande vattenmiljön. Enligt deras uppföljande mätningar använder befolkningen i Milano tillsammans ungefär 900 gram kokain per dag. Det är dubbelt så mycket som den officiella statistiken anger.

Forskarna har också mätt halterna av olika droger dag för dag under flera veckor. De slår fast att 60 procent mer kokain försvinner upp i stadens näsor på lördagar än på måndagar. Missbruket av heroin och cannabis, däremot, är mer jämnt fördelat över veckan.

Siffrorna kan förstås tolkas på olika sätt. De extra höga halterna av kokainrester i avloppsvattnet på lördagar kan bero på att milanoborna knarkar som mest då. Men det är också möjligt att halterna stiger på grund av att många turister och förortsbor som tar droger besöker staden på helgerna.

På motsvarande sätt är det omöjligt att avgöra hur mycket narkotika som enskilda personer sätter i sig. Ett dussin storknarkare kan lämna samma spår i avloppet som hundra lättare missbrukare. I brist på annan kunskap antar forskarna helt enkelt att alla missbrukare tar de ”genomsnittliga doser” som definierats av FN:s organ för bekämpning av narkotika och brottslighet, UNODC.

Trots svårigheterna att tolka resultaten ger avloppsanalyser och traditionella mätningar ofta snarlika bilder av förhållandet mellan olika slags narkotika i ett samhälle. Cannabis är den i särklass vanligaste illegala drogen i Milano, London och Lugano i Schweiz enligt de kemiska analyserna. Koncentrationerna i avloppet i de tre städerna följer samma mönster som den officiella statistiken. De relativa mängderna av kokain och heroin är också jämförbara, medan avloppet ger betydligt lägre värden än tidigare uppskattningar för amfetamin och ecstasy.

I Italien har avloppsanalyserna orsakat många tidningsrubriker. Den mediala uppmärksamheten ledde i november förra året till att Roberto Fanelli fick ett ovanligt samtal från en person som blivit nyfiken på metoden.

– Jag blev kontaktad av ledningen för en stor fabrik som var orolig för att vissa olyckor under nattskiftet var kopplade till narkotika. De ville ha hjälp att analysera sitt avloppsvatten för att komma till rätta med problemet, säger han.

Roberto Fanelli vill inte avslöja namnet på företaget, men berättar att han krävde att fackföreningen skulle ge sitt samtycke innan det kunde bli aktuellt att göra några analyser.

– Efter det har jag inte hört något mer från dem. Jag antar att ledningen hade tänkt behålla resultaten för sig själv, säger han.

I Sverige skulle facket protestera mot sådant hemlighetsmakeri.

– Självklart måste man informera de anställda. Man får inte drogtesta folk i smyg, säger Claes Mikael Jonsson, jurist på LO.

I själva verket är det juridiska läget oklart. Domstolar har tidigare prövat drogtester av enskilda personer, berättar Cathrine Lilja Hansson, domare i Arbetsdomstolen. Men avloppstester är något annat eftersom resultat gäller en hel grupp.

– I dagsläget finns ingen uttrycklig lagstiftning i den frågan, säger hon.

Möjligen kan medbestämmande lagen kräva en förhandling med facket. Cathrine Lilja Hansson tvivlar dock på att någon arbetsgivare i Sverige skulle vilja drogtesta sin personal i hemlighet.

Samtidigt kan ett visst hemlighetsmakeri vara befogat. Den som vill smita från ett avloppstest på sin arbetsplats behöver bara kissa någon annanstans. Det är ett problem för alla avloppsanalyser – med ett undantag.

I den spanska regionen Katalonien pågår just nu ett försök att testa avloppet i två fängelser. Testerna gäller sjutton olika substanser från illegala droger.

– De ansvariga i fängelserna säger att vakterna ser till att ingen kissar på fel ställe, säger Damià Barceló, professor i miljökemi vid det katalanska institutet för vattenforskning (ICRA) i Girona, Spanien.

Alltså borde sanningen om missbruket i fängelserna finnas i avloppet.

Avloppsanalyserna är ett tydligt exempel på hur ny teknik ställer invecklade frågor om både juridik och etik. Några av dem diskuteras i en rapport publicerad i vintras av EU:s centrum för kontroll av narkotika och narkotikamissbruk (EMCDDA) i Lissabon, Portugal.

Författarna slår fast att poliser, journalister och utpressare kan ha intresse av att analysera avlopp från enskilda hushåll. De anser att sådana analyser ”inte kan rekommenderas” eftersom dagens regler för hantering av avlopp ger svagt skydd för den personliga integriteten.

Rapporten nämner flera andra platser där drogtester kan vålla etiska problem: i avloppet från ett universitet, en militär installation, ett bostadskvarter eller ett riksdagshus.

Skulle det vara tillåtet att ta prover för att se om någon i det svenska riksdagshuset har knarkat? Riksdagsförvaltningens jurister bollar frågan till Stockholm vatten, som äger avloppsnätet.

– Det ingår inte i vår verksamhet att förmedla prover av vårt avloppsvatten till utomstående, särskilt inte om det inte finns ett uppenbart syfte med undersökningen som gagnar oss, säger Johanna Blomberg, avdelningschef på Stockholm vatten.

Men det är tänkbart att någon tar prover utan att be om lov. Något liknande har redan hänt. Det italienska tv-programmet Le Iene (Hyenorna) försökte för drygt två år sedan drogtesta ett antal ledamöter i det italienska underhuset genom att ta prover från huden med bomullstussar under sminkningen. Inslaget blev stoppat, men en italiensk kvällstidning uppgav att en tredjedel av femtio testade parlamentariker hade tagit cannabis eller kokain under de senaste 36 timmarna.

Ett avloppsprov kan förstås aldrig avslöja vem av flera möjliga personer som har tagit droger. Det innebär att forskare kan analysera avlopp från ett reningsverk utan att först be någon etikprövningsnämnd om lov. Den svenska lagen om forskning på människor gäller nämligen bara för fall där resultaten går att spåra till enskilda individer.

– Men ur etisk synvinkel blir situationen förstås annorlunda om analyserna gäller mindre grupper, säger Gisela Dahlquist, vetenskaplig sekreterare på Centrala etikprövningsnämnden som har sitt kansli hos Vetenskapsrådet i Stockholm.

Rent tekniskt går det att ta reda på hur halterna av knarkrester i avloppet skiljer sig mellan skolor på exempelvis Östermalm i Stockholm och i förorten Rinkeby.

– I ett sådant projekt skulle det finnas en risk för att människor skulle känna sig utpekade, säger Gisela Dahlquist.

Trots det finns inget krav på etisk granskning eftersom alla prover är anonyma. Men Gisela Dahlquist tycker att det i ett sådant fall vore klokt av forskarna att be en etikprövningsnämnd om ett rådgivande yttrande.

– Man kan till exempel ge råd om hur resultaten ska publiceras, och överväga om man borde inhämta informerat samtycke från berörda föräldrar och ungdomar, och i så fall på vilket sätt, säger Gisela Dahlquist.