Den röda professorn

– Den där djävla boken, utbrister Yvonne Hirdman medan jag fumlar med inspelningsknappen. Vi har precis träffats hemma i hennes lägenhet i ”Sjöstan”, det vill säga Hammarby sjöstad i Stockholm, och jag nämner oförsiktigt att jag för länge sedan läste hennes bok Att lägga livet till rätta som kurslitteratur i svensk 1900-talshistoria. Boken är rasande intressant och publicerades som en del av Maktutredningen år 1989. Den landade i svidande kritik av folkhemmets utopiska sidor och den sociala ingenjörskonst som kom att drabba svaga grupper och kvinnor. Boken är i dag ett standardverk, om än ett omdiskuterat sådant. Eftersom Yvonne Hirdman nu är huvudredaktör för det sjunde bandet av Sveriges historia (Norstedts), så måste hon gå igenom all forskning om svenskt 1900-tal. – Det är som ett straff, skrattar hon. På grund av den där gamla boken kan jag inte njuta av ett behagligt och lugnt pensionärsliv, säger hon ironiskt. Sedan blir hon allvarlig. – Jag känner ett slags ansvar för den här perioden, eftersom den blivit så misstolkad på grund av min bok. Hur då? Har boken blivit sjanghajad av nyliberaler som vill kritisera socialdemokratin? – Javisst, Carl Bildt tryckte den till sitt bröst – vilket öde! Och jag som i min enfald trodde att mitt perspektiv – för ett sådant har man ofrånkomligen som samhällsforskare – var ett vänsterperspektiv. Boken kom ut mitt i en samhällsomvandling, väckte stor uppmärksamhet, och blev kanske startskottet för en omvärdering av folkhemmet. Man började granska sprickorna i fasaden, diskutera folkhemmets avigsidor. Efter hand kom till exempel steriliseringspolitiken att diskuteras. Att lägga livet till rätta är en mycket lättläst bok, trots att den är ett vetenskapligt verk. Yvonne Hirdman lägger stor vikt vid att skriva begripligt. – När vi började med kvinnoforskningen vid Stockholms universitet i slutet av 1970-talet var en av de uttalade ambitionerna att riva ner maktspråket som finns i det vetenskapliga sättet att uttrycka sig. De här orden som försätter studenter i vanmakt. Många vågar inte fråga och vill inte verka dumma. Sedan behöver förstås varje profession vissa specialord, men man måste inte använda ord som skapar en känsla av underordning. Men – i det excellerar man nu vid våra universitet! Det postmoderna språkbruket är inte direkt kristallklart. Det är dunkla franska tankar som vi har importerat via amerikanska universitet. Hon är kritisk till att stora delar av dagens humanistiska forskning handlar om ”synen på” någonting, diskursanalyser, alltså studier av språk, tankar och bilder av verkligheten. Inriktningen är starkt influerad av den franske filosofen Michel Foucault och slog igenom på 1990-talet. – Detta borde kanske kombineras med studier av verkligheten också, säger hon. Även den tendens som premierar att man ska skriva artiklar på engelska för att göra karriär anser hon vara beklagansvärd. – Jag tycker att det är fruktansvärt! Man kan inte tänka så bra på ett främmande språk. Det funkar bara inte, utbrister hon. Däremot menar hon att dagens unga forskare är bättre än när hon var hon ung. Konkurrensen är hårdare i dag. Yvonne Hirdman talar mycket och gärna och har nära till skratt. Hon säger sig älska att föreläsa, men avslutar ofta sina resonemang i retoriska frågor. Hon exemplifierar gärna och springer ibland bort till datorn eller någon av de proppfulla bokhyllorna för att hämta något att visa mig. Hon blev historiker av en slump. Hade enligt egen utsago urusla betyg i historia i gymnasiet. Hon ville egentligen måla och sökte sig till Konstfack utan framgång. Så det blev konsthistoria på universitetet i stället, och så småningom historia – helt utan planer. – Typiskt för den tiden och typiskt, tror jag, för mitt kön, suckar hon. När hon hade disputerat i historia 1974 stod hon utan arbete. Hon såg hur de unga männen sögs in i den vetenskapliga karriären, medan kvinnorna hamnade utanför. – Det var tuffare för tjejerna, konstaterar hon. Därför var hon med och startade Forum för kvinnliga forskare. Under hela sin karriär har hon sett samma mönster – hur kvinnor har underordnats. Hon har fått överklaga sig till flera av sina tjänster. – Jag är ju lite bitter, säger hon, trots en fantastisk karriär. – Men diskrimineringens framsida är att jag har fått tid att skriva, i brist på fasta tjänster. ”Varför skurar kvinnor toaletter?” frågar hon sig i essäsamlingen Gösta och genusordningen, som hon tänkte sig som ett slags feministiskt testamente. Där kan man läsa hennes tankar om genussystemet, det vill säga hur manligt och kvinnligt hålls isär, hur det manliga blir normen och hur det kvinnliga underordnas. Men hon är bekymrad över dagens tendenser till separatism bland genusforskare. – Genusvetenskapen måste in i normalvetenskapen – detta har alltid varit min dröm, säger hon. Jag är besviken över den utveckling som har marginaliserat genusforskningen. Det har skett en rörelse mot det extrema. Man bugar sig inför nya teoretiska begrepp som om de vore religiösa objekt. Det är för mycket av mode som styr inom vetenskapen i dag. Och det är inte bra, säger hon långsamt. – Jag tycker inte att det finns något som ska heta genusvetenskap, vad skulle det vara för något? Genustänkandet måste in i all vetenskap. Vi måste komma bort från att det är en egen kvinnofråga. Då dräneras ju de vanliga ämnena på genusperspektiv. Är du mer kvinnohistoriker än genusforskare? – Ja, det kan man kanske säga, säger hon under intervjun. Senare tydliggör hon dock att hon håller genusperspektivet i centrum. Hon har forskat om till exempel förlossningarnas och menstruationens historia, där hon visar hur svenska flickor under stora delar av 1900-talet inte fick någon vägledning alls av sina mödrar inför puberteten. Tystnaden om vuxenblivandet var kompakt. I detta fall gick forskningen till så att frågebrev skickades till äldre kvinnor som anonymt fick berätta om sin uppväxt och sina erfarenheter av menstruation, barnafödande, äktenskap. Av underordning. Under fäder, bröder, makar. – Vi började i detta. Kvinnorna skulle fram i historien, synliggöras, säger hon. Vi kommer in på könsroller och hamnar i ett längre samtal om föräldraskap. Jag berättar att trots att vi i min familj delat på föräldradagar, vabbande, nattningar och dagishämtningar så präglas vardagen av ett evigt tjat på ”mamma”. Inte pappa. Jag känner mig mer och mer skeptisk till konstruktivismen som predikar könsrollernas formbarhet och delade föräldradagar. Och det privata är väl politiskt även för oss män? – Jag skulle nog bli lite sur om jag var pappa, medger hon, och jag nickar. Men jag gillar konstruktivismen, fortsätter hon, och man blir ju extremt präglad av de föreställningar om kön som finns. Jag frågar varför så många genusforskare är så rädda för biologi – varför skulle det vara så konstigt att småbarn fäster sig vid den kropp och människa vars röst de hört i moderlivet, fötts ur, diat? Jo, hon håller nog med, varför vore det så orimligt, nickar hon. Men hon har ett annat svar också: att biologi ofta har använts som ett argument, som ett medel att styra kvinnor. Någon vän av särartsfeministernas mer biologistiska inriktning är hon inte. Hon var en av dem som fick Folkhälsoinstitutets bok Leva ihop, som riktade sig till gymnasister, att dras in 1999. Boken var tänkt som en introduktion till vuxna relationer och betonade olikheterna hos män och kvinnor. Enligt Agneta Dreber, dåvarande generaldirektör vid Folkhälsoinstitutet, var det den ”feministiska maffian” kring dåvarande jämställdhetsministern Margareta Winberg som låg bakom att boken försvann. Hedersvåldsfrågan har engagerat Yvonne Hirdman. När Fadime Sahindal mördades av sin far i januari 2002, menade Gudrun Schyman och flera ledande genusforskare och feminister att det var ”kulturrasism” att tala om hedersmord eller att ta till den patriarkala kurdiska kulturen som förklaring. Mordet på den unga flickan var ett uttryck för ett universellt kvinnoförtryck, slogs det fast. Yvonne Hirdman höll inte med och skrev en debattartikel där hon riktade kritik mot Schymans kålsuparteori. Nej, det finns kulturskillnader, menade hon, och det finns kulturer som är bättre än andra: ”Skulle vi inte ens kunna stå upp och försvara denna kultur, när Fadime offrade sitt liv för den?”, frågade hon. Men det var att svära i den kulturrelativistiska kyrkan. – Det blev ett djävla liv! Det var mycket obehagligt, säger hon långsamt. Många från vänstern och många feminister ville inte ta i denna fråga. Men i efterhand har jag fått rätt, måste jag nog säga. Och i dag har medvetenheten om mekanismerna i kollektivt sanktionerat familjevåld ökat – och många menar numera att det kan kallas en kulturfråga. – Begreppet kultur har blivit en sådan het potatis, men man kommer fel om man inte talar klarspråk. Många forskare blir jättenervösa om det börjar handla om invandrare, och … Ja, jag längtar ibland efter 1960-talets saklighet. Att gå till botten och reda ut hur det egentligen är! Där saknar jag Alva Myrdals optimism. Och den hade jag och många i min generation när vi var unga. Saker gick att förändra. Det var någonting mycket positivt. Och det var inte så mycket ”synen på” och positioneringar hit och dit! Den senaste boken heter Den röda grevinnan, och den är dessutom en riktig storsäljare. – Jag hade ju hållit på att forska om Alva Myrdal i flera år, läst brev och visste hur mycket som helst, till och med när hon förlorade sin oskuld, det var ju nästan löjligt. Men jag visste ingenting om min egen mamma … Boken är mycket personligt skriven, och läsaren får följa Yvonne Hirdmans funderingar, frågor och sökande efter sin mors liv på olika platser i Europa under två världskrig. Hur hon letar information på internet, kontaktar andra forskare, ställs inför nya frågor. – Jag har skrivit boken så att säga framlänges, i stället för att först forska, sedan tänka och göra en disposition och till slut skriva klart, som är det konventionella sättet. Jag gjorde även så i Alvaboken. Det är också en vetenskaplig metod. Det handlar om hederlighet. Det förutsätter förstås att det finns en spännande historia från början. Hon har också visat hur användbart internet är även för historiker. – Jag älskar nätet! Du anar inte hur mycket som finns där för historieforskare. Hon gillar att skriva, även om hon känner ett slags andligt illamående före. Hon skriver snabbt. Och som många andra författare vittnar hon om hur gedigen research kan resultera i ett nästan intuitivt skrivande. – Det är först när något fästs på papper som det blir konkret; det är i själva skrivprocessen som tankarna kommer och blir formulerade, konstaterar hon. Aha, så här är det ju, liksom!