Ny teknik avslöjar tornseglarens flyttvägar

Sedan ringmärkningen började för drygt hundra år sedan har över 54 000 tornseglare blivit märkta i Sverige. Bara en enda av dem har återfunnits i vinterkvarteren söder om Sahara. En tornseglare märkt i Närke dök upp i Demokratiska republiken Kongo vintern 1962. Det betyder att vi länge har haft en minst sagt ofullständig bild av tornseglarens flyttvägar.

För rovfåglar och andra större arter finns sedan ett par decennier radiosändare som via satelliter anger exakta positioner. Med tiden har vikten på den typen av utrustning minskats till ungefär 5 gram. Men en tornsneglare med en kroppshydda på bara 40 gram skulle digna under en sådan tyngd. För att följa dess flyttning krävs helt andra metoder.

Lösningen bygger på att registrera dagsljuset. Nyligen har det blivit möjligt att konstruera en så kallad ljuslogger som väger mindre än ett gram. Den registrerar dagens längd och tiden för solens upp- och nedgång, vilket räcker för att bestämma positionen på jordytan. Anordningen monteras som en ryggsäck på fågeln innan den ger sig i väg på hösten. När den återvänder följande år fångas den in och all information i ljusloggerns minne överförs till en dator. Tack vare den här metoden pågår en revolution inom flyttfågelforskningen.

Sommaren 2009 monterade vi för första gången ljusloggrar på åtta tornseglare. Två av dem bodde under takpannorna på ett hus i Uppland, de övriga höll till i en husgavel hos tornseglarexperten Jan Holmgren i Skurup. När utrustningen väl var på plats var det bara att vänta.

Tornseglaren är en fågel som hör den svenska sommaren till, med sin pilsnabba flykt och sitt välbekanta läte – ett högt upprepat sriiiiii. Men i Sverige vistas den bara cirka tre månader per år. Tornseglarna kommer med värmen i maj eller början av juni. När nätterna börjar bli kalla någon gång i augusti bär det av mot varmare breddgrader.

Till vår stora glädje kom sex av fåglarna med ljuslogger tillbaka till sina häckningsplatser i Sverige, en till Uppland och fem till Skurup. Andelen som klarat resan var ungefär densamma som för tornseglare utan logger. Det var en lättnad, eftersom det visar att fåglarna klarar den extra bördan utan problem. Alla loggrar hade fungerat och innehöll kompletta data om de sex fåglarnas höst- och vårflyttning, samt var de hade hållit hus under vintern (se kartan).

Höstflyttningen inleddes nästan rakt söderut genom Europa, men sedan svängde seglarna västerut och passerade genom Spanien. Där gjorde de ett kortare uppehåll, förmodligen för att lagra energi inför flyttningen genom Sahara. Två av fåglarna tog en östligare kurs via Grekland och Italien, och även de gjorde ett uppehåll före Saharapassagen. Från Spanien tog sig fyra tornseglare vidare söderut genom västra Sahara, medan två flög via Tunisien och genom centrala Sahara. Efter att ha passerat genom öknen stannade fåglarna en tid i Sahelregionen innan de fortsatte till Kongobäckenet, dit de anlände någon gång från slutet av augusti till i mitten av november.

I genomsnitt flyttade tornseglarna 9 800 kilometer från Sverige till Centralafrika. Det är 53 procent längre än om de flugit ”fågelvägen”, längs en storcirkel. Den genomsnittliga flyttningshastigheten inklusive alla stopp längs vägen var 170 kilometer per dag. Om man räknar bort stoppen flyttade tornseglarna med en hastighet motsvarande 344 kilometer per dag.

Vintern tillbringade samtliga tornseglare nära ekvatorn i Kongobäckenet, men vissa av dem skiftade lokal under vintern. Det berodde förmodligen på förändringar i vädret och tillgången på mat.

Fåglarna blev kvar i regionen under sex och en halv månad innan de påbörjade vårflyttningen den sista veckan i april. Fem av de sex tornseglarna flög då till ett litet område i Liberia. På vägen dit genade flera av dem över Guineabukten, vilket var en total överraskning för oss.

I Liberia kan luften vara alldeles full av tornseglare i början av maj. En lokal ornitolog säger att över 90 procent av alla observationer inträffar då. Fåglarna stannar i Liberia under i genomsnitt en vecka innan de fortsätter resan mot nordost över Sahara, Medelhavet och genom Europa. Vårflyttningen är dubbelt så snabb som höstflyttningen med en genomsnittlig hastighet på 340 kilometer per dag. Stoppen är betydligt kortare och färre än på hösten. På våren är flyttningen också något kortare än på hösten, men fortfarande hela 43 procent längre än direktavståndet.

Varför flyger så många tornseglare till ett så begränsat område som Liberia på våren? Svaret är att fåglarnas vårflyttning sammanfaller med regnperiodens start i Liberia under april och maj. Med regnet kommer ett myller av insekter som gör att tornseglarna snabbt kan lagra energi inför Saharapassagen. Dessutom är det större chans att få medvind i västra Sahara än i centrala Sahara under vårflyttningen. En av våra fåglar tog faktiskt en mer direkt väg mot norr genom centrala Sahara. Men trots att den flög en kortare väg så tog flyttningen längre tid för den, på grund av motvind.

Tornseglaren lever i stort sett hela sitt liv i luften. Troligen är dess flyttvägar formade av både födotillgång och vindar, och det innebär att vägen inte blir den kortaste.

För att vara så liten kan tornseglaren bli ganska gammal. Den äldsta svenska tornseglaren blev över 21 år, vilket innebär lika många resor till Afrika och tillbaka. Mycket tyder på att tornseglarna aldrig eller mycket sällan landar under flyttningen och övervintringen. Arten är väl anpassad till ett liv i luften med spolformad kropp som ger lågt luftmotstånd och långa smala vingar som effektivt ger lyftkraft till låg kostnad.

Från radarstudier vet vi att tornseglare flyger med en hastighet av ungefär 32 kilometer i timmen på sommaren och under höstflyttningen. Under vårflyttningen är hastigheten något högre, 38 kilometer i timmen.

Under ett helt liv flyger tornseglaren en imponerande sträcka. Om vi antar att den är i luften under halva häckningen, och så gott som ständigt under resten av året, skulle en tornseglare flyga en sträcka på 286 000 kilometer under ett år. Under ett 20-årigt tornseglarliv motsvarar detta hela sju resor till månen tur och retur.

Tornseglarna fångar all sin föda i luften. De äter insekter som stigit till väders med uppvindar, eller jagar dem på lägre höjd över sjöar, åkrar och skogar. De häckande fåglarna flyger allt längre turer i takt med att ungarna blir större. De kommer hem med maten till ungarna i form av en stor salivfylld boll av spindlar, spottstritar, fjädermyggor, skalbaggar och bladlöss. I bollen kan flera tusen insekter ligga ihoprullade, många av dem fortfarande vid liv. I boet fördelar föräldern bollen mellan ungarna direkt, eller sparar en del för senare behov.

Vuxna tornseglare utnyttjar dygnets alla ljusa timmar för att söka föda, även om de gärna tar lite sovmorgon innan de lämnar boet för en ny arbetsdag i lufthavet. Tiden för födosök tycks anpassad till den tid då insekterna är mest aktiva.

Häckande tornseglare tillbringar normalt nätterna med ungarna i boet, men yngre individer som inte häckar övernattar flygande i luften. Radarstudier över Lund har visat hur fåglarna då flyger i vida svängar mot vinden, förmodligen för att inte vinddrivas bort från staden.

Under ungdomstiden flyger tornseglare omkring och undersöker lediga boplatser. De flyger ofta rakt mot bohål och tegelpannor och slår i dem, för att undersöka om boet är ledigt. Häckande fåglar kan få det ganska stressigt med många spekulanter som ”knackar på”. Ett skriande svar inifrån boet betyder att det är upptaget. Samma par häckar gärna år efter år i samma bo. Konkurrensen om boplatserna är hård och kan ibland få dödlig utgång.

Tornseglare ägnar sig också åt att under högt skriande flyga i flock nära hustaken i rasande fart. Exakt vad dessa så kallade screaming parties handlar om är okänt, men troligen har de en social funktion. Kanske är beteendet ett sätt för individer att visa sin fysiska kvalitet och därmed lämplighet som partner.

För att ta reda på hur fort tornseglare kan flyga genomförde ornitologen Per Henningsson en studie vid häckningskolonin i Skurup. Han filmade seglare som pilade förbi med två höghastighetskameror samtidigt. Den genomsnittliga hastigheten visade sig vara 75 kilometer i timmen. Topphastigheten låg på 112 kilometer. Det är den högsta uppmätta hastigheten för en fågel i aktiv flykt. Pilgrimsfalkar och andra arter som störtdyker kan komma upp i ännu högre hastigheter, men tornseglaren har rekordet när det gäller att röra sig horisontellt genom luften av egen muskelkraft.

Tornseglaren kan justera sina långsmala vingar genom att vinkla vingknogen och fälla vingen bakåt. På så sätt kan den anpassa vingformen till olika slags flykt. Vid Lunds universitet finns en vindtunnel som är specialgjord för experiment med fåglar. Där har tornseglaren nyligen varit föremål för ingående studier. Vindtunneln kan lutas så att fåglarna glidflyger i olika hastigheter. Forskarna kan bland annat bestämma vid vilken hastighet som fåglarna har den minsta glidvinkeln. Just denna hastighet – hos tornseglaren 32,4 kilometer i timmen – motsvarar en optimal avvägning mellan lyftkraft och luftmotstånd. För en glidflygande fågel ger denna hastighet den längsta flygsträckan per förlorad höjdmeter. I det vilda flyger tornseglaren med en blandning av aktiv flykt och glidflykt. Intressant nog ligger flyghastigheten då mycket nära den mest effektiva glidhastigheten.

Med ny teknik kommer det att bli möjligt att få en ännu bättre bild av småfåglarnas flyttmönster. Vi fortsätter arbetet med ljusloggrarna. Under sommaren kommer de att monteras på 150 tornseglare i Skåne, på Öland, i Lappland och i ett halvdussin länder runt om i Europa.

En begränsning är att positionerna bara kan beräknas med en precision på ett tiotal mil. För en radiosändare med GPS är felmarginalen några meter. Men för att följa fåglarnas flyttvägar räcker ljusloggrarna långt, och de kostar bara någon tusenlapp styck. Priset för en satellitradiosändare är mer än tjugo gånger högre, och det verkar vara svårt att krympa dem till under fem gram på grund av batteriets vikt.

Ljusloggarna gör det möjligt att utforska mängder av mindre fåglar. Hittills har vi mest använt dem på tornseglare, men vår forskargrupp i Lund har även påbörjat studier med dubbelbeckasiner, törnskator, mindre strandpipare, hussvalor och nattskärror. Under kommande vårar lär de återvända med mängder av data om sina vinteräventyr.