Genen bakom sparris-kiss är kartlagd

Det här är en artikel från 2016.

En grupp forskare åt lax och sparris på Grythyttans Gästgivaregård i april år 2009. Efter maten började de diskutera lukten av sin urin.

– Några upplevde att sparris ändrade lukten. Andra märkte ingenting, säger Katja Fall, läkare och lektor i epidemiologi vid Örebro universitet.

Samtalen blev början på ett forskningsprojekt som nu har analyserat arvsmassan hos närmare 7 000 personer ur båda grupperna. Katja Fall hör själv till dem som uppfattar lukten. De som inte gör det – majoriteten – har något som kallas sparris-anosmi.

Tidigare forskning har visat att de som uppfattar lukten gör det även när de luktar på kiss från en sparrisätare med sparris-anosmi. Det finns enstaka rapporter om personer som bryter ner sparris till luktfria ämnen. Men den rådande uppfattningen inom detta något udda forskningsfält är att sparris-anosmi främst beror på luktsinnet.

Det ligger i linje med de nya resultaten. Katja Fall och hennes medarbetare upptäckte 871 specifika varianter i arvsmassan som är extra vanliga hos sparris-anosmikerna. Samtliga finns i en del av kromosom 1, som innehåller gener som luktsinnet använder för att känna igen doftämnen.

Forskarna beskriver sina nya sparrisrön i tidskriften British Medical Journal. Studien kan verka lite udda, men den bygger på seriös metodik och världsledande epidemiologiska studier vid Harvard university i USA. Enligt Katja Fall kan resultaten i förlängningen ge bättre kunskap om hur luktsinnet uppfattar molekyler med olika struktur.

Vetenskapliga grubblerier om sparris och kiss har gamla anor. Redan år 1781 skrev det amerikanska universalsnillet Benjamin Franklin att ”några stjälkar sparris som äts kommer att ge din urin en obehaglig odör”.