Annons

Tillbaka till månen – och vidare mot Mars

50 år efter människans första steg på månen har intresset för bemannade månfärder fått ny fart. En plan är att därifrån kunna skicka bemannade farkoster till mars.

Lyssna på artikeln:

Författare: 

Publicerad:

2019-07-09

Den 20 juli 1969 klev Neil Armstrong ned på månen och yttrade sina berömda ord: ”Ett litet steg för en människa, ett jättesprång för mänskligheten”. Jorden runt följde människor tv-sändningen. Det var ett på många sätt betydelsefullt ögonblick. Men än i dag, 50 år senare, vet vi fortfarande inte vilken den långsiktiga betydelsen är.

I backspegeln kan Apolloprogrammet, den amerikanska satsningen att skicka människor till månen, se ut som en kortvarig parentes i rymdfartens historia. Under en period på bara tre och ett halvt år satte totalt tolv personer sin fot på denna himlakropp.

Den 14 december 1972 lyfte de sista astronauterna från månen, betydligt mindre bevakade i medierna än vid det första besöket 1969. Astronauten Gene Cernan var den sista människan som lämnade månen. När han steg upp i månlandaren höll han ett kort litet tal: ”Vi lämnar månen som vi kom, och som vi, om Gud så vill, ska återvända: med fred och hopp för hela mänskligheten”.

Gene Cernan var alltid övertygad om att hans besök inte var slutet på månfärderna, utan i början på en helt ny era där människor skulle bege sig allt längre ut i rymden. Han hann dock inte se något av detta under sin livstid. Under lång tid tycktes intresset för att utforska månen helt ha dött, och rymdfarten siktade antingen längre bort eller stannade nära jorden. Satelliter för kommunikation och jordobservation sändes upp kring jorden. En rad obemannade rymdsonder skickades till olika avlägsna delar av solsystemet. All mänsklig rymdfart har under tiden fokuserat på en rad rymdstationer i låg omloppsbana kring jorden, med ISS som den nuvarande höjdpunkten endast 40 mil ovanför våra huvuden.

Nu ser det ändå ut som om det drar ihop sig till nästa del av människans månäventyr. Men den här gången är månen inte slutdestinationen, utan ett delmål i en större och mer långsiktig plan. Den amerikanska rymdstyrelsen Nasa fick 2017 ett direktiv från landets president Donald Trump, som bland annat säger att människor ska landa på månen igen för att sedan fortsätta till Mars. I våras antog Nasa dessutom en skärpt utmaning: att sätta en astronaut på månens yta redan om fem år, 2024.

Bland dem som ser fram emot detta finns David Parker, direktören för mänsklig rymdfart och utforskning med robotar på den europeiska rymdstyrelsen Esa. Han betonar bland annat de vetenskapliga lärdomar mänskligheten skulle kunna få ut av att ha ett bättre fotfäste på månen.

– Månen är ett museum över 4,5 miljarder år av solsystemets historia. Vi har inte utforskat det museet ännu. Vi gick bara till museibutiken och plockade åt oss några souvenirer och for hem igen. Nu måste vi ta oss till månen på ett uthålligt och långsiktigt sätt, säger David Parker.

Programmet kallas för Artemis. En av komponenterna är en ny internationell rymdstation, Lunar orbital platform-gateway. Den kommer att kretsa i en bana kring jorden som för den nära månen.

– Det blir ett basläger för att utforska ytan på månen, säger David Parker.

Flera förstudier har redan gjorts för de europeiska bidragen till den nya stationen. Så småningom är Gateway också tänkt att vara en docknings- och underhållsstation för det första rymdskeppet som ska sändas till Mars. Teknik för Marsresorna ska testas på stationen och på månens yta.

– Idén är att Gateway ska vara i full funktion 2028, säger David Parker.

Om det nu blir fråga om att människor ska ta sig till månen redan 2024 måste den internationella boendemodulen vara på plats i tid innan dess, medan de andra delarna kan läggas till senare.

Det återstår dock några viktiga komponenter för att kunna genomföra hela planen. USA har inte själva kunnat sända ut astronauter i rymden sedan rymdfärjan pensionerades 2011, utan i stället använt sig av ryska Sojuz-farkoster. Men de ryska raketerna är inte heller tillräckliga för en månfärd. Nasa behöver tillgång till en stor och pålitlig bärraket, och dessutom själva rymdkapseln – farkosten som människor kan resa med.

Utvecklingen av nya raketer har kommit en bra bit på väg. Nasa har utvecklat en ny jätteraket, SLS, som blir större än de Saturn V-raketer som användes i Apollo-programmet. Motorerna har testats grundligt, men ingen SLS-raket har ännu lyft från marken. Den nya rymdkapseln Orion är också på gång, men inte riktigt färdig. Även här finns en europeisk del, servicemodulen som står för kraftförsörjning, framdrivning och vatten och syre till astronauterna. Den levererades i höstas.

– Nästa test av Orion är planerat till juli. Det blir en demonstration av systemet för att evakuera besättningen och få dem bort från avskjutningsrampen om det skulle uppstå ett nödläge, berättar David Parker.

Parallellt med detta utvecklingsarbete stöttar Nasa privata företag som även de utvecklar rymdkapslar för astronauter. De ska kunna användas för att sända astronauter till den nuvarande rymdstationen ISS, och längre fram även till Gateway-stationen. Samarbetet är tänkt att driva på teknikutvecklingen och förhoppningsvis få ned kostnaderna. Boeing utvecklar en kapsel som kallas Starliner. Och SpaceX har sin Dragon-kapsel, som redan har använts för att frakta last till ISS. Under förberedelserna för testet av besättningsevakuering förstördes dock den första Dragon-farkosten i ett moln av orange rök. Det blev en påminnelse om hur viktigt det är med tester och säkerhet – alla misstag måste göras och förebyggas innan människor ska färdas i kapseln.

Neil Armstrong, Buzz Aldrin och Michael Collins gör sig redo för avfärd mot månen.

Bild: 
NASA

I det sammanhanget kan det vara en tankeställare att titta på listor över misslyckade rymdsonder. Innan de första människorna färdades runt månen i slutet av 1968 hade minst 40 månsonder antingen förstörts vid uppskjutningen, oavsiktligt kraschat mot månytan eller drabbats av något fel i själva rymdsonden på vägen dit. Tre astronauter dog under ett test av Apollo 1 inför uppskjutningen.

Alla de astronauter som nådde rymden inom Apolloprogrammet kom dock välbehållna hem – även om det var nära katastrof för besättningen på Apollo 13, som råkade ut för flera svåra problem och fick ställa in sin landning på månen.

Premiärturen för Nasas nya farkost är planerad till nästa år, 2020. Om allt går som det ska kommer SLS då att skicka en obemannad Orion-kapsel i en slinga runt månen och tillbaka igen. Sedan kan konstruktionen av Gateway sättas igång. Men en viktig pusselbit fattas i den nya månfararplanen.

– De har inte påbörjat utvecklingen av själva landaren som ska ta sig ned på månens yta. Så Nasa funderar nu på hur de ska göra detta och om de kan göra det i tid. Chefen för Nasa, Jim Bridenstine, har varit väldigt tydlig med att de behöver extra pengar om de ska klara av detta till 2024. Där står vi i dag, säger David Parker.

Företaget Blue Origin har presenterat sin idé till en månlandare, som de först vill använda till att skicka robotar och så småningom kanske också människor. Men också den är långt ifrån färdig.

Det är mycket som ska klaffa för att allt ska fungera, och pengar är en viktig del. Under Apollo-eran fick rymdindustrin stora resurser. Hundratusentals personer var involverade i de olika delarna av programmet. Sovjetunionen hade skrämt USA genom sina tidiga framgångar: den första satelliten, den första hunden i rymden, den första människan i omloppsbana. Det väckte en rymdfeber som också kryddades med självrannsakan. Var inte det amerikanska sättet att leva och ordna samhället tillräckligt bra för att åstadkomma de här tekniska framgångarna? Behövdes bättre utbildning? Det politiska läget drev på rymdkapplöpningen och gjorde det möjligt att motivera krigsliknande satsningar på det nygrundade civila Nasa. Författaren och historikern Craig Nelson hävdar i sin bok Rocket Men (2010) rentav att månkapplöpningen var det som höll det kalla kriget kallt, och hindrade det från att blossa upp i stridigheter.

Anslagen för rymdforskning har aldrig kommit ens i närheten av Apollo-erans nivåer sedan de år på 1960-talet då Nasa hade anslag som utgjorde mer än 4 procent av den totala federala budgeten – vilket i sin tur var lite jämfört med de militära utgifterna, som hela tiden varit många gånger högre än så. Efter en viss ökning kring 1990 har Nasas budget sjunkit långsamt men stadigt.

Olika direktiv om rymdfarten har också kommit och gått. Under USA:s förra president Barack Obama hette det att nästa mål för astronauter skulle vara en asteroid, och sedan skulle det bära av direkt mot Mars. Donald Trump-administrationen vände på detta och ville sikta på månen först.

Kontinuiteten i satsningarna har brister, men det nuvarande programmet har en del drag som har återkommit genom åren. Först en rymdstation, sedan besök på månen och kanske rentav anläggning av en månbas, och efter det en färd till Mars. Detta var grunddragen i den plan som skissades upp av raketgeniet och den tidigare nazistofficeren Wernher von Braun redan i början av 1950-talet. Han och många andra från det tyska raketprogrammet värvades till USA vid andra världskrigets slut genom något som kallades Operation paperclip, och kom så småningom att få en viktig roll i det som sedan blev det amerikanska rymdprogrammet.

I början av 1950-talet ansåg Wernher von Braun att det behövdes folkligt stöd för att satsa på rymden. Han började popularisera sina idéer, och fick sin plan för framtidens rymdfart publicerad i en serie färgsprakande illustrerade artiklar i tidskriften Colliers under 1952 och framåt. Bilderna visade hur en stor roterande rymdstation skulle vara bas för konstruktionen av rymdskepp. En flotta av farkoster skulle konstrueras där, och sändas mot månen och mot Mars.

Wernher von Braun fick några år senare berätta om dessa idéer i tre tv-program producerade av Walt Disney, som nådde en stor tittarskara. De här skildringarna gav intryck av att vara realistiska och fångade många människors fantasi.

Planen visade sig inte vara genomförbar på kort sikt, eller i exakt den form som Wernher von Braun lade fram den. Färden till månen genomfördes med hjälp av en raket som konstruerades under ledning av Wernher von Braun. Men resten av de olika komponenterna i den stora planen har låtit vänta på sig. Grundidén om att steg för steg etablera fotfästen för människan i rymden har dock överlevt. Månen blir då ett naturligt delmål.

– Vi vill inte åka dit och stanna bara några dagar, vi vill kunna bo och arbeta där på samma sätt som på forskningsstationerna på Antarktis här på jorden. Jag tycker om att kalla månen för jordens åttonde kontinent, säger David Parker.

Den planerade rymdstationen Gateway kommer att vara en del av infrastrukturen för att utforska månen. Senare är tanken att anlägga en forskningsstation även på själva månytan, som kan utnyttja mångruset som byggnadsmaterial och kanske utvinna syre och vatten från månytan. Det skulle också vara ett viktigt sätt att testa olika tekniker som så småningom kan användas på Mars. Men först behöver man hitta rätt plats.

– Vi skulle vilja utforska flera olika platser, med hjälp av stora trycksatta fordon. Tänk på dem som stora husbilar som kan köra omkring flera veckor i taget, säger David Parker.

Allt detta ligger en bit framåt i tiden, eftersom det finns många helt nya utmaningar att övervinna.

– Vi har ännu inte teknologin för att stödja astronauterna på ytan. Vi kommer att behöva någon kombination av kemiska bränsleceller och kanske kärnkraft för att astronauterna ska kunna genomleva de två veckorna av natt på månen.

Människor är ömtåliga. Vi är djur som är väldigt väl anpassade för en viss typ av livsmiljö. Vi tål bara en liten variation i tryck och temperatur, och skadas av långvarig vistelse i låg gravitation. Rymdens strålning kan skada eller till och med döda oss när vi kommer bortom jordens atmosfär och skyddande magnetfält. Månen är dessutom täckt av kantiga dammkorn som irriterar luftvägarna och som nöter hårt på både rymddräkter och utrustning.

Man kan fråga sig vad människor alls ska på månen att göra. Mycket av utforskningen av rymden kan göras på distans, med obemannade rymdsonder. Paradoxalt nog bygger ett av argumenten för att ha människor i rymden just på vår ömtålighet. Att skicka människor till rymden kräver tillförlitlig teknik, och är därför något som effektivt driver på teknikutvecklingen, heter det.

Det är heller inte säkert att det skulle gå att göra samma saker med robotar som med mänskliga utforskare. Människor är flexibla och smarta och kan fatta egna beslut, och är därför mycket mer effektiva än en maskin. Steve Squyres, en av de ledande personerna bakom två av de robotar som har vandrat omkring och utforskat Mars (Spirit 2004–2010 och Opportunity 2004–2018), sade i en intervju att det som en sådan robot kan göra på en dag klarar en människa på en minut.

Trots allt detta är det ändå ett och samma argument som återkommer gång på gång hos dem som förespråkar astronautfärder. Det formulerades bland annat i ett PM till president John F. Kennedy från Nasa och amerikanska försvaret, i maj 1961: ”Att sända maskiner i omloppsbana är inte detsamma som människor i omloppsbana eller människor som landar. Det är människan, inte enbart maskiner, i rymden som fångar världens fantasi.’’

Människor tycks vilja se andra människor göra saker. Det är något med det som lockar, och som inger en stark känsla av att vara med om något viktigt.

Det här är något som också David Parker betonar.

– Jag är så gammal att jag kan komma ihåg den första månlandningen. Jag var sex år, nästan sju, när Apollo 11 landade. Det som är spännande nu är att Europa kan vara med denna gång, som en del av en global internationell utforskning av månen. Jag tror också att de unga i vårt århundrade kan bli väldigt inspirerade eftersom de inte bara kan följa det hela på tv som jag gjorde som barn, utan kanske också själva delta i utforskningen genom virtual reality.

Många drömmer stort om månfärder. Indien och Kina ska skicka robotar till månen under 2019. Flera privata projekt bygger också månsonder. Det israeliska SpaceIL skickade till exempel i väg sonden Beresheet tidigare i år, som dock kraschade vid landningen. Men företaget planerar redan för en ny sond.

Läget ser alltså väldigt annorlunda ut än det gjorde under 1960-talets månkapplöpning – med många fler rymdfarande nationer. Men när det gäller astronautfärder har ingen av de nya aktörerna än så länge vare sig möjlighet eller förmåga att landa på månen. Kina har talat om bemannade månfärder, men inte inom de närmaste tio åren. Ska Nasa lyckas återvända inom några år räcker det inte med stora ord från presidenten. Den amerikanska kongressen och de europeiska länderna måste avsätta pengar, annars kommer hela idén om en snabb väg tillbaka till månen att stanna vid några vackra animationer på en webbsida.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln:

Lägg till kommentar