Annons

En brett upplagd resa, en grand tour, ansågs på 1600-talet vara det bästa sättet att avsluta en ung mans utbildning. Resan gick till kontinentens metropoler och kulturcentra. Ett syfte var att öva sig i avancerad ridkonst vid specialiserade ridakademier.

Bild: 
Kungliga biblioteket

På ”grand tour” i 1600-talets Europa

På 1600-talet reste många unga adelsmän på grand tour i Europa. På resan skulle de skaffa sig världsvana och ­nyttiga erfarenheter. Många förde dagbok. De som har bevarats för eftervärlden ger en fascinerande inblick i det resande som lade grunden för den moderna turismen i Europa.

Annons

Publicerad:

2021-06-17

Den första januari 1642 bröt Carl Lilliecrona, en för eftervärlden mindre känd svensk adelsman, upp från Lyon och for med båt söderut på Rhône. Målet var Marseille och därefter Rom. Men först måste han se södra Frankrike, Provence och Languedoc, som överflödade av sevärdheter. Där fanns romerska ruiner, glittrande städer och bedårande natur som väckte varma känslor hos en nordbo, trots att det ännu var mitt i vintern.

I händerna hade Lilliecrona papper och penna. Han tog anteckningar och renskrev dem på latin i en prydlig dagbok. Till sin hjälp hade han ett resebibliotek bestående av guidelitteratur, även den i regel på latin. Bland böckerna fanns den då populära Ulysses Belgico-Gallicus, en fantasieggande titel som på svenska lyder Den belgisk-franske Odysseus. Verkets författare, en viss Abraham Gölnitz, gav råd om resor i Nederländerna och Frankrike. Boken var en succé och gavs ut inte mindre än 14 gånger mellan 1631 och 1655.

Sökte värdshus, vägar och attraktioner

Gölnitz och andra guidebokförfattares framgång på den tidigmoderna bokmarknaden speglar expansionen av resandet på 1600-talet. Sändebud, studenter och unga män på bildningsresa sökte vederhäftiga upplysningar om värdshus, vägar och attraktioner. I ett ömsesidigt förstärkande samspel lade guideböckernas råd och resenärernas prioriteringar grunden för det som komma skulle – en utgivning av stilbildande resehandböcker, exempelvis av det tyska förlaget Baedeker, och den moderna turismen till kanoniserade resmål som till exempel det lutande tornet i Pisa.

Av Lilliecronas dagbok framgår att han i Pisa, som förväntat, förundrades över kampanilens lutning. Men där framgår också att han ofta vände sig Gölnitz och andra författare för att sovra bland sevärdheter och hitta lämpliga formuleringar till sin egen text. Det ställer en sentida läsare inför vissa frågor. För vem är det egentligen som talar när Lilliecrona meddelar att byggnaderna i Avignon är ”eleganta och vackra” (elegantes et nitidae) med en fras som exakt överensstämmer med en formulering hos Gölnitz?

Carl Lilliecronas resejournal ger en fascinerande inblick i peregrinationen, det vill säga den brett upplagda bildningsresan, som var avsedd att fungera som avslutning på en ung mans utbildning. Denna typ av resa, mest känd under namnet grand tour, uppstod vid mitten av 1500-talet och blev på 1600-talet en fast förankrad praktik i de högre ståndens utbildningsstrategier.

Markera social särställning

Adeln, och dess ledande skikt aristokratin, sände sina söner till renässansens och barockens metropoler för att inhämta det som den svenske riksdrotsen Per Brahe på 1580-talet kallade landsförfarenhet, en allmän kännedom om andra länders geografi, författning, försvar, kultur, seder och språk. Resenärerna skulle även studera vid berömda universitet och besöka exklusiva akademier specialiserade på adliga övningar, så kallade exercitier, som dans, fäktning och ridning, i syfte att skaffa sig färdigheter som markerade ståndets sociala särställning.

Med hjälp av båt, postskjutsar och kurirer förbättrades kommunikationerna i Europa under 1600-talet. Carl Lilliecronas resedagbok visar dock att det vanligaste färdsättet fortfarande var att rida mellan kontinentens metropoler på hyrda hästar under ledning av en guide.

Bild: 
Hathitrust Digital Library

Grand tour-resornas popularitet byggde på flera samverkande faktorer. På 1500-talet förfäktade inflytelserika humanister, likt författaren Michel de Montaigne, idén om att systematiskt genomförda resor, inriktade på nyttiga observationer, på alla sätt gynnade och utvecklade vetenskaperna, samhället och staten. Syftet var att dana individer som sedan skulle ha förmåga att omsätta utomlands vunna erfarenheter i praktisk handling. En central punkt i detta program var att resenären förväntades nedteckna sina iakttagelser och sprida dem till andra.

Under den här aktuella epoken förvandlades staterna i Europa. Fram växte centraliserade byråkratier med stående stridskrafter, vilka hade behov av väl utbildade statstjänare, som kunde hantera statsfunktioner och sköta kontakter med andra länder. För att komma ifråga för tjänst krävdes en kombination av akademiska studier, kunskaper i moderna språk och, inte minst betydelsefullt, social esprit med förmåga att umgås och förnöja.

Adeln och aristokratin, som i kraft av sin börd traditionellt sett hade förtur till alla höga ämbeten, måste med hänsyn till denna stats- och samhällsutveckling förändra sitt förhållande till utbildning. Att resa på grand tour blev i sammanhanget en lämplig lösning. Efter förberedande studier hemmavid, för svensk del företrädesvis i Uppsala, sändes adelsynglingarna vid 16 till 18 års ålder utomlands under tre till fyra år, i regel till enorma kostnader.

Lilliecronas resa

Carl Lilliecronas resa är ett bra exempel på hur en sådan resa gick till. Lilliecrona lämnade Sverige på hösten 1639 och återvände någon gång kring årsskiftet 1643/44. Han hade då studerat i Leiden, vars universitet betraktades som ett av de bästa, under knappt två år. Han hade vistats i Frankrike ungefär lika länge, framför allt i Saumur och i Paris. I Saumur, beläget vid Loire, fanns en ansedd akademi för adliga övningar, och befolkningen där ansågs tala den renaste franskan. I Italien gjorde han en fem månader lång rundresa, en giro d’Italia, varvid han besökte Rom under två månader, lagom till påskfirandet.

Tiden då Lilliecrona reste, 1640-talet och decennierna därefter, utgjorde ett slags boom för den svenska adelns grand tour-resande. I bräschen gick aristokratin. De höga statsämbetsmännen i drottning Kristinas förmyndarregering var påfallande flitiga i att sända ut sina söner. Dessa gjorde delvis nya prioriteringar och reste gärna till Italien, samtidigt som de strävade efter att vistas i Paris så länge som möjligt. Syftet var att skaffa en urban världsvana, i praktiken delvis på bekostnad av seriösa studier vid universitet.

Lilliecrona reste ungefär på samma sätt och ungefär samtidigt som Erik Oxenstierna, rikskansler Axel Oxenstiernas yngste son, och Magnus Gabriel De la Gardie, son till riksmarsken Jakob De la Gardie. De la Gardie måste förvisso avbryta sin resa till Italien, men Lilliecrona dinerade med honom i Angers, där De la Gardie skötte sina exercitier (övningar i bland annat dans, fäktning, ridning och moderna språk ) och dit Lilliecrona red från Saumur för att möta honom. Sådant umgänge var vanligt då resenärerna sökte varandras sällskap när tillfälle gavs.

Lilliecrona, som härstammade från en nyadlad släkt och som av aristokratin betraktades som en nykomling, en homo novus, imiterade med andra ord de ledande släkternas exempel. Meningen var att resan skulle förbättra hans chanser att klättra socialt. Utdelningen blev blygsam och Lilliecrona fick en post som hovjunkare hos drottning Kristina. Dock vittnar hans anteckningar om vilken typ av kontinentala erfarenheter drottningen hade att tillgå bland hovpersonalen för sina ambitiösa planer på kulturell utveckling.

Carl Lilliecronas sätt att resa och skriva måste således betraktas i en specifik historisk kontext, där vissa kulturella insikter hade blivit hårdvaluta. I en miljö där monarken arbetade med att höja landets kulturella nivå betraktades det som en tillgång att ha besökt vissa platser, särskilt sådana som var förknippade med antiken och den moderna tidens antikinspirerade, representativa och praktfulla arkitektur. Omvänt var de en tillgång i enskilda individers och familjers strävanden att slå vakt om sin sociala ställning genom att agera i linje med statsföreträdarnas önskemål.

Kopierade ur guideböcker

I ljuset av detta blir det begripligt att Lilliecrona utsatte sina dagboksanteckningar för en tämligen hårdhänt redigering, även om hans text ger intryck av autencitet och omedelbar närvaro. Den båtresa på Rhône som omtalades ovan började stillsamt, men slutade i storm och sjönöd. Lilliecrona tvangs fortsatta mot Orange på en mulåsna. Ett löjeväckande färdsätt för en ädling van att sitta till häst. Känslan av löje hindrade honom dock inte från att njuta av det ljuva landskapet i Provence.

Aldrig, skrev han i sin dagbok, hade han kunnat tro att naturen kunde vara så bördig. Marken var täckt av alla sorters väldoftande örter och vägen skuggades av fruktträd med fikon, mandel och oliver. I bedömingen av naturens skönhet var Lilliecrona helt och hållet överens med Erik Oxenstierna, som i ett brev till sin far, rikskanslern, skrev att Provence var synnerligen vackert. Landskapet överflödade av delikata viner och av örter, som på andra ställen bara fanns i trädgårdar.

Det är frestande att tolka dessa uttalanden som autentiska uttryck för nordliga resenärers entusiasm över en natur som de aldrig sett förut och som överträffade deras förväntningar. Det är knappast osannolikt att så också var fallet, men tolkningen av Lilliecronas text kompliceras av det faktum att hans hänförda beskrivning av bördigheten i Provence, liksom den uppskattande skildringen av arkitekturen i Avignon, var mer eller mindre ordagrant kopierad ur Gölnitz. Att skilja på Lilliecronas egna omdömen och genrebundna åsikter ter sig därför nästan omöjligt. Det hörde så att säga till att naturen i Provence skulle få resenären att utbrista i lovord, om inte annat så för att markera att han anslöt sig till gängse uppfattningar.

Även vid de romerska landmärkena sällade sig Lilliecrona till en beundrande kör av röster. Ställd inför Pont du Gard uppmanade han betraktaren att låta sig ryckas hän av de romerska ingenjörernas skicklighet. I Nîmes försäkrade han att amfiteatern var ett ypperligt bevis på romarnas överlägsenhet. I Orange noterade han att triumfbågen var Frankrikes äldsta bevarade monument. Ingenting av detta avvek ifrån vad Gölnitz hade att meddela.

Schweizergardisten i påvens garde, Giovanni Alto, guidade på 1600-talet en stor mängd besökare i Rom. Här syns han med en grupp resenärer på Forum Romanum. Även Carl Lilliecrona anlitade hans tjänster för att besöka Sixtinska kapellet och Roms renässansvillor.

Bild: 
Hathitrust Digital Library

Sådana genrebundna påståenden blandades emellertid med personliga reflektioner knutna till unika händelser. Det regnade och Lilliecrona blev genomvåt. Det snöade och han kom vilse. I Nîmes klagar han över att åsynen av den en gång magnifika amfiteatern förfulades av ett pack med trashankar som bodde på arenan. De hyrda hästarna var stundom undermåliga. Grälsjuka värdshusvärdar gjorde livet surt med ohemula krav på ersättning. Mer angenämt var att prova gott vin och värma sig vid en väldoftande brasa av rosmarin.

När Lilliecrona hade genomfört sin tur genom södra Frankrikes städer tog han sig med visst besvär till Genua. Där började hans rundresa på den italienska halvön. Den följde samma sträckning som andra grand tour-resenärer följde, nämligen från Genua via Pisa och Florens till huvudmålet Rom. Därifrån gjordes en två veckors lång utflykt till Neapel under vilken Tivoli och Frascati besöktes. När påskfirandet i Rom var över gick färden vidare över Loreto till Venedig.

I centrum för Lilliecronas anteckningar från Italien står arkitektur, konst, påvekyrka och, faktiskt, fotboll, om än i en tidigmodern variant, samt opera. För att orientera sig förlitade han sig liksom tidigare på sitt resebibliotek. Nya titlar blev aktuella, bland andra Franciscus Schottus Itinerarii Italiae (1625), i vilken han läste på om Genua, som bjöd på det första mötet med italiensk stadsarkitektur. I sin egen beskrivning av staden, kallad la superba, tack vare dess utomordentliga läge och skönhet, följer Lilliecrona kanon och nämner hamnen, palatsen längs Strada Nuova och kyrkorna, vars rikedom manifesterades i mångfärgad marmor.

I Pisa besteg han det lutande tornet och blickade ut över den vackra landsbygden. Florens innebar en särskild utmaning för alla ambitiösa resenärer där storhertigens enorma samling av rariteter på Palazzo Vecchio, de utsökta kyrkorna, Michelangelos verk och mycket annat måste studeras och beskrivas. En gångbar uppfattning, som Lilliecrona anslöt sig till, var att Medicikapellet, Sagrestia Nuova, formgivet av Michelangelo, var bland det vackraste som fanns att beskåda i världen.

Fotboll i Florens

Det var på en söndag, när han tog ledigt från sitt rastlösa studium av Florens rikedomar, som Lilliecrona på piazzan vid Santa Croce tittade på calcio fiorentino, en match i tidigmodern fotboll med deltagare ur den florentiska aristokratin. Spelarna i de två lagen, skriver Lilliecrona, skildes åt med röda respektive gröna benkläder. I fönstren på de omkringliggande byggnaderna, dekorerade med stora tygstycken, hade åskådarna tagit plats.

Något sådant hade Lilliecrona inte bevittnat förut och inte heller hade han varit på opera, en relativt ny konstform som snabbt slagit igenom och blivit en oundgänglig del av karnevalsfirandet i Rom. Lilliecrona hade knappt anlänt till den eviga staden förrän han befann sig i en folkmassa utanför Palazzo Barberini, ur vilken självaste kardinal Antiono Barberini uppenbarade sig och inbjöd honom till Palazzo Incantato, som hade haft premiär några dagar tidigare. För ovanlighetens skull, och vid sidan av hans annars pietetsfulla hållning till skriftliga auktoriteter, använde Lilliecrona kraftord. Operan var, skriver han, en ”vid Herkules” (mehercule) enastående musikalisk föreställning.

Ola Winberg är filosofie doktor i historia vid Uppsala universitet. Han disputerade 2018 på avhandlingen Den statskloka resan och arbetar för närvarande med en översättning av Lilliecronas resejournal.

Bild: 
Erik Åstrand

Om Florens erbjöd samvetsgranna resenärer utmaningar, så var det ingenting mot vad Rom hade att komma med. Lilliecrona prickade pliktskyldigt av de antika lämningarna vid Forum Romanum och Colosseum. Till hjälp hade han den kände guiden, schweizergardisten Giovanno Alto, som till minne av sina vandringar sålde boken Splendore dell'antica e moderna Roma (1641), med illustrationer av det antika Roms mest kända sevärdheter. Lilliecrona koncentrerade sig sedan på renässans- och barockarkitekturen samt karnevals- och påskfirandet. Under Altos ledning besökte han renässansvillorna och bereddes vid flera tillfällen möjlighet att studera ceremonierna vid påskfirandet, bland annat utdelningen av palmblad i Sixtinska kapellet under påve Urban VIII:s överinseende.

Även om Lilliecrona höll sig till genren och följde auktoriteter i sina alltid positiva omdömen om vad han såg på sin resa går det att våga sig på en gissning om vad han själv uppskattade mest. På topplistans tre första platser hamnade renässansvillan Villa Borghese i Rom, Frascati som han ansåg vara Italiens vackraste plats och Tivoli, med Villa d’Estes trädgårdar. Denna bedömning ger knappast prov på någon större självständighet, men betraktat som råd till en Italienresenär håller den streck än i dag. Själv fick Lilliecrona efter sin hemkomst möjlighet att använda sina nyvunna kontinentala erfarenheter sedan han, på Magnus Gabriel De la Gardies rekommendation, antagits i tjänst vid drottning Kristinas hov. En av hans första uppdrag var att rida en fransk legation till mötes strax utanför Stockholm. Om detta skrev han också dagbok, men det är en annan historia.

Goda råd till resenärer

Bild: 
Hathitrust Digital Library


Under 1600-talet blev guideböcker en populär genre. ­Detta är försättsbladet till Abraham Gölnitz Ulysses Belgico-­Gallicus från 1631. Här gavs goda råd om värdshus, res­vägar och sevärdheter. I Lilliecronas dagbok finns flera hänvisningar, vilket visar att den användes flitigt.

Forskning & Framsteg berättar om fackgranskade forskningsresultat och om pågående forskning. Våra texter ska vara balanserade och trovärdiga, och sätta forskningsresultaten i sitt sammanhang för att göra dem begripliga. Forskning & Framsteg har rapporterat om vetenskap sedan 1966.

Lägg till kommentar