Oenighet är demokratins motor

Voltaire sa troligen aldrig den flitigt citerade raden: ”Jag delar inte din åsikt men är beredd att dö för din rätt att uttrycka den.”

Detta kvasicitat (som troligen härstammar från en av Voltaires biografskrivare) letar sig ändå in i minnet medan jag läser idéhistorieprofessorn Anders Burmans nya bok om demokratins historia, Dissendus. Inte för att boken handlar om Voltaire, utan för att den gör den konstruktiva oenigheten, dissensus, till den röda tråden i historieskrivningen. Termen ”dissensus” lånar han från den franske filosofen Jacques Rancière som använder det för att kunna täcka in demokratins många olika och sinsemellan motsägelsefulla innebörder.

Utifrån detta begrepp tecknar sedan Burman de linjer i demokratin som leder från det antika Grekland fram till vår samtid – där han poängterar att demokratin är något vi varje dag måste återerövra eftersom den ständigt är utsatt för attack. Vi brukar tala om konsensus, men när jag läser Burman inser jag att det snarare är dissensus som skapat vår historia.