Annons

Obegripligt i dag

Obegripligt i dag

Isländskan och älvdalsmål påminner om hur vikingarna talade. Att det är obegripligt kan vi skylla de tyska köpmännen för.

Om någon säger: Kom du sæll! Hvad er títt? Inte förstår en svensk denna hälsning, trots att den kommer från en nordbo. På Island talas nämligen ett språk som för de flesta svenskar verkar helt främmande. En svensk turist förstår inte ens vardagliga ord som flota (jetplan) eller strætó (buss).

Det är lättare i Frankrike. Ord som téléphone och confrontation behöver inte ens översättas, medan de isländska motsvarigheterna, sími och árekstur, är helt ogenomskinliga.

Det vore inte underligt om en svensk skulle dra slutsatsen att franska och svenska ligger närmare varandra än svenska och isländska. Men det vore en grundfalsk slutledning. Trots isländskans skenbara främlingskap är den i stället det levande språk som mest påminner om svenskan för tusen år sedan. Svenskan skulle också ha sett ut ungefär som isländskan om det senaste årtusendet inte hade förändrat vårt språk i en annan riktning.

Efter någon tids lyssnande kan man höra att många isländska ord uppenbarligen ligger nära våra, exempelvis ord för kroppsdelar: fótur, hönd, hjarta och auga. Här är det franskan som skiljer sig: pied, main, cœur och œil. De isländska ord som förstås av svenskar är alla vanliga, medan de begripliga franska orden är något mer speciella. I svenskan och franskan finns nämligen mängder av ord ur det internationella ordförrådet, vanligtvis med sina rötter i grekiska och latin.

Språkexperiment i fullskala

Modern isländska kan beskrivas som något av ett språklaboratorium, eftersom en livaktig litterär kultur, hög läsförmåga och målinriktad språkpolitik har påverkat utvecklingen. Islänningarna har medvetet strävat efter att hålla sitt språk så fritt som möjligt från internationella lånord. Först isolering och sedan nationalism har skyddat isländskan. Dagens islänningar kan därför ganska obehindrat läsa de fornisländska sagorna.

Svenskan däremot har genomgått rakt motsatt utveckling, vilket inte är märkligt. Det naturliga är att språk förändras. Det är isländskan som utgör undantaget.

Samhällelig förändring leder nästan alltid till språklig förändring. Dels upplöses språkliga normer under tider av social omdaning, dels ställs nya krav på att språket ska kunna uttrycka den nya verkligheten. När missionären Ansgar landsteg i Birka på 800-talet uppstod behovet av nya ord som präst och kyrka. När bröderna Wright byggde den första riktiga flygande maskinen behövdes hastigt ett ord för denna. Ordet flygmaskin användes visserligen i svenskan redan från 1700-talet, men det fick konkurrens av aeroplan, och först 1913 började man använda flygplan.

Vi kan själva lätt studera tendenserna i språket att finna nya former: vilken tonåring vill väl prata som föräldragenerationen? Ord som typ och ba’ är bara de senaste utskotten av svenskans ständiga strävan till förändring, föryngring. Mottot är alltså förnyelse, inte förfall som många i den äldre generationen kanske tror. Deras kritik är i stället ett tecken på den kraft som i någon mån reglerar den ohejdade språkliga utvecklingen, nämligen normering. Stilideal är ett sätt att konservera tidigare språkvanor, men den allra starkaste bevarande kraften ligger i själva skriftspråket. När allmän läskunnighet infördes med folkskolan 1842 knäsattes effektivt idén om att det skrivna ordet bildar norm för all svenska.

Dagens strid mellan gamla och nya språkvanor handlar mycket om brist på förståelse för att språket har många olika funktioner och att olika slags svenska är nödvändig i olika situationer. Varken den gammalmodiga svenskläraren eller hennes högstadieelev har därför monopol på hur svenskt språk ska låta.

Språkförändringarna större förr

Om nu språket förändras för fullt omkring år 2000, trots alla kontrollerande krafter i form av utbildningsväsende och skriftens påverkan, hur våldsam måste inte utvecklingen ha varit under perioder då sådana begränsningar inte fanns? Svaret är också att de språkliga förändringarna var större före den moderna tiden.

Fram till omkring år 700 så hade alla människor i Norden samma språk, kallat urnordiskan. Längre tillbaka fanns ett gemensamt språk för bl a nordbor, tyskar, spanjorer, ryssar, greker, iranier och pakistanier, kallat urindoeuropeiskan.

Det urindoeuropeiska språket har hunnit förändras så radikalt att orden blivit oigenkänneliga, och så att tiotals, inbördes mycket skiljaktiga, dotterspråk har hunnit utspalta sig. På ungefär samma tid som det har tagit granen att invadera Sverige (med litet hjälp från människan) har ord som urindoeuropeiskans ekwos, dvs häst, hunnit bli hippos på grekiska och jór på isländska, och patér har blivit vårt fader men hair på armeniska.

Svenska språket för tusen år sedan lät därför mycket annorlunda än det gör nu. En svensk från vikingatiden skulle inte förstå mycket vid ett besök i dagens Sverige. Till största delen beror detta naturligtvis på alla nya företeelser som möter; att hitta rätt i tunnelbanan är inte bara en fråga om språklig kompetens. Men också rent lingvistiska faktorer skulle resa stora hinder.

Det är framför allt tre omständigheter som gör att modern svenska är annorlunda än vikingasvenska. För det första skiljer sig uttalet åt. Vikingasvenskan hade ljud som inte vi har: ¾ och ›, som uttalades som th i dagens engelska thin respektive with, och två olika sorters r-ljud. Dessutom uttalades vokalerna a, o och u som i exempelvis tyskan; de speciella vokalljuden i tal, bok och hus uppstod först under senmedeltiden. För det andra har ordföljden och framför allt ordens böjning ändrats mycket. I dag lyder alla verb likadant hela böjningen igenom: jag biter, du biter, hon biter, vi biter, ni biter, de biter. Ursprungligen fanns det olika former, olika kasus, för varje person. Också substantiv och adjektiv hade olika former, olika kasus, beroende på ordens funktion i satsen. För det tredje har ordförrådet förändrats och vuxit våldsamt på tusen år.

Detta syns tydligt på de flesta av de 2 500 runstenarna som ristades vid den här tiden i Sverige. Ett kort språkprov på genuin vikingasvenska ger t ex minnesstenen i Ulunda i Uppland (bild 1). Här står det berättat om den döde: For häfila, feaR afla›i uti i Grikkium arfa sinum".

Många av orden i den korta texten väcker funderingar, även om det poetiska uttrycket på det statusfyllda monumentet inte är typiskt för den tidens vardagsspråk.

Bara ett par ord har i dag oförändrad form och betydelse. Ytterligare några känns igen, men har förändrat betydelse. Nu för tiden är det mest barn man avlar men på stenen betyder ordet afla›i förvärvade, och ordet feaR (fä, slutar på aR eftersom det står i genitiv på grund av verbet), som betyder rikedom, har i dag inskränkts till att betyda boskap.

I sin helhet översätts texten till: "for dristigt, förvärvade rikedom i Grekland åt sin arvinge". Uttrycket arfa sinum står i dativ som indirekt objekt (därav termen dativobjekt). Adverbet häfila, som kan betyda dugligt, manligt, dristigt, finns inte ens kvar i svenska språket. Säkert hade man stort behov av många ord för duktiga krigare och manligt mod på vikingatiden.

Vikingaspråk i Älvdalen

Ändå ska avståndet till runstenarnas svenska inte överdrivas. Mycket har överlevt från den tiden. Det blir inte minst tydligt i vissa av våra dialekter. De allra mest ålderdomliga av dem hittar vi i trakten runt norra Siljan i Dalarna, däribland det kända älvdalsmålet. Där har visserligen också många språkliga nymodigheter uppkommit (som bortfall av h i början av ord), men mer kända är kvarlevorna från riktigt gammal tid. Det gäller bevarade ackusativ- och dativformer, plural verbböjning och en uppsjö uråldriga ord.

Älvdalsmålet har till och med felaktigt kommit att anses som nära släkt med engelskan. Säkert är det delvis på grund av bevarade ljud som w och › som har motsvarigheter i engelskan, men också i vikingasvenskan. Ett annat gammalt ljud som bara har bevarats i dalsmål av alla nordiska munarter är de s k nasala vokalerna, vilka uttalas i näsan (de finns också i franskan, som i skolmeningen Un bon vin blanc). Det spännande med de nasala vokalerna är att de kan skilja ord åt som annars uttalas likadant. Ordet å (i betydelsen på, som i å ena sidan . . .) uttalas så av både älvdalingar och svenskar, men de förra gör det i näsan och skiljer det på så sätt från å som inte är nasalt (och som man kan bada i).

Egen runa till nasala a

Älvdalingarna markerar inte de nasala vokalerna när de någon gång skriver sin dialekt. Det gjordes däremot på runstenarna under 1000-talet. Sålunda kan man på den sörmländska runstenen från Stora Lundby (bild 1) läsa om den döde Skårde som hade deltagit i ett vikingatåg med katastrofal utgång: nästan alla som följde sin anförare Ingvar till Särkland kom att gå under. För att markera att ordet a (‘på’; i dag skulle vi säga i Särkland) uttalades nasalt användes en runa som särskilt representerade detta ljud.

Ett annat märkligt fenomen i älvdalsmålet som vittnar om urgamla språkförhållanden kunde häromåret påvisas av uppsaladialektologen Gunnar Nyström, som i sin forskning i Älvdalen hittade de utdöende resterna av hur n uttalades för 1 000 år sedan.

Men inte ens en nutidsmänniska som talade älvdalsmål skulle ha det lätt att förstå en viking. Det beror på att utvecklingen i ljudsystemet och formförrådet är mindre viktiga än förändringarna i ordförrådet. Många gamla ord har helt eller delvis försvunnit. Andra ord har ändrat betydelse, exempelvis arvode, som numera betyder ersättning för tillfälligt arbete eller uppdrag, men en gång betydde arbete. Att arvode ersattes av arbete är typiskt eftersom det sistnämnda ordet är tyskt.

Från 1200-talet och till medeltidens slut utsattes svenska språket för en oerhört stark påverkan från den tyska som talades i norra Tyskland. Tyska handelsmän och deras familjer flyttade i stora skaror till de nybildade svenska städerna. I vissa av dem, som Kalmar och Stockholm, utgjorde de långt mer än halva befolkningen. Det tyska inflytandet på svenska språket kan knappast överskattas. Det kom in en ofantlig mängd tyska ord genom de kulturföreteelser som tyskarna förde med sig och förmedlade, alltifrån hantverk, klädesplagg och maträtter till umgängesseder, ordspråk och litterära verk.

Bliva är tyskt

Tyskans inflytande begränsades inte till substantiven och vissa nya verb, också mängder med adjektiv, ordbildningselement, formord och fundamentala verb kom att lånas. Så ersatte bliva, det näst vanligaste verbet i svenskan, det gamla varda. Former som bliva och skomakare visar också att det var den svenskan mer närstående lågtyskan som agerade långivande språk - där heter det bliven respektive schomaker och inte bleiben respektive Schumacher som i högtyskan, den tyska vi lär oss i skolan.

Omkring år 1500 hade språket utvecklats så att en nutida svensk skulle begripa det ungefär lika väl som dagens norska. Även efter denna tid har andra språk naturligtvis påverkat svenskan. Det gäller högtyskan under främst 1500- och 1600-talen, franskan under 1700-talet och engelskan efter andra världskriget. Dessutom får man inte glömma latinet som ända sedan kristendomen infördes har haft stort inflytande. Alla dessa språk har dock rört sig på en ytligare nivå, i första hand därför att deras påverkan har begränsats till högre klasser i samhället.

Engelskans inverkan är visserligen inte begränsad till samhällets toppskikt, men det är ändå ett mycket prestigefyllt språk. Status är också the name of the game i kampen mellan språk. Det förklarar varför de moderna invandrarspråken ännu inte har satt några tydliga spår i svenskans normala ordförråd. Ungdomsspråket verkar dock ha tagit intryck av hur man talar i vissa invandrartäta områden. Kanske kommer guss, som betyder tjej (som i sin tur lånats från romani), och fett, i betydelsen mycket, att tillhöra standardspråket om några år.

Kanske kommer en vanlig fras nästa årtusende att bli: "Aborre, är du dum, eller?". Ordet aborre betyder herre gud och uppges komma av att grekiska ungdomar ofta sätter -re i slutet av sina ord.

En sak är i alla fall säker. Om ytterligare tusen år kommer svenskan inte att låta likadant som i dag. Men det kommer ändå att kallas svenska och ha mycket gemensamt med det språk vi talar i dag. Och sett i det perspektivet talar vi fortfarande ett vikingaspråk.

Av Henrik Williams, docent i Nordiska språk och universitetslektor i svenska språket vid Uppsala universitet. Han har specialiserat sig på runforskning.hans forskning finansieras av humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet.

:

Kommentarer

Vikinga språk i Bergslagen

Inlagt av Thomas Nilsson (inte verifierad)

Satt och läste lite om språket på www.fof.se och hittade artikeln om vikinga språk. I den sägs att en del ord skulle ha försvunnit ur det svenska språket bl a "häfila" och varda. Men i Smedjebacken i södra dalarna var det under min uppväxt på 70-talet inte alls ovanligt med uttryck som, "E ha int vurti så hävlit" även bland den yngre befolkningen. Vad man menade med ett sånt uttalande var " det har inte blivit så bra", en betydelse som väl överenstämmer med det vikingatida språket. Så än lever dessa ord, åtminstonde i Smedjebacken

Svar till: Vikinga språk i Bergslagen

Inlagt av Anders Ejdemark (inte verifierad)

Satt och surfade och hamnade i denna utomordentligt intressanta artikel. Jag hade också tänkt kommentera ordet "häfila" och ser till min glädje att Thomas har precis samma erfarenhet som jag, fast min härrär från söder om Mälaren, vilket väl stärker tesen att "häfila" alls inte försvunnit i svenskan. I sörmländskan säger man också: "Dä van'te så hävligt", just i samma mening som Tholas säger, nämligen "det var inte så bra". Alt "Han ser inte så hävli'" ut, dvs han ser inte så pigg ut, och även skamfilade saker "ser inte så hävliga ut". Betydelsen av "hävlig" skulle då vara närmast exakt som det vikingatida "häfila" - manligt, dristigt, duktigt.Ytterligare en kommentar: det moderna högtyska "bleiben" betyder inte "bliva", utan "förbliva", men kanske det hade en annan betydelse under medeltiden.

Svar till: Vikinga språk i Bergslagen

Inlagt av Sten-Hermann Schmidt (inte verifierad)

Finlandssvenskan är ju som bekannt i vissa stycken ålderdomlig. I Finland har jag ofta hört att något inte varit så hävt eller hävit, vilket torde motsvara betydelsen i de tidigare inläggen.

Svar till: Vikinga språk i Bergslagen

Inlagt av Peter Pan (inte verifierad)

Vikingar har tyvärr åxå blivit extrem-högerns förebild. Det är inget folkslag,utan ett sätt att betrakta sin omvärd på.Detsamma gäller Judendomen,det är heller inget folkslag eller ras,utan ett sätt att betrakta världsbilden på....

Kommentera

Annons