Annons

Återkoppling: Kan färgblinda tala sanning?

Dag Prawitz artikel om sanningsbegreppet väckte nya frågor. Kan manexempelvis påstå att färgblinda ljuger?

Författare: 

Publicerad:

2003-06-01

Den färgblinde står med två äpplen i handen och säger: "Här har jag två gröna äpplen." Men den som ser färgerna kan konstatera att ett äpple är grönt medan det andra är rött. Fast i den färgblindes perspektiv är hans påstående sant - han ser två gröna äpplen. Går det att påstå att den färgblinde far med osanning? Kan han tala sanning? Vad är sant? Finns det objektiv sanning i detta fall?

LENNART STILLERUD

Svar:

Det första man måste betänka vid svar på sådana frågor är meningen hos yttrandet. Antag t ex att den färgblinde lever i en språkgemenskap där alla är vad vi kallar färgblinda med avseende på skillnaden rött/grönt. I en sådan gemenskap skulle man förmodligen bara ha ett namn på färgen hos föremål som fullt färgseende kallar röda eller gröna. Antag att det namn man använde var "grön". Enligt den innebörd som denna grupp lägger i detta ord skulle yttrandet vara sant.

Tänker vi oss i stället att yttrandet fälls inom en vanlig svensk språkgemenskap, vad ska man då säga? Ja, enligt den innebörd som grön har i vanlig svenska är yttrandet naturligtvis falskt, eftersom ett av äpplena inte är grönt. Att den färgblinde inte kan se att så är fallet förändrar inte saken. Det är högst vanligt att vi använder bestämningar som endast ettfåtal experter kan hantera med full säkerhet.

Jag kan t ex inte se skillnad på olika slag av ädelstenar. Om jag håller en rubin och en smaragd i handen och jag tycker att de ser i stort settlikadana ut, kanske jag skulle säga att jag har två rubiner. Man brukar säga att det finns en viss arbetsfördelning i språket, som är inbyggd i själva meningen hos olika ord. Den innebörd vi lägger i vissa ord är sådan att endast experter kan ta ställning till huruvida de är rätt applicerade vidett visst tillfälle. Med rubin menar vi sådana stenar som ädelstensexperter kan fastställa som rubiner. Det ligger således i innebörden av ordet "rubin"att jag far med osanning om jag säger att jag har en rubin i handen, närexperten skulle kunna fastställa att det var en smaragd.

I många fall är det dock fullt godtagbart att vi säger saker med låg precisionsgrad - den precision man förväntar sig framgår ofta avsituationen. I andra fall framgår det av situationen att man förväntar sigatt ord används med den innebörd de har i det språk som används. Om jag viden försäljning av ädelstenar säger att en rubin är en smaragd, är det en allvarlig sak. På samma sätt kan det vara viktigt vad en färgblind säger omfärgen på ett visst ljussken, när t ex rött betyder stopp och grönt betyder gå. Den färgblinde vet som kompetent språkanvändare att rött och grönt betyder olika saker men att han inte kan skilja mellan de två färgerna. Hanvet att yttrandet "det lyser grönt" har en mening som är sådan att han imånga fall inte så lätt kan fastställa om yttrandet är sant.

Det skulle vara förödande för vår kommunikation att relativisera sanningsbegreppet, så att t ex sanning hos yttrandet "det lyser grönt" varierar med färgseendet hos den som fäller yttrandet. En förutsättning för framgångsrik kommunikation är att man kan förvänta sig att en talare har rimliga grunder för sanningen i det han säger - vad man rimligen kan förvänta sig beträffande grundernas beskaffenhet och styrka varierar med situationen och är såtillvida relativa. Man kan således säga att meningen hos våra uttryck kan variera med situationerna i vilka de används, men närväl meningen är bestämd är det viktigt att också sanningen är bestämd.

En helt annan sak är att vi ofta misstar oss eller inte vet vad som är sant. Detta är oundvikligt. En del misstag är helt godtagbara eller acceptabla,andra är mer graverande. Men inte heller detta innebär någon relativiserin gav sanningsbegreppet.

DAG PRAWITZ

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

3

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
11 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Kommentarer

Jag håller med om svaret att inom en språkgemenskap kan man språkligt definiera något som sant eller falskt beroende på om tillräckligt många uppfattar ett tillstånd som sant. Men om man tittar på det generellt och bortser från språket så är egentligen allt/inget sant, dvs varje individ har sin egen sanna verklighet så som han/hon uppfattar den. Men inget av detta är sant på exakt samma sätt för en annan individ eftersom denna andra individ upplever allt på sitt eget unika sätt. Därför är allt sant för en individ medan samma saker inte är sanna på exakt samma sätt för en annan individ. Detta gäller för alla individer, dvs det finns ingen absolut sanning för olika människor. Allt är beroende på hur det uppfattas av de olika individerna. Men återigen, olika individer kan fortfarande språkligt definiera samma åsikt som sann så länge de alla gemensamt anser att åsikten ligger inom deras sanningsintervall.

Ett av problemen, som Prawitz snuddar vid är ju även att den brist på precision i uttalanden om sakförhållanden beror på att vi använder ord och begrepp olika i olika situationer. Den logiska sanning filosofer och vetenskapsmän talar om är blandas inte sällan samman med den slag moraliska sanning man avser när man lär barna att de skall tala sanning eller avkräver vittnen sanningsförsäkran i domstol. Den färgblinde som hävdar att det röda äpplet är grönt uttalar en "logisk", men å¨andra sidan ljuger han inte. För övrigt finns det vedertagna definitioner för färg, är han medveten om sin syndefektborde han kanske akta sig för att fälla sådana utlåtanden utan att först göra en spektroskopisk analys av sina äpplen.Bertil Landström

Sanning existerar inte i nuet. Sanning är något som skapas av historien, i historien.

Lägg till kommentar