Annons

Den artrika ängen

Inga andra växtsamhällen på jorden är lika rika om man räknar antalet växtarter per kvadratmeter.

Av Sveriges 2 200 blomväxtarter anses var femte vara hotad. Särskilt våra blommor i ängar och hagar är på stark tillbakagång.

Den vanligaste orsaken till att arter försvinner är att deras livsmiljöer har påverkats av människan. Men i Sverige och Nordeuropa har utvecklingen delvis varit en annan än i övriga världen. Här har bönderna i mer än tusen år brukat marken på ett sätt som bidragit till att antalet arter har ökat snarare än minskat.

Artrika ängar och hagar

Traditionellt skötta ängar och betesmarker hyser en enastående rikedom på arter (bild 1). Inga andra växtsamhällen på jorden är lika rika om man räknar antalet växtarter per kvadratmeter. Man kan hitta upp till 60 arter av blomväxter på en sådan liten yta!

Det finns flera orsaker till denna stora artrikedom. Gräsmarkerna är relativt näringsfattiga, vilket förhindrar att dominerande och konkurrenskraftiga arter som hundkäx och maskros tar över. När betesdjuren trampar sönder grästäcket skapas också goda förutsättningar för att frön från konkurrenssvaga växter, som kattfot och blåklocka ska gro.

Men det är inte bara växter som gynnas av slåtter och bete. Ett landskap med artrika ängar och naturbetesmarker är också en förutsättning för att många fåglar och speciellt insekter ska trivas, eftersom dessa är beroende av växterna.

Det öppna kulturlandskapet nådde sin kulmen under slutet av 1800-talet och de första decennierna av 1900-talet. Därefter har betesmarken minskat, och slåtterängar har blivit sällsynta. I det moderna jordbruket har naturbetesmarker och ängar inte längre någon självklar plats. I dag återstår mindre än 1 procent av ängsmarken och omkring 10 procent av de naturliga betesmarkerna, dvs ogödslade betesmarker som använts fortlöpande under långa tider.

Tillfällig blomsterprakt

Hur man sköter dagens ängar och betesmarker varierar beroende på jordbrukets omfattning och rationalisering. De moderna brukarmetoderna leder ofta till utarmning av flora och fauna. Men det största problemet för ängs- och betesmarkerna är att de lämnas att växa igen eller planteras med skog. Kortlivade eller konkurrenssvaga arter, som ögontröst, kattfot och fältgentiana, är de första som försvinner när brukandet upphör. Andra arter, t ex gullviva och slåtterfibbla, står emot förändringar bättre men hotas på längre sikt.

När markerna lämnas obrukade är det vanligt att de under några år blommar som aldrig tidigare. Växterna svarar direkt på att de inte längre störs av slåtter eller betande djur. Men denna blomsterprakt är bara tillfällig. Efter något decennium sjunker antalet arter kraftigt och lokala utdöenden av många arter är ett faktum.

Isolerade öar i landskapet

Växterna i det svenska kulturlandskapet hotas alltså av att deras livsmiljöer inte längre brukas. När de traditionellt hävdade markerna minskar blir de områden som finns kvar alltmer isolerade från varandra. I det fragmenterade landskapet får växterna kraftigt försämrade möjligheter att spridas. Om en plats inte är lämplig för en viss art hela tiden, är det nödvändigt för artens överlevnad på lång sikt att växterna kan spridas mellan olika platser. Växterna sprider sig främst med frön, men genetiskt material kan även spridas via pollen. För att behålla livskraftiga bestånd med stor genetisk variation är det viktigt att växter från olika delar av landskapet utbyter genetiskt material.

Växter har även möjligheten att spridas "i tiden", genom att fröna kan vila i jorden under långa perioder. Detta gäller framför allt växter med små frön, som exempelvis johannesört och blåklocka. Om förhållandena är ogynnsamma under några år, kan fröna bida sin tid och gro ett eller flera år senare.

Hur stor är risken att dö ut?

Under senare år har forskare försökt hitta ett sätt att mäta växtbeståndens livskraft för att därigenom kunna bedöma risken för utdöende. Ett syfte med sådana s k sårbarhetsanalyser är att försöka förutsäga om ett bestånd kommer att öka eller minska under rådande förhållanden. Analyserna kan också användas för att förutsäga hur växterna påverkas av förändringar i miljön och för att ta reda på hur arternas chanser att överleva kan förbättras.

Nyckeln till att lyckas bevara arter finns ofta i att livsmiljöerna bevaras. Därför krävs kunskap både om arternas särskilda krav på livsmiljö och hur enskilda arter fungerar. För att kunna bedöma hur stora risker en växtart löper krävs för det första att vi känner till på vilket sätt bestånden varierar naturligt i tid och rum. Dessutom måste vi ta reda på vad det är i miljön som påverkar plantorna och beståndens storlek.

För att ett lokalt bestånd inte ska minska måste döda plantor givetvis ersättas av nya (se rutan nedan). Växterna måste lyckas med att producera och sprida frön som ger upphov till groddplantor. Och dessa måste sedan överleva tillräckligt länge för att själva sätta frö, dvs de måste gå igenom hela sin livscykel. För att kunna göra realistiska analyser av växterna brukar livscykeln delas in i olika stadier som frö, groddplanta och vuxen individ.

Långlivad men känslig

För långlivade växter är livscykeln ofta komplicerad, eftersom växterna kan öka eller minska i storlek, och de blommar inte heller varje år. Genom att uppskatta sannolikheten för alla förändringar i livscykeln hos en planta kan man beräkna den hastighet med vilken beståndet förväntas tillväxa eller minska. Utifrån studier av ett antal plantor inom ett bestånd kan man sedan göra förutsägelser om hela beståndets fortlevnad på lång sikt. Bland hotade arter kan bestånd som klarar sig olika bra i olika miljöer jämföras.

Majvivan tillhör ängs- och betesmarkens örter och har därför minskat kraftigt i Sverige under 1900-talet. Den är, likt gullvivan, en långlivad växt, där varje individ kan leva upp till 25 år eller mer, om förhållandena är gynnsamma.

För att få svar på hur majvivan påverkas av olika typer av brukande och hur förändringar i miljön påverkar bestånden, har vi studerat sex bestånd i olika miljöer under fyra år. Ett antal ängar och beteshagar i Uppland ingick i analysen, samt delar av Ölands alvar. Eftersom majvivan även förekommer i obrukade miljöer, studerade vi bestånd i kärr och på stränder. Studierna visar att majvivan gynnas av slåtter och bete men missgynnas av igenväxning och gödsling. Antalet plantor kan öka tillfälligt om markerna inte sköts, men på lång sikt kommer majvivan att försvinna om brukandet upphör.

Olika stadier i en växts livscykel kan vara olika känsliga för miljöförändringar. De matematiska modeller som utgör basen för sårbarhetsanalyserna kan också användas för att beräkna vilket stadium som är det viktigaste i artens livscykel. Exempelvis kan en viss växtarts svårigheter att etablera sig och gro vara en viktig orsak till att den har svårt att klara sig. En lämplig åtgärd kan då vara att bruka marken mer intensivt genom bete och slåtter så att ytterligare öppna ytor friläggs, vilket underlättar för etablering.

För majvivans del är de stora ickeblommande plantorna viktigast, även om antalet groddplantor ofta varierar mer från år till år. Detta visar att det stadium som varierar mest, och därför ofta uppfattas som det viktigaste, inte behöver vara det kritiska stadiet för en långlivad växt. Det man bör tänka på vid skötsel av marker med majviva är därför att ta extra hänsyn till de vuxna icke-blommande plantorna.

Framtidsutsikter och praktiskt arbete

Hur betesmarker och slåtterängar ska skötas är omdiskuterat inom naturvården. Detta beror ofta på att det finns olika mål för att bevara miljöer och arter. Vissa naturvårdare vill i första hand bevara ett traditionellt jordbrukslandskap, medan andra mer ser till att skapa de rätta förutsättningarna för de arter man vill ska överleva på lång sikt.

Genom att använda sig av resultat från sårbarhetsanalyserna kan de som brukar marken med ganska små medel förbättra miljön för flera utsatta arter. Betesmarker kan exempelvis skötas så att växternas möjlighet att sätta frö förbättras, genom att betesdjuren inte tillåts beta förrän fröna har släppt från plantan. Man har också provat att låta djuren beta vartannat år och variera mängden träd och buskar i betesmarkerna för att gynna olika slags örter.

Sårbarhetsanalyser av växter befinner sig fortfarande i en utvecklingsfas. Men med tiden kan de bli ett viktigt redskap för den praktiska naturvården när det gäller att bedöma hur förändringar i markanvändning, miljö eller klimat påverkar floran.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
11 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Lägg till kommentar